NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
När jag betraktar behandlingen av Rolf Hillegren i medier, bloggar och kommentarer förstår jag varför höga jurister sällan uttalar sig offentligt. Om man riskerar att förlora jobbet på grund av att man använder sin grundlagsstadgade yttrandefrihet är vi inne på en farlig väg. Det skriver juristen och journalisten Trond Sefastsson.
Text: Trond Sefastsson | Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2009-08-18 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice.
Nu går drevet mot kammaråklagare Rolf Hillegren efter att han uttryckt en åsikt om våldtäkter. Enligt Sven-Erik Alhem har Hillegren ”väsentligen lägre respekt för kvinnans självständighet och integritet” och är en ”ärkekonservativ potentat från ett sekel långt tillbaka”. Givetvis har Alhem rätt att säga detta även om det ligger bra nära brottsligt förtal. I en tidningsrubrik skriker professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud:
”Rolf Hillegren måste bort”. Självklart har Leijonhufvud rätt att kräva att oliktänkande ska bort från sina jobb. Enligt medierna ”kokar” också bloggvärlden mot Rolf Hillegren. SpikHarry, en bloggare som etablerade medier länkar till, skriver: ”Rolf Hillegren du kan aldrig ta tillbaks det sjuka du en gång sagt”. Tvärtemot SpikHarry anser jag att åklagaren bör ha rätt att både uttrycka en åsikt och senare utveckla denna ytterligare.
När drevet nu går är det intressant vad som är sant respektive falskt i de uppgifter som cirkulerar i medier, bloggar och kommentarer. En viktig fråga är också vilka intressen som ligger bakom attackerna mot åklagaren. Vad betyder det exempelvis att Peter Sunde från Pirate Bay gjort en JO-anmälan? Tror någon att åklagarens uttalande är olagligt? Hur ser de lagar ut som JO skulle tillämpa? Min gissning är att ingenting kommer att hända och att journalister som rapporterar om Sundes JO-anmälan vet om detta. Och varför använder en professor i straffrätt vid ett statligt universitet sin position för att kräva att oliktänkande avskedas? Hur ser hennes agenda ut?
Hur kan det komma sig att inte Alhem ifrågasätts när han på Newsmill skriver:
”De flesta åklagare och domare med en ärkekonservativ uppfattning i sexmålen är numera inte längre i aktiv tjänst. Och de kvarvarande blir allt färre”.
Vad har Alhem för källstöd till dessa uppgifter? Hur kan han känna till vilka åsikter åklagare och domare har? Åsiktsregistreras åklagare och domare? Varför har Alhem inte tidigare slagit larm om han haft denna kunskap? Han hävdar att ”de flesta” numera inte är i aktiv tjänst. Hur många är det? Vilket stöd finns för påståendet att antalet ärkekonservativa ”blir allt färre?
För att inte bli missuppfattad vill jag betona att detta inte är ett inlägg i själva våldtäktsfrågan. Det ska givetvis också i framtiden vara förbjudet att våldta, i Sverige liksom i andra länder. Därav följer emellertid inte att kammaråklagare Rolf Hillegren måste avskedas eller på annat sätt straffas för att han uttrycker sin uppfattning om att det finns gradskillnader när det gäller våldtäkter. Yttrandefrihet kallas den grundlagsstadgade rätt som åklagaren använt sig av.
Samma rätt gäller för åklagare som för landshövdingar. För ett par veckor sedan skrev jag på Newsmill om Marianne Samuelsson, Gotlands nu avskedade landshövding. Den bild som medierna gav var att hon hade beviljat en rik knös dispens från strandskyddsreglerna, just för att han är en rik knös. Något källstöd för att dispens beviljades på grund av knösens sociala ställning har vi inte fått ta del av. Medierna publicerade ett några sekunder kort avsnitt från ett timslångt sammanträde, hållet tre månader innan dispensen beslutades.
Jag känner varken Samuelsson eller den rike knösen och har inga synpunkter på vad de gjort i sina liv. Det jag försvarade var Samuelssons rätt att uttrycka en åsikt om hur de nya strandskyddsreglerna bör tolkas. Jag ifrågasatte också om det korta avsnitt ur samtalet som offentliggjordes verkligen gav en rättvisande bild av vad hon faktiskt sagt. Fortfarande tycker jag det vore intressant att få veta mer. Det lär jag inte få. I media är affären över. På samma sätt vill jag försvara Rolf Hillegrens rätt att uttrycka en åsikt om våldtäktsbrottet. Jag känner inte honom heller och har ingen aning om vad han gjort i sitt liv. Har han verkligen sagt exakt det han påstås ha sagt och skedde det verkligen i den kontext som påstås? Enligt SvD har Hillegren till sitt försvar sagt:
”Jag skulle hellre ha haft makt över hela texten så att jag kunde utveckla resonemanget”.
Nog vore det intressant att få höra Hillegren utveckla sin syn på våldtäktsbrottet med tanke på att det finns stora svårigheter med våldtäktsmål. I HD har ett flertal våldtäktsdömda faktiskt beviljats resning och friats efter långa fängelsestraff. Dessutom, internationellt sett är feldömda våldtäktsmål ett gigantiskt problem. I USA har mängder av långtidsdömda för våldtäkt friats efter att DNA-analyser uteslutit dem som gärningsmän. Häromdagen friades en man i Texas som suttit 23 år i fängelset för en våldtäkt han bevisligen var oskyldig till. I Norge har bland annat feldömda våldtäktsmål lett till skapandet av en justitiemordkommission.
Varför låter ingen redaktion Rolf Hillegren utveckla sin syn? Säger han då samma saker som nu upprör så många får vi bekräftelse på att mediebilden är korrekt. Om han lämnar en annan version kanske vi får oss en nyttig tankeställare. Åklagare hörs sällan i offentlig debatt. Deras röster behövs eftersom de har makt och spelar en huvudroll i rättsväsendet.
När jag betraktar behandlingen av Rolf Hillegren i medier, bloggar och kommentarer förstår jag varför höga jurister sällan uttalar sig offentligt. Om man riskerar att förlora jobbet på grund av att man använder sin grundlagsstadgade yttrandefrihet är vi inne på en farlig väg.
Text: Trond Sefastsson
Trond Sefastsson, född 11 maj 1956, är en svensk journalist, jurist och författare. Han vann Stora journalistpriset 2001 för att ha bidragit till att Yasser Askar, som dömts till livstids fängelse för mord, beviljades resning och frikändes.
