Kulturskymningen har nått så långt att det inte längre finns någon återvändo

”Affärerna” Hillegren och Boström visar på både godtycke och stor förvirring bland jurister och journalister till och med när det gäller så fundamentala värden som yttrandefriheten.

Text: Brita Sundberg-Weitman | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2009-08-21 | NewsVoice fick tillstånd av Sundberg-Weitman att återpublicera artikeln.

Vi är några enstaka, numera rätt grånade jurister, som under decennier har försökt slå larm om det förfall som drabbat rättskulturen i vårt land. Dessvärre utan nämnvärd framgång.

Nu senast har följande hänt på detta område.

Åklagaren Rolf Hillegren har i en intervju i SvD uttalat sig om förändringar i det juridiska begreppet våldtäkt, förändringar som han anser olyckliga. Han utvecklar sedan sin ståndpunkt i en artikel i SvD. Hans synpunkter föranleder:

• juridikprofessorn Madeleine Leijonhufvud till uttalandet att justitieministern Beatrice Ask bör ingripa; Hillegren ”måste bort”. Hon stöder sin ståndpunkt genom att citera sig själv ur en lärobok: ”På våra domare måste ställas det kravet att de inte offentliggör personliga, overifierade åsikter om hur verkligheten ser ut.” (Försök begripa den meningen, den som kan)
• förre justitieministern Thomas Bodström och förre jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström att påstå att Hillegren gjort sig skyldig till ”i det närmaste tjänstefel”, eftersom hans ståndpunkt ”skapar osäkerhet om kvinnor som blir våldtagna kan lita på rättsväsendet”.
• förre överåklagaren Sven-Erik Alhem att likna Hillegren vid ”en ärkekonservativ potentat från ett sekel långt tillbaka” och påstå att flertalet åklagare och domare som delar Hillegrens ståndpunkt inte längre finns kvar i aktiv tjänst (hur vet Alhem det?)
• staten i skepnad av vice chefsåklagaren Per Nichols att kalla till sig Hillegren och efter mötet offentligt meddela att Hillegren inte vidare ska handlägga mål om sexualbrott; Hillegren har visserligen yttrandefrihet, men när han använder den ”kan det leda till att allmänhetens förtroende för vår verksamhet skadas”.

Detta beslut prisas på ledarplats i DN. Det var enligt ledaren ”en nödvändig förtroendeåtgärd att Hillegren inte kommer att hantera sexualbrott under den tid han har kvar till pensionen”.

Aftonbladet publicerar en artikel av frilansjournalisten Donald Boström, i vilken denne anser att det bör undersökas om Israel stjäl organ från unga palestiner för att sedan döda dem och använda organen för transplantation. Artikeln föranleder

• svenska staten i skepnad av Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borslin Bonnier, att på ambassadens hemsida beteckna artikeln som ”chockerande och motbjudande”, med tillägget: ”Liksom i Israel råder pressfrihet i Sverige. Emellertid, så medför pressfrihet och yttrandefrihet ett visst ansvar.” (Jämför Leijonhufvud ovan under 1)
• varefter Helle Klein i Aftonbladet anför: ”Det är ett häpnadsväckande uttalande från en ambassadör och har fått redaktörer här hemma att reagera.” (Jämför Boström, Borgström och Nichols ovan under 1)
• varefter svenska staten i skepnad av utrikesminister Carl Bildt offentliggör att Sverige inte tar avstånd från artikeln. ”I vår grundlag står av hävd yttrande- och pressfriheten mycket stark. Och det starka skyddet har tjänat vår demokrati och vårt land väl.”

Förvirrigen är total. Om yttrandefrihet råder i vårt land – och den behövs i synnerhet för yttranden som förargar – kan inte den omständigheten att en artikel eller ett intervjusvar väckt förargelse föranleda att staten, oavsett i vilken skepnad, reagerar med sanktioner mot vare sig artikelförfattaren, den intervjuade eller tidningen som publicerat.

Följaktligen går det inte ihop när vice chefsåklagaren Per Nichols (låt vara något grötigt) säger att Hillegren haft fullt stöd för sina uttalanden i yttrandefriheten men att han med anledning av intervjun och artikeln kan avstängas från vissa arbetsuppgifter, eftersom hans synpunkter kunnat skada allmänhetens förtroende för honom. Inte heller är det förenligt med yttrandefriheten att staten i skepnad av en ambassad fördömer en tidningsartikel.

De jurister som här citerats i fråga om Hillegren har eller har haft höga positioner i staten men har ändå alla uttalat sig på ett sätt som visar att de har minst sagt bristfälliga kunskaper i ämnet yttrandefrihet. En yngre jurist, juris doktor Jakob Heidbrink, har däremot på sin blogg 20/8 på ett förtjänstfullt utvecklat den närmare innebörden av vår grundlagsfästa yttrandefrihet. (heidbrink.wordpress.com)

Vad så gäller journalistskrået får man intrycket att åsikter som journalisten själv ogillar inte får förekomma eller åtminstone bör föranleda ”åtgärder”, medan sådana som journalisten delar åtnjuter ett heligt skydd av just yttrandefriheten.

Arma fosterland! Jag tror jag börjar dela Stig Strömholms uppfattning att kulturskymningen nu har nått så långt att det inte längre finns någon återvändo.

Text: Brita Sundberg-Weitman

Brita Sundberg-Weitman är född år 1934 och har i sitt yrkesverksamma liv varit docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt och lagman i Solna tingsrätt. Hon har tidigare skrivit böckerna Nondiskriminering i EEC 1973, Discrimination on Grounds of Nationality 1977, Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning 1981 och Rättsstaten Åter! 1985.