NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
”Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld? Faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.” Det skriver läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robért.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2009-09-15 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Rigmor Robért (Rigmorrobert.se)
Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?
Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både IT och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt. Lisbeth Salander är en effektiv fiktion besläktad med Batmans kattkvinna, Tarantinos Kill Bill-brud eller Jen och Shu-lien i Crouching Tiger, Hidden Dragon.
I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i martial arts eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike.
Den som skadats tidigt i livet av män kan känna behov av revansch. Man vill se våldtäktsmannen dömd eller död. Men kvinnor i verkliga livet äcklas av förövarens kropp. Våldtäktsoffer i verkligheten vill inte som Lisbeth Salander återvända för att hantera förövarens hud och kroppsöppningar på samma sätt som han gjort med henne. Lisbeth Salanders beteende är en författarfantasi.
Många unga kvinnor stajlar sig till det yttre som Lisbeth Salander: svartfärgat hår, vitpudrade kinder, metallknappar genom näsan och läppar. De har hämtat sin persona från subkulturer som punk, goth, hårdrock, emo. Metallrockarnas folk talar med mig om sorg, existentiell sorg. Musikernas avgrundsvrål och publikens headbanging sägs handla om att få ur sig känslor. Få ur varifrån? Från det inre, från det, ”detet”, som döljs under ytan.
Detta undre och inre är ett poetiskt tillstånd som för metallrockarna hör samman med natt, vildmark och förställningar om icke-kristna samhällen. Man talar om permafrost och helveteseld, om dödens närhet, psykossjukdom, kriminalitet, inlåsning och tvång i fängelser och psykiatriska kliniker.
Här på Newsmill har en rad skribenter nyligen publicerat texter om hur de funnit lyckan. De vet hur man blir lyckligare, framgångsrikare, vis och omtyckt. De har valt foton där de skrattar eller ler varmt mot kameran. Lisbeth Salander är inte av dem. Hon söker inte lycklighet. Hon är hemmastadd i olyckan och i detta delar hon livsfilosofi med punkare och hårdrockare. Man föraktar dem som vill upp i strålglansen. Man hyllar solidaritet i utanförskap och i skuggorna.
Lisbeth Salander personifierar inte en verklig människa men vissa sinnestillstånd. Om Hulken åskådliggör hur en sansad man förändras när han ser rött och tappar besinningen så är Lisbeth Salander en träffande bild av kvinnors vrede. Taggig, ilsken, oövervinnerlig. När orden inte räckte till har det hänt att jag i frustration greppat min storväxte make under armhålorna. Han skulle ryckas upp och jag tänkte hålla honom fast mot hörnet vid taket. Han rubbades inte en tum, log förvånat och snällt ned mot mig medan sönerna skrattade vid köksbordet. I det ögonblicket var jag en Lisbeth Salander.
En stor publik älskar skrämmande och spännande historier. De flesta vill ha ordnat och tryggt men ändå få inblick i hur andra lever farligt nära kaos. Stieg Larssons Lisbeth Salander har traumatiserats av våld och övergrepp. Hon har genomlevt och överlevt våld i familjen, övergrepp av en fadersgestalt, bältesläggning i psykiatrisk vård. Lisbeth Salander har en del gemensamt med kvinnliga konstnärer som berättar om psykisk sårbarhet och ohälsa: Lena Cronquists världsberömda målningar om sin egen psykos och av flickor med drag av autism, Anna Odells rättegångsdömda verk, Berny Pålssons och Sofia Rapp Johanssons självbiografiska böcker om upplevd misär. Vad betyder det att båda sistnämnda talar om att ha osynliga vingar?
Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?
Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.
Stieg Larsson nämner i första boken att Lisbeth Salander kan ha Asbergers syndrom. På nätsajten Aspergerforum läser man att flera skribenter med den diagnosen vill känna igen sig i Lisbeth Salander. Men andra ställer sig frågande till hennes våldsamhet och brott mot lagar och regler.
Det var ett genialt drag av Stieg Larssons att göra Lisbeth Salander androgyn och till en mosaik av psykiatriska tillstånd. På avstånd kan man känna stark sympati med Lisbeth Salander vad hon än gör eftersom hon blivit så utsatt och skadad. Ett liknande grepp använde Peter Hoeg i De kanske lämpade och Jonathan Lethem i kriminalromanen Homeless Brooklyn.
Så vad tror du att det är det i Lisbeth Salanders gestalt som griper oss?
Stieg Larsson var en grävande journalist med samhällsengagemang i ett vänsterperspektiv. Han intresserade sig för människor med totalitärt tänkande. Det hade varit värdefullt med hans synpunkter nu i debatten om Forum för levande historia! Själv gillar jag myndighetens film som åskådliggör hur vanliga människors synsätt och empati kan förvrängas av trosläror. Jag har själv erfarenhet av sådana sektglasögon från några år med ortodoxa jungianer i Zürich. Stieg Larsson ville hjälpa människor att ta sig ur beroende av övermakt vare sig det gällde en diktatur, en totalitär grupp, en familje med hedersvåld eller andra dysfunktionella relationer.
Stieg Larsson sa också att han baserat Lisbeth Salander på Pippi Långstrump. Jo, båda är sagoflickor med obegränsade kroppskrafter och penningpungar. Ingen av dem har släktingar som stöd eller att ta hänsyn till. Men Pippi kommer inte från en gotisk underjord. Hennes filosofi är att den som är mycket stark också ska vara mycket snäll. Lisbeth Salander är inte snäll. Även om hon mestadels hjälper till på rättens sida är hon en kriminell karaktär. Sina rikedomar har hon fått genom stöld, visserligen från en tjuv. En skum advokat utomlands tvättar hennes pengar och är hennes ekonomiske partner.
När milliontals läsare, biopublik, tevetittare gillar Lisbeth Salander har vi anledning att lyssna på vad professor Peter Gill säger om ”våldets pedagogik”. Hans studier visar att vanliga personer kan lära in och imitera våldsamt beteenden i skolmiljöer, i fritids- och arbetskulturer och i slutna parrelationer. Professor Sten Levander påtalar att våld kan vara tillvänjande både för offret och för den som slår.
Det kan vara skönt att tycka riktigt synd om någon på avstånd. En sargad Lisbeth Salander, en utanförstående flicka med svavelstickor eller Jesus som lider för alla på korset. Man får släppa fram egna tårar och känslor som måste läggas under lock i det dagliga slitet. Det kan också vara skönt att leva sig in i hur offret reser sig, ger igen och vinner seger.
Vi som jobbar i vårdyrken träffar människor som på olika sätt liknar Lisbeth Salander men när rustningen spricker och den stenhårda masken faller av. För att återknyta till litteratur om våld, sex och ondska: Per Svensson, kulturskribent, sa apropå språkgeniet Nicanor Teratologens författarskap att man ibland måste fundera om det finns absolut vattentäta skott mellan verklighet och dikt, mellan liv och litteratur. Jag har inte svaret men anser också att många bör fundera över detta.
Text: Rigmor Robért (Rigmorrobert.se)
Rigmor Robert är läkare och psykoanalytiker och en av landets mest erfarna föreläsare. Hon framträder och deltar i samhällsdebatten i flera sammanhang. Oavsett ämne ligger hennes fokus alltid på människan. Hennes föredrag berör och väcker känslor.
