Brita Sundberg-Weitman om nya adoptionsregler: Risk för tvångsadoptioner?

2008 års adoptionsutredning har föreslagit nya regler om adoption. Innebär de ett nytt synsätt och vilka reella förändringar kan man vänta sig?

Text: Brita Sundberg-Weitman docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2009-07-08 | NewsVoice fick tillstånd av Weitman att återpublicera artikeln.

2008 års adoptionsutredning har nyligen publicerat förslag till ändrade regler för adoption (Modernare adoptionsregler, SOU 2009:61). En bakgrund till utredningen är att forskning har visat att fosterbarn har betydligt sämre chanser än adoptivbarn till en harmonisk utveckling.

I det följande bortser jag från internationella adoptioner och vuxenadoptioner.

Enligt nu gällande lag får tillstånd till adoption ges endast om adoptionen är till fördel för barnet.

I förslaget till ny lag sägs i stället att barnets bästa ska vara avgörande. Att denna ändring, så som antagits i medierna, i sig skulle innebära ett nytt synsätt är inte lätt att se. Det påstås inte heller i utredningen. Mer intressant är frågan vad lagförslaget reellt kan väntas få för konsekvenser. Öppnar det tex för tvångsadoptioner?

Europakonventinen om adoption, reviderad 2008, har som huvudregel att adoption inte får ske utan att barnets båda föräldrar har lämnat sitt samtycke. Undantag får bara göras ”on exceptional grounds”, varvid kommentaren nämner att föräldern befinner sig på okänd ort, är oförmögen att ge sitt samtycke eller sätter sig till motvärn på ett sätt som innebär missbruk av vetorätten.

Ett tidigare svenskt lagförslag innehöll att föräldrarna skulle kunna hindra adoption om det inte är ”uppenbart bäst för barnet” att bli adopterat. 2008 års adoptionsutredning anser att den regeln skulle alltför mycket försvåra önskvärda adoptioner. Det föreslås i stället att adoption utan föräldrarnas samtycke ska kunna ske om föräldern är utan del i vårdnaden, är varaktigt förhindrad att samtycka på grund av en psykisk störning eller vistas på okänd ort (jämför nu gällande undantag: om föräldern lider av en allvarlig psykisk störning, är utan del i vårdnaden eller befinner sig på okänd ort – ingen större skillnad).

I princip är utredningens rapport och förslag sympatiska. Helt klart har fosterbarn en prekär situation. Dåvarande generaldirektören Kerstin Wigzell hade på DN Debatt 2/10 2001 en artikel om barn i fosterhem (familjehem enligt nutida officiell terminologi). En tredjedel av fallen var enligt Wigzell misslyckade. Skador och sjukdomar hos barnen hade inte behandlats, exempelvis epilepsi, nedsatt syn och svåra depressioner. Skola och utbildning hade försummats, så att många lämnade vården som lågutbildade. En särskild brist ansåg Wigzell vara att barnens egna föräldrar många gånger har så lite insyn i sina barns förhållanden under placeringen.

Jag vill nu framföra några synpunkter som jag saknar i den nya utredningen och i de kommentarer som den hittills har väckt.

Flera av mediekommentarerna anser att förslaget är en välkommen lösning för s k jojo-barn, dvs barn som skickas i rundgång mellan fosterhem och föräldrahem. Men att sådana fall skulle vara vanliga är en myt som vederlagts av forskningen, särskilt om man menar barn som gång på gång omhändertas till följd av sina föräldrars beteende. De allra flesta av de fall där barn återplaceras efter hemgång gäller tonåringar som omhändertagits på grund av sitt eget (asociala) beteende och som efter hemtagning omhändertagits på nytt efter ny misskötsamhet. (Vinnerljung-Langlet-Zaar-Gunnarsson i SOU 2000:77 bilaga 3)

Det nya betänkandet har i medierna tolkats huvudsakligen som en chans för barn placerade i familjehem att bli adopterade av sina fosterföräldrar. Lagförslaget skulle medföra att otrygga fosterbarn förvandlas till trygga adoptivbarn. Här finns dock en hake som inte diskuteras i betänkandet. Hur många familjehem, som nu kan räkna med både arvode och skattefri ersättning för omkostnader, kan väntas vara villiga att avstå från de inkomsterna? En viktig rättsverkan av adoption är att adoptivföräldrarna övertar skyldigheten att försörja barnet.

Denna omständighet – att adoptivbarnet ska anses som adoptivföräldrarnas eget barn och jämställt med de biologiska barn som dessa kan ha – är grundläggande när det gäller adoption, och det är  i princip förbjudet att det avtalas om bidrag till barnets underhåll. Här är sannolikt en anledning till att det går så mycket bättre för adoptivbarn än för fosterbarn: man kan utgå från att den som vill adoptera ett barn också är beredd att göra lika stora uppoffringar för adoptivbarnet som om det skulle vara deras eget, biologiska barn.

I fråga om många fosterbarn har föräldrarna fråntagits den juridiska vårdnaden, och då behövs inte heller enligt nu gällande lag något samtycke från dem till att deras barn adopteras.  Utredningen berör  möjligheten (som alltså redan finns) att åstadkomma adoption mot föräldrarnas vilja genom ett förfarande som innebär att dessa först fråntas den rättsliga vårdnaden. Utredningen vill helst undvika den typen av tvångsadoption och hoppas att socialstyrelsen ska kunna utveckla arbetssätt som gör att samförstånd med föräldrarna kan uppnås.

