NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
I mitten av juli presenterade regeringens utredare Anders Eriksson slutbetänkandet signalspaning för polisiära behov. Reaktionerna var huvudsakligen positiva, trots att Erikssons förslag innebär att signalspaning för polisiära ändamål kan användas i större utsträckning än vad som medges av den lagstiftning som riksdagen antog för drygt ett år sedan.
Text: Mark Klamberg (Klamberg.blogspot.com), Universitetslektor och docent i folkrätt vid Stockholms Universitet | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-07-31 | NewsVoice fick tillstånd av skribenten att återpublicera artikeln.
I samband med debatten förra året förelåg det stora skillnader mellan regeringen och dess kritiker vad signalspaning innebär. Diskussionen fördes ofta i termer av avlyssning när det finns fler former för elektronisk övervakning. Bland allmänheten fanns och finns fortfarande en allmänt spridd uppfattning om att FRA genomsöker innehållet i alla meddelanden efter misstänkta nyckelord som ”al-qaida”, ”bomb”, osv. Regeringen och FRAs företrädare förnekar detta men har alltjämt inte förmått förklara vad myndigheten gör istället.
Erikssons förklarar i sitt betänkande att när han varit i kontakt med myndigheter i andra länder där liknande övervakningssystem är lagreglerade har de först inte förstått vad som avses med signalspaning för polisiära ändamål. I länder som Tyskland, Kanada och Nederländerna görs exempelvis inte någon skillnad i lagstiftningen mellan hemlig teleavlyssning och signalspaning. Lagstiftningen i dessa länder talar istället om avlyssning eller övervakning av telekommunikation.
Debatten om FRAs möjligheter till avlyssning, övervakning och polisens tillgång till dessa resurser hade förmodligen blivit enklare om Sverige följt exemplen i Tyskland, Kanada och Nederländerna istället för att kalla FRAs tillgång till kabelkommunikation för signalspaning. Då hade regeringen och FRA enklare kunnat förklara vad myndighetens verksamhet går ut på och dess omfattning. Tyvärr har Anders Eriksson känt sig tvungen att i sitt lagförslag fortsätta använda begreppet signalspaning. Istället borde regering och riksdag överväga att i en samlad lagstiftning för inhemsk och internationell kommunikation benämna verksamheten som avlyssning respektive övervakning.
Jag har i majnumret av Svensk Juristtidning (4/2009) haft en liknande utgångspunkt där följande slutsatser dras kring omfattningen av FRAs verksamhet. Avlyssning i bemärkelsen att FRAs tjänstemän eller dess datorer automatiskt bearbetar och analyserar meddelandes innehåll är mycket begränsad. Övervakning i bemärkelsen att FRA registrerar trafikdata, vem vi ringer, avsändare och mottagare av e-post är mycket omfattande.
Journalisten Filip Struwe avslöjade i SVTs Rapports reportage den 16 juni 2008 hur FRA sysslar med generell massinhämtning av trafikdata, där både svenska och utländska medborgares trafikdata samlas in och lagras i FRAs databas. I ett läckt dokument från FRA diskuteras omfattningen av FRAs trafikdatalagring i termerna ”all tillgänglig kommunikation” vilket är något annat än vad regeringen och FRA velat ge sken av. Dokumentet ansågs så känsligt att SÄPO engagerades för att finna läckan och regeringen har avstått från att tillsätta en utredning beträffande SVT Rapports uppgifter.
När jag granskat den antagna lagstiftningen, de ändringar som är föreslagna efter allianspartiernas överenskommelse den 25 september 2008 och som ska behandlas av riksdagen under hösten 2009 blir min slutsats att FRAs trafikdatalagring kan fortgå i väsentligen oförändrad omfattning. Ur en demokratisk synvinkel är detta problematiskt då regeringen i sina lagförslag inte på ett tydligt sätt redogjort inför riksdagen och allmänheten förekomsten och omfattningen av denna verksamhet.
Frågan om FRAs trafikdatalagring är relevant även för Erikssons förslag om signalspaning för polisiära behov. Även om polisen endast kommer ta del av en bråkdel av all kommunikation, så bygger denna spaning på att FRA får tillgång massiva mängder kommunikation som myndigheten gallrar, registrerar, lagrar, bearbetar och analyserar för polisens räkning.
Genom FRAs tillgång till trafikdata kan polisen kartlägga och fastställa knarkligors och terroristgruppers kommunikationsmönster och kontakter vilket de flesta medborgare förmodligen finner önskvärt. Samtidigt kan trafikdata vid missbruk användas för att kartlägga vem som kontaktat en journalist eller till vilka politiska, religiösa eller etniska grupper en person har kopplingar.
Om de existerande tillsynsorganen med parlamentarisk representation ska kunna utöva sitt arbete effektivt gentemot FRA och polisen är det viktigt att FRAs trafikdatalagring inte göms undan eller behandlas som en fotnot. Regeringen bör därför följa Erikssons exempel och tala klarspråk, lagtexten borde tala om avlyssning och övervakning istället för signalspaning.
Text: Mark Klamberg, Universitetslektor och docent i folkrätt vid Stockholms Universitet
