NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
”Fallet Ari Mattinen visar tydligt att det svenska rättsväsendet inte klarar att reflektera över om lagakraftvunna domar är korrekta eller inte. Den fråga som borde störa ansvariga juristers nattsömn är: ska Ari Mattinen sitta inburad på livstid därför att det är viktigt att domar inte ändras? Vi anser inte det.” Det skriver journalisten Trond Sefastsson och advokat Johan Eriksson.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2009-06-02 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Trond Sefastsson och advokat Johan Eriksson
År 2002 dömdes Ari Mattinen till livstids fängelse för att ha ”slängt ut” ut sin flickvän Merja från sjunde våningen i en förort till Stockholm. Eftersom självmördare inte brukar stänga fönstret efter sig var det näst intill självklart att Ari Mattinen var skyldig. Utredningen visade emellertid att fönstret endast var tillskjutet. Kunde det åkt igen av korsdrag? Vi har båda vid flera tillfällen i lägenheten med egna ögon sett hur fönstret går igen av korsdrag. En uppsatt kamera filmade hur fönstret under tre timmar slog igen ett 60-tal gånger.
Oaktat detta skriver hovrätten att det var ”mindre sannolikt att det gått igen av drag”. Ari Mattinen är således skyldig. Vad är nu detta för bevis? Inte ens om handtaget hade varit tillslutet hade det varit möjligt att tala om bevis. Man kan mycket väl tänka sig att Ari Mattinen vaknat, gått upp och funnit fönstret öppet utan att förstå att Merja fallit ut, stängt det och därefter gått och lagt sig igen.
Det tillskjutna fönstret är emellertid inte det viktigaste beviset när Ari Mattinen fälldes för mord. Väsentligen baserades hovrättsdomen på ett enda och synnerligen darrigt vittnesmål, en äldre och sjuklig kvinna som sade att hon vaknat mitt i natten av ett bråk. Ari Mattinen hävdar att något bråk aldrig ägt rum och den tekniska bevisningen ger honom ett tveklöst stöd. Särskilt anmärkningsvärt är att vittnet säger att möbler flyttats runt och glas krossats. Det fanns inte en enda skärva krossat glas i Ari Mattinens lägenhet. Också uppgifterna om flyttade möbler strider totalt mot det tekniska protokollet. Inga möbler hade flyttats.
Detta var lätt att se eftersom golvet var ostädat och det låg kvar sågspån, efter att fönstret reparerats en vecka tidigare. Förflyttningar skulle inte ha gått att dölja och inga försök hade heller gjorts. Till detta bör föras att flera läkare undersökte Ari Mattinen, först på morgonen och därefter senare samma dag. Undersökningsresultatet är entydigt; Ari Mattinen hade inte slagits med någon. Inte en skråma, inte en trasig nagel, inte ett blåmärke. Att utifrån det befintliga faktaunderlaget hävda att ett bråk ägt rum ”bortom rimligt tvivel” är ett rättsövergrepp, med tanke på vad polisens tekniker och läkare kom fram till.
Såväl tings- som hovrättens dom visar också att någon diskussion aldrig ägt rum kring de fysikaliska konsekvenserna av att en person antingen hoppar, slängs eller faller ner från ett fönster. I tingsrättens dom heter det: ”Det måste ha varit en annan person som har slängt ut henne från fönstret”. I hovrättens dom ställs denna formulering mot alternativet ”hoppat ut genom fönstret”.
Om någon slängs eller hoppar ut från ett fönster från 25 meters höjd sker nedslaget många meter från huskroppen. Fysikens lagar gör att kraften i en kropp fortsätter genom hela fallet. Vidare gäller att en kropp som knuffas ut fortsätter att vända i luften och oddsen är mycket låga för att den då ska landa på fötterna, vilket Merja enligt obduktionsprotokollet har gjort. Att Merja träffat marken alldeles nedanför fönstret, med fötterna före, visar på att hon troligen stått på fönsterblecket och helt enkelt förlorat fotfästet.
För att det scenario domstolarna föreställt sig ska fungera måste Ari Mattinen ha stått ett par meter in i rummet, hållit ut Merja på raka armar, vridit henne utanför fönstret för att sedan släppa henne rätt ner. Ari är 170 cm lång. Hans armar är inte långa nog för att hålla en kropp utanför fönstret. Mitt i desperationen krävdes det en näst intill total fysisk passivitet från Merjas sida, parad med en armstyrka som det inte är trovärdigt att Ari Mattinen besatt. Han var gravt alkoholiserad, i dålig fysisk kondition och hade dessutom närmare tre promille alkohol i kroppen.
Efter att gärningen begåtts ställde han tydligen också tillbaka allting som ramlat, lagade det som gått sönder och arrangerade sågspån och damm så att polisens tekniker inte fann ett enda spår som stödde domen.
