Händelserna i Knutby blir obegripliga om man inte förstår mekanismerna i karismatiska andliga rörelser, där vilsna människor med förbjudna drömmar och undertryckta skuldkänslor isoleras.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill 2009-02-26 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Ulla Gabay, journalist, författare och föreläsare | Läs mer av Ulla Gabay
För att i någon mån förstå vad som sker i Knutby, måste man nog ha rört sig i kretsarna runt Pingströrelsen och andra karismatiska rörelser som brutit sig loss från mera traditionell kristendom. Annars blir det helt obegripligt att till synes intelligenta och normalt fungerande människor dras till liknande extrema yttringar.
Hur kan någon till att börja med söka sig till en liknande gemenskap?
Och varför stannar man i en auktoritär församling, där man får höra hotelser om straff från Gud i form av sjukdomar och handikapp i predikningar? Där också betydelsen av dödslängtan accentueras, inför flytten ”hem till Herren”.
Karismatiskt andliga rörelser drar till sig tre huvudgrupper:
- De som fostrats inom den mer radikala frikyrkorörelsen och som upplever att radikalismen i budskapet fått ge vika för en viss sekularisering
- Individer som jagar kickar för att kunna hålla sin tro levande
- Vilsna människor i utanförskap som i en extrem rörelse äntligen känner sig utvalda till en gemenskap.
Ofta rör det sig om människor med obearbetade personliga problem. Som ibland också bär runt på både skuldkänslor och ångest. Paradoxalt nog dras de just till de sammanhang, där skulden blir mer befäst, än förlöst. Där Jesus ges som svaret på alla problem. Han som tog på sig synden för alla på korset.Bara man fogar sig i hans vilja, behöver man inte ta itu med sig själv. Det gör Herren åt en.
När man sedan från församlingsledningen ständigt predikar i termer som ”vi och dom”, blir världen utanför ett reellt hot. Man sluter sig i gemenskapen, i vad som närmast blir en sektliknande subkultur, och blir därigenom alltmer indoktrinerad.
Det är därför det är så oerhört svårt att lämna dessa sammanhang. Också därför som vittnesmålen om hur det är ställt i församlingen blir så motsägelsefulla från församlingsmedlemmar som är kvar, och från avhopparna.
Inte förrän man kommit ur den förtryckande gemenskapen kan man börja se klart igen. Många förstår efteråt inte själva, hur de en gång kunde välja så fel. Det tragiska är att avhopparna sällan har en fungerande gemenskap att ta sig tillbaka till och därför kan må fortsatt väldigt dåligt.
När det gäller det sexuella, som alltid ligger i topp på radikala rörelsers syndakatalog, blir det hela ännu mer obegripligt, när det avslöjas om förhållandena i Knutby. Där den sexuella akten bakades in som någon slags reningsbad för att mota bort djävulen.
Här handlar det om skuldbelagda och förtryckta känslor. Lever man sedan ut sina sexuella fantasier i Guds namn, så ökar syndatrycket än mer. Det hela blir till en spiral av skuldkänslor, som till slut kan explodera på det sätt de gjorde i Knutby.
Att tala om konspirationsteorier leder sällan någon stans i sådana här fall, där det i stället är underliggande psykologiska faktorer och sjuka manipulationer som styr. Tyvärr är det så att vissa karismatiska ledare, ofta själva bär på djupa störningar. Så är fallet inte bara med religionen (Hitler är bara ett i historien). Dessutom är den motsägelsefulla Bibeln en outsinlig källa för dessa individer att ösa ur. För att förklara sitt märkliga beteende. Och för att skuldbelägga andra människor.
Om Helge Fossmo framstår som fullkomligt galen, så är Åsa Waldau minst sagt manipulativ. Grundproblemet med dem båda är att de säkert tror sig vara speciellt utvalda av Gud (oavsett vad de säger så här i efterhand). Och lyckas manipulera andra människor att tro detsamma. Allt prat om att ”tala i anden” är ingenting annat än en övertro på sig själv, som ger en berusande känsla av makt. Och ju mer makt man får, desto mer måste man kontrollera församlingen, för att få behålla den.
Den som vågar sig på att ifrågasätta något som ”skett i Guds namn”, blir därför snabbt utfrusen ur gemenskapen.
Det finns mycket av ren avgudadyrkan i de här rörelserna, även om församlingen inte själv ser det, eftersom de karismatiska ledarna hela tiden gömmer sig bakom Gud. En människa som är mer eller mindre sjuk i själen, kan bli en mycket farlig ledare om de kommer in i en grupp och där blir upphöjda. De kan i extrema fall ”ta över” församlingens hjärnor och leda dem rakt in i döden.
Det handlar då absolut inte om att alla medlemmarna är svaga människor, utan om gruppdynamiken.
Ett närmast psykopatiskt beteende från en ledare kan det vara svårt att se igenom för efterföljarna. Dessa personer upplevs ofta som starka, charmiga och karismatiska. De besitter en otrolig förmåga att argumentera och övertyga. Och kan i vissa utvalda sammanhang visa på en förvillande empati.
Själva kan de ligga på gränsen till dubbla personligheter (MPD – Multiple Personality Disorder) och verkligen uppleva att de är Gud.
Förmodligen var något liknande fallet vid massjälvmordet i Jonestown i Guyana 1978, där den amerikanske pastorn Jim Jones fick runt tusen människor att hälla i sig cyanidblandade drinkar. Och i Uganda där en grupp om minst tvåhundra människor, som kallade sig Ten Commandments of God, satte eld på sig själva i en kyrka. Efter att först i timmar ha suttit och sjungit lovsånger till Gud.
Kultinslaget är tydligt.
Problemet med församlingsledningen i Knutby är att de konsekvent vägrar att ta sitt ansvar och avgå. Därmed ger de inte sina medlemmar en möjlighet att bearbeta det som hänt och ta sig ur den destruktiva miljön.
Och omvärlden lär aldrig få den samlade och sanna bilden runt vad som egentligen hänt.
Text: Ulla Gabay