NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Försvarets radioanstalt får inom kort kraftigt utökade övervakningsmöjligheter av Riksdagen. Även svenska medborgares kommunikationer kommer att registreras av myndigheten. Så varför tillåts ingen granska FRA?
Text av Mark Klamberg (Klamberg.blogspot.com), Universitetslektor och docent i folkrätt vid Stockholms Universitet och Per Agerman, frilansjournalist, redaktör och researcher, 2017-18 redaktör för Scoop (föreningen grävande journalister) 2011-16 chefredaktör för Realtid.se, 2002-09 reporter på Affärsvärlden. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-10-05 | NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln.
FRA är en av de mest expansiva svenska myndigheterna just nu. FRA kan glädjas åt nya färska budgetmiljoner och nyanställer på bred front. Förklaringen är att myndigheten inom kort får ett kraftigt utökat mandat att spana i våra kommunikationsnät.
Riksdagen väntas den 14 oktober [2009] rösta för det sista steget i det lagpaket som i debatten kallas ”FRA-lagen”. Därmed ser det ut som att alla tele- och internetoperatörer måste öppna sina nätverk för FRA:s spaning. En central del i denna spaning är registrering och lagring av trafikdata, alltså vem som kommunicerar med vem, när och hur, vilket avslöjades den 16 juni 2008 genom en läcka hos FRA till SVT Rapport.
De nya lagarna ger FRA långtgående möjligheter att samla in trafikdata för alla svenskar vars telefon- och internettrafik rör sig över landsgränsen. Denna trafikdata kan också utbytas med andra länder.
Bakom lagstiftningen står Alliansens riksdagsledamöter enade även om kritiken på flera håll är kraftig även inom de regeringsbärande partierna.
Efter den rasande debatten och stormiga FRA-omröstningen i juni 2008 har vi det senaste året fått höra att FRA i och med ytterligare en lagjustering nu ska kontrolleras hårdare samtidigt som den personliga integriteten ska värnas i högre grad.
En så kallad försvarsunderrättelsedomstol med ett särskilt integritetsombud närvarande ska sköta tillståndsgivningen.
- FRA får ett eget integritetsskyddsråd.
- Datainspektionen får ett särskilt granskningsuppdrag gällande FRA.
- Försvarets underrättelsenämnd utökas och blir en myndighet med namnet Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten.
- Dessutom ska en parlamentariskt tillsatt kommitté följa FRA:s verksamhet under en period.
Med så många olika reglerings- och kontrollfunktioner kan ju inte granskningen bli annat än grundlig, eller?
Sverige har en lång tradition av öppenhet och genomlysning av all offentlig verksamhet. Detta ses utan tvivel som en grundsten i vårt demokratiska samhälle. Men vid Försvarets radioanstalts grindar på Lovön utanför Stockholm upphör detta att gälla.
Givetvis måste en signalspaningsorganisation arbeta under en omfattande sekretess men samtidigt måste det råda en balans som gör att Riksdagen får nödvändig insyn och möjlighet att påverka verksamheten annat än i svepande ordalag.
Problemet är att man redan på förhand kan slå fast att alla de nygamla och nya kontrollfunktionerna kring FRA till stora delar bara är ett byråkratiskt påhäng ämnat att blidka oroliga riksdagsledamöter i Alliansen.
Till en början går det med fog att misstänka att fem olika kontrollfunktioner med automatik innebär att ansvarsområden blir oklara och att viktiga frågor riskerar att hamna mellan stolarna.
Ännu mer problematiskt är att Regeringen på förhand begränsar den granskning som utlovats som svar på den massiva kritiken.
Redan i februari i år lämnades direktiven till Datainspektionen och den parlamentariska kommittén som ska följa FRA:s verksamhet. Vi måste tyvärr tynga denna text med ett par citat ur direktivtexterna men innehållet visar svart på vitt att det inte blir tal om någon grundlig granskning av FRA.
Datainspektionen tillåts inte göra några historiska tillbakablickar utan ska enbart utföra sin granskning utifrån den nya lagstiftningen. Regeringen begränsar också inspektionens arbete i nutid:
”Uppdraget ska därför utföras på ett sådant sätt att det inte påverkar den svenska försvarsunderrättelseverksamhetens förutsättningar att i dag och i framtiden arbeta för Sveriges bästa. Arbetet ska också i övrigt bedrivas så att det inte skadar Sveriges förbindelser och samarbeten med andra länder.”
