Lasse Hagborg: Vem granskar media?

Är det så att fotfolkets fadäser nagelfars i media medan höjdarnas missar ignoreras? Jämför man vilken nyhet några polisers korkade uttalande blivit i media med hur en åklagare hanterats efter att dennes egendomliga agerande i förundersökningarna mot Thomas Quick har redovisats, så kan man komma fram till slutsatsen att det är så.

Text: Lasse Hagborg | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-02-20 | NewsVoice fick tillstånd av Hagborg att återpublicera artikeln.

Några Skånepoliser har samfällt fördömts av massmedia och av deras egna överordnade representanter i samhället. De har fällt yttrande om ungdomar när de förbisett att de har varit filmade.Deras ord uttrycker i vissa fall rasistiska tongångar. Reaktionen har inte låtit vänta på sig. Poliserna är redan omplacerade. Krav har ställts på att de skall bli avskedade. En intensiv debatt har rasat i massmedia bland annat om hur pass representativa de är för poliskåren i stort.

Förre justitieministern och justitieutskottets nuvarande ordförande, Thomas Bodström, verkar känna behov av att yttra sig i debatten. I en artikel på webbsidan Newsmill beskriver han hur han själv redan på 90-talet försökte stävja just sådana polistendenser. Han ger också Beatrice Ask en känga för att hon inte gör någonting åt den uppkomna situationen.

Thomas Bodströms advokatkollega och affärspartner, Claes Borgström, var under en rad mål ombud för Thomas Quick. Borgströms egendomliga advokatroll var att till varje pris understödja åklagarens yrkande och se till att klienten Quick blev dömd för brotten. Åklagaren, Christer van der Kwast, gjorde karriär på dessa mål och är idag överåklagare.

I ett par teveprogram har Hannes Råstam visat vilken lös grund de fällande domarna mot Thomas Quick vilar på. Åklagaren, Christer van der Kwast, har försökt bortförklara dessa program som journalistiska lågvattenmärken utan att precisera vad han menar.

Hannes Råstam har ytterligare utökat sin kritik i en artikel i DN-debatt. Enligt Råstam arbetade van der Kwast för att Quick skulle få permissioner för att detta skulle underlätta nya seriemordbekännelser. Hannes Råstams sensationella avslöjanden har inte mött något gensvar i media. Att en hög statstjänsteman, vars karriär är beroende av tidigare ”meriter” inte ifrågasätts alls i media är förvånande för att uttrycka det milt.

Varför är det lättare att gå till samfälld mediestorm mot några poliser, som gett uttryck för mindre balanserade yttrande, än mot en hög statstjänsteman vars ledarroll i en vansinnig juridisk härva är uppseendeväckande. Quickfallet har kostat svenska skattebetalare stora belopp. Det mesta pekar mot att Quick är oskyldig i samtliga åtta fall där han dömts för mord.

Hannes Råstams kritik mot Christer van der Kwast leder emellertid inte till någon pressdebatt. Media är lika tyst när det gäller kritiken mot Christer van der Kwast, som den är högljudd i kritiken mot Malmöpolisernas språkbruk.

Mina avslutande frågor:

• Vilken är förklaringen till att en chefsperson går fri och slipper en bred mediedebatt, medan några Malmöpolisers korkade uttalande leder till omedelbara och drastiska åtgärder?
• Kan man lägga ett klass-, ålders- eller maktperspektiv på att media hanterar dessa nyheter olika?
• Inte bara fotfolk utan även höjdare bör bli granskade i medievärlden?
• Varför är vissa frågor omåttligt populära och tacksamma att lyfta fram i media, medan andra är dödfödda som nyhetsobjekt?
• Vilken dold agenda har det förmenats oss mediekonsumenter att ha insyn i?

Text: Lasse Hagborg

Hagborg är gymnasielärare i Lund, engagerad i frågor som rör rättssäkerhet och sk reality-berättelser, böcker som ofta på tvivelaktig grund utger sig för att vara sanna.