Efterfrågan på svenska barn att adoptera kan med hänsyn till adoptivföräldrars ekonomiska ansvar för barnet antas bli begränsad och huvudsakligen avse en krets barnlösa som av hela sitt hjärta önskar ett spädbarn. Och det är på den här punkten som jag ser stora problem med de föreslagna reglerna. Mina bekymmer grundar sig på vad jag iakttagit om rättssäkerheten när barn skiljs från sina föräldrar enligt LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Barn kan enligt den lagen (såvitt nu är av intresse) tvångsomhändertas ”om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”.  Bestämmelsen bör läsas samman med socialtjänstlagen som förpliktar socialnämnden att ”i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom”.

I förslaget om nya adoptionsregler sägs att vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska särskilt beaktas viljan och förmågan hos barnets föräldrar att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran den personliga relationen i övrigt mellan barnet och föräldrarna och förutsättningarna för sökanden att ge barnet ett varaktigt och stabilt föräldra- barnförhållande.

Om vi nu antar att det gäller adoption av ett nyfött barn som omhändertagits enligt LVU, kommer frågan om personlig relation mellan barnet och föräldrarna inte att få någon betydelse, lika litet som den skulle få någon betydelse i fall då socialnämnden förbjudit föräldrarna till äldre barn att ha någon kontakt med barnet.

Avgörande i dessa fall blir då (förutom sökandens lämplighet att adoptera) ”viljan och förmågan hos barnets föräldrar att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran”. Men inte heller det rekvisitet lär få någon praktisk betydelse, eftersom det i och med LVU-beslut har fastslagits att det finns en påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas i det egna hemmet.

Mot detta skulle kanske inte vara så mycket att invända om man kunde utgå från att LVU-beslut är rättssäkra och aldrig vilar på osakligt eller partiskt beslutsunderlag. Men så är ingalunda fallet, vilket många som satt sig in i praxis har påtalat i decennier.

Några exempel från senare tid:

På DN Debatt 27/10 2006 skrev professorn i rättsvetenskap Anna Hollander under rubriken ”Rättssäkerheten kränks i tvångsvårdsärenden” att domstolarna i sådana ärenden borde ta sin granskande funktion på större allvar och att de offentliga biträdena borde få sådana resurser att de kan komplettera utredningen och påverka utgången i målet.

I en intervju i tidskriften Advokaten samma år uttalade advokaten Ghita Hadding-Wiberg med lång erfarenhet av LVU-mål:

”Domstolarna tar för givet att det är på det beskrivna sättet … Man märker att domstolarna kan ha en förutfattad uppfattning när den endast har läst socialnämndens ansökan och utredning som mynnar ut i att de vill att barnet ska omhändertas”.

Bo Edvardsson, docent i utredningsmetodik, intervjuades i DN 16/11 2006: ”Den som blir utredd av socialtjänsten har rätt till en opartisk bedömning. Men i många fall är det utredarnas egna tolkningar och känslor som styr … För den som utsätts för felaktiga, negativa omdömen och påståenden i utredningar som görs av exempelvis socialtjänsten eller psykiatrin kan det vara snudd på omöjligt att få upprättelse.

Själv har jag i boken ”Sverige och rättsstaten på 2000-talet” granskat 169 fall där JO har tagit emot människors klagomål på sociala myndigheters sätt att ingripa enligt regler om skydd för barn. Ett mycket stort antal av dessa klagomål gällde just att den sociala utredningen präglades av felaktigheter och ensidigt negativa omdömen och påståenden. Inte i något av dessa fall ifrågasatte JO socialtjänstens påståenden och bedömningar. Detta trots att lagen med instruktion för JO ålägger JO att särskilt värna om grundlagsbudet om saklighet och opartiskhet.

2008 års adoptionsutredning föreslår – ”för att effektivisera och påskynda utredningsförfarandet” – att det ska ankomma på en enda person att förse domstolen med ”ett fullgott beslutsunderlag” och att denna person  ska kunna utses av någon tjänsteman i kommunen.

Lagstiftaren har på senare år i olika sammanhang betonat barns behov av båda sina biologiska föräldrar. En adoption innebär att de rättsliga banden mellan barnet och dess föräldrar klipps av definitivt. Det finns ingen återvändo.

Det måste därför vara ett oavvisligt krav att det inte får finnas något som helst utrymme för godtycke eller förvanskningar i adoptionsärenden. Om tvångsadoptioner grundas på beslutsunderlag som inte motsvarar grundlagens krav på saklighet och opartiskhet och ingen rättelse kan påräknas hos vare sig domstolen eller JO, då är vi inte så långt bort från de godtyckliga tvångssteriliseringarna på 1900-talet.

Text: Brita Sundberg-Weitman

Brita Sundberg-Weitman är född år 1934 och har i sitt yrkesverksamma liv varit docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt och lagman i Solna tingsrätt. Hon har tidigare skrivit böckerna Nondiskriminering i EEC 1973, Discrimination on Grounds of Nationality 1977, Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning 1981 och Rättsstaten Åter! 1985.