Trond Sefastsson: Ljudupptagningen med Marianne Samuelsson bör offentliggöras

I anständighetens namn bör hela diskussionen vid länsstyrelsens möte offentliggöras. Det är inte schysst mot landshövding Marianne Samuelsson att mörka i vilken kontext hon uttryckt sin mening. Så länge detta inte sker får Radio Gotland leva med misstanken att något döljs för att storyn ska hålla. Det skriver journalisten Trond Sefastsson.

Text: Trond Sefastsson | Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2009-07-31 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice.

Måhända ger medierna en förenklad bild av skandalen kring Gotlands landshövding Marianne Samuelsson. Det vi vet är att ett möte hölls på länsstyrelsen i mars 2009. Om jag förstått rätt har en diskussion förts med anledning av ett lagförslag om ändrat strandskydd. Nya lagen innebär att strandskyddet ska differentieras vilket betyder att olika bedömningar kan göras på olika håll i landet. Lagen ska vara lika för alla, men kunna bedömas olika från fall till fall. Inom ramen för diskussionen berördes vid mötet också enskilda fall. Ett sådant fall gällde Max Hansson, extremt framgångsrik företagare och ägare till en strandnära fastighet i Herrvik på östra Gotland.

Diskussionen spelades in av en av mötesdeltagarna som sedan lämnade ljudfilen till Radio Gotland. Endast delvis går att veta vad som sades eftersom radiostationen valt att offentliggöra bara delar av inspelningen. I anständighetens namn bör hela diskussionen offentliggöras. Det är inte schysst mot Marianne Samuelsson att mörka i vilken kontext hon uttryckt sin mening. Så länge detta inte sker får Radio Gotland leva med misstanken att något döljs för att storyn ska hålla. Av stationens hemsida framgår att man har lyssnat på hela ljudupptagningen men ”valt att bara publicera en del av den”. Vad är det ni döljer?

Enligt hemsidan handlade diskussionen om

”huruvida ändringar i strandskyddslagstiftningen ger större möjligheter att ta hänsyn till regional utveckling. En handläggare har invänt att Max Hanssons privata byggen och markarbeten i vilket fall inte kan räknas som något angeläget för regionens utveckling.”

I brist på hela underlaget gör jag tolkningen att man rent allmänt diskuterat vilka hänsyn som enligt den nya strandskyddslagen kan tas till ”regionens utveckling”.

Kanske gick det till så att handläggaren slängde in exemplet Max Hansson i diskussionen och menade att fastigheten i Herrvik inte kunde ”räknas som någon angelägenhet för regionens utveckling”. Kanske uttryckte olika mötesdeltagare olika uppfattningar i frågan. Detta vet vi inte. Inte heller vet vi om Marianne Samuelsson lämnade sin åsikt som ett svar på någon annans inlägg eller vilken kontext yttrandet fälldes i. Kom yttrandet som en reaktion på vad någon annan sade. Blev hon provocerad och lockades att ge igen genom ett tillspetsat svar?

Bakom dessa funderingar ligger övertygelsen att ingen landshövding kan vara så korkad att vederbörande på fullaste allvar hävdar att lagen inte ska gälla lika för alla. Lagar tolkas visserligen olika av olika människor och är därför inte lika för alla. Fast detta går inte att säga, annat än på skämt. Det är politiskt totalt inkorrekt, vilket självfallet Marianne Samuelsson vet.

Här ligger en gravad hund, som Reefat El Sayed skulle ha sagt. Uppgifter på Radio Gotlands hemsida talar för att det handlade om just en allmän diskussion om hypotesiska fall:

”Ljudkvaliteten är låg men på bandet protesterar en av ärendets handläggare mot att byggen på affärsmannens privata gård skulle kunna godkännas av näringspolitiska skäl”. Lägg särskilt märke till formuleringen ”skulle kunna godkännas”, vilken talar för att det fördes ett hypotetiskt resonemang.

I vart fall fattades inget beslut. Trots detta är den bild som far runt i medierna att landshövdingen vid mötet beviljade Max Hansson bygglov med motiveringen att han är en stormrik företagare. Så var det ju inte.

Således ger underlaget ingen bra bild för bedömning av landshövdingens förseelse. Dock vet vi som sagt att inget beslut fattades på mötet, det var endast en diskussion vars huvudfråga förefaller ha gällt ett nytt lagförslag. Ett beslut rörande Max Hanssons bygglov fattades cirka tre månader senare. Det går inte att veta om bygglovsbeslutet påverkades av landshövdingens åsikt att Max Hanssons intressen var en ”angelägenhet för regionens utveckling”. Kanske han särbehandlades på grund av sin starka ställning i öns näringsliv, kanske inte.

När en myndighet fattar beslut vägs olika omständigheter in. Vissa av dessa redovisas medan andra är dolda. Det är inget konstigt i det. Marianne Samuelsson har förnekat att Max Hanssons samhällsställning påverkade bygglovet. Den som påstår att det gjorde det bör styrka detta.