När ett rättsfall granskas pekar den samlade bevisningen vanligen mot eller bort från den misstänkte. I Ari Mattinens fall är den första tanken att han är skyldig till mord, eftersom fönstret är tillskjutet. När därefter bevisen för Aris skuld konsekvent inte bara försvagas utan faller bort, bör detta givetvis ställas mot den avgörande juridiska formuleringen ”bortom rimligt tvivel”. Här handlar det inte om att ”ord står emot ord”. Det är istället är en fråga om vad som är sant respektive falskt, alltså en hypotesprövning i begreppets vetenskapliga mening.
Det som vittnesmål och teknisk bevisning klart utvisar är att Merja fallit ut genom fönstret och att hon åtminstone sekunderna innan ropade på hjälp. Det kan betyda att hon velat ta livet av sig, men ångrat sig. Det kan betyda att hon i sin berusning och halvsovande gjort ett ödesdigert misstag. Det kan vara konsekvensen av hallucinationer eller ett deliriskt anfall. Detta vet vi inte. Däremot vet vi att det saknas skäl för hovrättens formulering att dessa förhållanden ”med styrka” talar för att Ari Mattinen är skyldig till det mord han dömts för.
Detta är en projicering av känslor, så nära en fri fantasi som det är möjligt att komma, med tanke på det empiriska underlaget. Det finns inte bara luckor i bevistolkningen utan också uppenbara förlöpningar i form av ogrundade moraliska omdömen – främst när åklagare och domstol påstår att denna gärning genomförts med stor grymhet och att Merja måste ha känt dödsångest. Tingsrätten skriver också om Ari Mattinens ”hänsynslösa handlande”. Det finns inget som helst material som motiverar denna typ av ledande slutsatser.
Det som finns är två tragiska livsberättelser som inte pekar mot att Ari Mattinen mördat Merja utan tvärtom visar upp en alkoholiserad man som inte är våldsam och en kvinna som är svårt märkt av sitt missbruk. Hon klarar inte ens att kontrollera sin avföring och sin urin, vilket är ytterligare tecken på hur djupt nedgången hon är såväl fysiskt som mentalt. Det är begripligt att hon varit självmordsbenägen och det framgår av hennes dagbok att hon tidvis varit djupt deprimerad.
I förhör berättar Ari att Merja dagen före fallet inte uppförde sig som vanligt. ”Hon var inte lika allvarlig som hon brukar vara. Hon hade ett konstigt leende och såg ut som om hon var någon annanstans.” Möjligt är att Merja redan då beslutat sig för att ta sitt liv – en slutsats som visserligen också den saknar empiriskt underlag men inte desto mindre är mer trovärdig än att Ari Mattinen slängt ut henne genom fönstret.
Det mycket solida material som talar för Ari Mattinens blivit felaktigt dömd rubbar emellertid inte det svenska rättsväsendet. Den 10:e mars i år avstyrkte riksåklagaren en andra resningsansökning från Ari Mattinen med argumentet att det inte finns någon ny bevisning. Ställningstagandet är i sin motivering så gott som kalkerat på det avslag som riksåklagaren förespråkade två år tidigare. Resningsansökan fick ändå Högsta domstolen att darra rejält på manschetten.
Avslaget gavs då med tre röster mot två. Justitiekanslerns konstaterade i en artikel på DN Debatt i september förra året att det ställs orimligt höga krav för att resning ska beviljas i mål med skakig bevisning och tvivelaktiga domslut. Som exempel nämndes Ari Mattinen. Allra minst förväntas åklagaren reagera. När åtal väcks måste han opartiskt värdera bevisningen. Men när dom fallit är hans uppgift att försvara domen. Han förväntas värna om den s.k. orubblighetsprincipen. Fällda domar är som skrivna i sten och ska inte ifrågasättas. Är Ari Mattinen dömd för mord så är han skyldig, punkt slut.
Fallet Ari Mattinen visar tydligt att det svenska rättsväsendet inte klarar att reflektera över om lagakraftvunna domar är korrekta eller inte. Den fråga som borde störa ansvariga juristers nattsömn är: ska Ari Mattinen sitta inburad på livstid därför att det är viktigt att domar inte ändras? Vi anser inte det. Vi ifrågasätter också att allmänheten har större förtroende för ett rättssystem som sticker huvudet i sanden än ett som klarar att korrigera sina misstag.
I Norge har problemet uppmärksammats och där heter lösningen ”Justitiemordskommissionen”. Efter flera uppmärksammade fall där felaktigt dömda, ofta med hjälp av eldsjälar, fått slita i åratal för att bli rentvådda har domstolsväsendet och åklagarmyndigheten fråntagits ansvaret för resningsansökningar i brottmål. Det nya systemet kan lättare ta upp omdiskuterade och tveksamma fall till ny prövning. Norrmännen slipper det fastlåsta rättstänkande som kännetecknar det svenska rättssystemet.
(Merja är ett fingerat namn)
Text: Trond Sefastsson och advokat Johan Eriksson
Trond Sefastsson, född 11 maj 1956, är en svensk journalist, jurist och författare. Han vann Stora journalistpriset 2001 för att ha bidragit till att Yasser Askar, som dömts till livstids fängelse för mord, beviljades resning och frikändes