Samma sak gäller den parlamentariska kommittén:
”Det bör särskilt framhållas att det för Sverige viktiga underrättelseutbytet med andra länder bygger på ett förtroende som har etablerats under många års samarbete. Arbetet måste därför bedrivas och genomföras på ett sådant sätt att det inte påverkar den svenska försvarsunderrättelseverksamhetens förutsättningar att i dag och i framtiden arbeta för Sveriges bästa. Arbetet ska också i övrigt bedrivas så att det inte skadar Sveriges förbindelser med andra länder.”
FRA:s samarbete med myndigheter i andra länder är ett område där mycket litet är känt när det gäller omfattningen och exakt vilka uppgifter som FRA skickar utomlands. Samtidigt är lagtexterna på området mycket luddiga och tillåtande. Detta är alltså inget som Regeringen vill ändra på.
Regeringen skriver vidare att granskningen av FRA med nödvändighet måste bli ytlig:
”Självklart måste insynsintresset vägas mot att försvarsunderrättelseverksamheten till sin natur är sådan att mycket inte kan offentliggöras. Vid den avvägningen måste beaktas att röjande av uppgifter om verksamheten kan störa Sveriges relationer till andra länder samt riskera att skada vårt försvar och rikets säkerhet. … Möjligheten att erbjuda insyn i verksamheten är följaktligen starkt begränsad.”
Den parlamentariska kommittén tillåts heller inte ha någon egen åsikt om FRA:s tillgång till kabelburen kommunikation. Regeringen skriver:
”Kommittén ska i denna utvärdering utgå från förutsättningen att signalspaning i eter och tråd är en nödvändig resurs för att förse Sverige med underrättelser om förhållanden av betydelse för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken och för kartläggning av yttre hot mot landet. Vidare ska kommittén ha som utgångspunkt att tillgång till signaler som förmedlas i tråd är en nödvändighet för en effektiv signalspaning.”
Att Regeringen dikterar villkoren för den utökade granskning av FRA som Riksdagen krävt att få till stånd är givetvis anmärkningsvärt. Detta faktum verkar dock ha accepterats av samtliga Alliansledamöter liksom hos oppositionen. Någon offentlig debatt förekommer inte.
Än mer anmärkningsvärt blir det när man betänker att Riksdagen är den enda instans som på ett rimligt sätt kan granska FRA.
Svenska medier har exempelvis mycket begränsade möjligheter att göra djupare granskningar och grävande reportage kring FRA. Källskydd och yttrandefrihet väger lätt eftersom den reporter som börjar göra research tämligen omgående riskerar att göra sig skyldig till tryckfrihetsbrottet obehörig befattning med hemlig uppgift.
När uppgifterna om den hemliga trafikdatalagringen läckte till SVT:s Rapport förra året svarade FRA med att omgående anmäla det inträffade till Justitiekanslern och Säpo kopplades in i utredningen.
Även om JK valde att lägga ner utredningen är händelsen en tydlig signal både till FRA-anställda och journalister att det är bäst att inte lägga näsan i blöt i framtiden.
Händelsen visar att Riksdagen måste ta ett särskilt ansvar för att kontrollera FRA. Problemet är att våra folkvalda inte verkar vilja axla det ansvaret.
Riksdagen är beredd att låta FRA få kraftigt utökade övervakningsmöjligheter men samtidigt beskär Riksdagen sin egen rätt till insyn i och kontroll av denna kontroversiella myndighet.
Det är inte nöjaktigt eftersom grundlig kunskap om FRA:s verksamhet måste finnas hos våra folkvalda för att de vid behov ska kunna ändra på lagarna som reglerar verksamheten.
Hittills har vi dock inte sett några sådana ansatser. Istället ligger kunskapen och kontrollen kvar hos Försvarsdepartementet och FRA som hittills fått en majoritet av Riksdagsledamöterna att trycka på JA-knappen som på beställning. Den 14 oktober [2009] kommer det av allt att döma ske ännu en gång.