Det går inte att med säkerhet veta vilka icke angivna omständigheter som varit avgörande för bygglovsbeslutet. Marianne Samuelsson kan ha ansett att Max Hansson faktiskt utgjorde en ”angelägenhet för regionens utveckling”. Om detta stämmer med nya strandskyddslagen är svårt att veta eftersom lagen bara har två veckor på nacken. Det som med säkerhet kan slås fast är att landshövdingen i likhet med alla oss andra har yttrandefrihet och bör tillåtas uttrycka sin uppfattning om den nya lagen. Det är väl bra att i diskussionen olika uppfattningar bryts mot varandra även om allt som sägs inte är politiskt, juridiskt eller moraliskt ”rätt”.

Personligen känner jag mig inte övertygad om kopplingen mellan uttalandet på mötet i mars och Max Hanssons bygglov. Han fick dessutom bara delvis igenom sina önskemål. Enligt Marianne Samuelsson behandlas ”ganska många” strandskyddsärenden, en ”stor majoritet” får ett positivt beslut. En landshövding har sista ordet i sådana ärenden. För att veta om Max Hansson gynnades behöver man känna till i vilken utsträckning landshövdingen utnyttjar sin beslutsrätt. Jag vet inte hur det ligger till. Kanske ingrep hon särskilt i detta fall i hopp om att kunna rädda arbetstillfällen på Gotland eller vilket skäl det nu kan ha varit. Brukar hon däremot fatta sådana beslut är det mindre anmärkningsvärt att det gjordes i Max Hanssons fall.

Länsstyrelsen beslutade den 15 juli att godkänna vissa av Max Hanssons strandnära byggen trots att en handläggare tidigare bedömt dem som otillåtna. Inte heller detta är särskilt konstigt. Även om en handläggare i medierna utnämnts till ”expert” kan han eller hon faktiskt ha fel. Handläggaren menade, om jag förstått saken rätt, att Max Hanssons tennisbana ligger på mark som tidigare var tillgänglig för allmänheten. Kanske förhåller det sig så, men det var i så fall cirka 25 år sedan allmänheten kunde gå just där eftersom tennisbanan iordningställdes på 1980-talet.

Av de bilder som publicerats framgår att det finns gott om utrymme för allmänheten att traska på mellan vattnet och tennisbanan. Det rör sig om cirka tvåhundra meter. Enligt länsstyrelsens handläggare kan tennisbanan även ”ha inneburit väsentlig försämring för växt- och djurlivet”. Observera orden ”kan” och ”ha” vilket sannolikt betyder att inga som helst bevis finns för att växt- och djurlivet kan skadas. Utan att vara kunnig i ämnet ifrågasätter jag om skador på växt- och djurlivet uppstår av att tennis spelas på en 23, 77 m gånger 10,97 meter stor gräsyta.

Vidare hävdar handläggaren att en annan del av gräsmattan ”med anpassning till golfspel är helt eller delvis förbjuden”. Varför skulle det vara förbjudet att klippa gräset på sin tomt för att spela golf? Att Max Hansson chippar lite golfbollar på tomten är väl inte samma sak som att han byggt en golfbana. Med ledning av de uppgifter som finns i medierna tycker jag fog finns för att ifrågasätta handläggarens bedömningar i dessa frågor. Det låter tossigt, om man tillåts uttrycka sig så.

Efter den allmänna diskussionen vid länsstyrelsens möte tycks frågan om Max Hansson borde polisanmälas ha kommit upp. Tydligen är hans tomt idag tio gånger större än vad den var på 1970-talet. Hur har det gått till, är marken stulen från grannarna? Knappast, markägare brukar hålla ordning på sina rättigheter. Om han har köpt intilliggande mark av grannarna är det inget ärende för polisen. Har tidigare generationer politiker eller tjänstemän gett honom marken? Vad är i så fall problemet? Eller har Max Hansson sedan 1970-talet helt enkelt flyttat sin tomtgräns på allmän mark så att han idag förfogar över tio gånger mer mark? Och hur skulle det i så fall ha gått till? Personligen har jag svårt att se hur brott kunnat fortgå under alla dessa år för att nu plötsligt upptäckas av en handläggare på länsstyrelsen. Gravad hund, igen.

Enligt medierna stoppade landshövdingen en polisanmälan av Max Hansson. Var verkligen idén om en polisanmälan allvarligt menad? Kanske jag är konspiratorisk, men när jag läser om landshövdingsskandalen får jag känslan att det ligger andra intressen bakom att ljudfilen hamnade på mediernas bord. Varför spelades chefen in? Varför kom idén att polisanmäla ett 25-30 år gammalt ”brott”?  Hade det varit bra om Max Hansson blivit polisanmäld för svartbygge utifrån en ensam handläggares uppfattning?

Jag vet inte tillräckligt för att kunna bedöma, men jag tycker att fler frågor finns att ställa. Jag förstår att anläggningen i Herrvik sticker i folks ögon. Tennisbana, golfgreen, enorm tomt, flådigt. Jag vet inte vilket av detta som myndigheterna gett sin välsignelse till. Själv kallar Max Hansson länsstyrelsens handläggare för ”vänstersinnade balalajkaspelare”. Anta att motståndet mot framgångssagan Max Hansson har sin grund i politiska åsikter, avundsjuka eller något liknande. En bygglovsprövning baserad på sådana omständigheter hade knappast varit bättre.

Text: Trond Sefastsson

Trond Sefastsson, född 11 maj 1956, är en svensk journalist, jurist och författare. Han vann Stora journalistpriset 2001 för att ha bidragit till att Yasser Askar, som dömts till livstids fängelse för mord, beviljades resning och frikändes.