”Redan 1996 slog jag larm angående de mordrättegångar som pågick med Thomas Quick. Min uppfattning är att dessa deformerade domstolsprocesser lett fram till den obehagliga möjligheten att Quick kan ha dömts oskyldig.”
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2009-11-04 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Per Oskar Svensson, advokat
Redan 1996 slog jag larm angående demordrättegångar som pågick med Thomas Quick som självpåtagen mördare och med en advokat – Claes Borgström – som mera agerade som en extra åklagare i stället för att vara försvarare för den åtalade.
Debattämnet på 1990-talet var att domstolarna ibland tillät sig döma mera på tron än på vad som var bevisat. Efter en anmälan från mig till JK så omprövades ett stort antal domar och meddelades friande dom efter resningsförfarande.
Så här skrev jag 1996:
”Den allra största rättsskandalen får dock pågå helt i det tysta och det är fallet med den falske seriemördaren.” Jag åsyftar här Sätermannen – Thomas Quick. Med hjälp av terapeuter och med stöd av minnesforskaren Sven-Åke Christiansson tar nu Quick på sig de flesta ouppklarade mord vi har. Han har börjat minnas med hjälp av terapin. Han påstås ha varit handelsresande i mord.
Under djuriska vrål och underliga läten berättar han om hur morden har gått till. Överallt har Quick funnits och han har alltid haft en medhjälpare. Polis och åklagare applåderar villigt Quicks erkännanden. Statistiken över ouppklarade mord snyggas upp och allt ser bra ut. Är Quick Appojauremördaren? Mördade han den försvunne Johan Asplund? Tog han livet av israelen i Dalarna?
Den sista morddomen när det gäller Thomas Quick kom i det mycket omtalade Johanmålet i juni 2001. Kritikerskaran hade då vuxit till tre personer. Jag själv, Leif GW Persson och Jan Guillou. Dessutom hade rikskrims mordexpert Jan Olsson hoppat av Quickmordsutredningarna på grund av allt fusk som förekom.
Quick som hade erkänt 33 mord och nu dömts för 8 av dem blev till slut ovänner med chefsåklagaren Christer van der Kwast och i mars 2002 meddelades officiellt att Quickutredningarna läggs ner eftersom Quick och van der Kwast hade blivit ovänner. Thomas Quick som misstänktes för ytterligare 25 mord ville inte medverka i fler rättegångar. van der Kwasts uttalande innebär alltså att om mördaren inte vill medverka blir det ingen rättegång, van der Kwast måste ha en egen lagbok för att göra ett sådant uttalande.
Den för oss välkände chefsredaktören på Dalademokraten – Göran Greider – skrev den 4/10 2002 en ledare med rubriken ”Fallet Quick”. Här återger jag en del utvalda citat: ”Som svensk medborgare och skattebetalare finns det några saker man bör kunna lita på. En av dem är att rättsväsendet fungerar någorlunda. Är så inte fallet undermineras hela det sociala systemet. Om en person dömts för åtta mord och det efter omfattande polisutredningar bör man kunna lita på att rättssystemet vet vad det gör.
Jag vet inte om jag längre gör det. Och det är en isande känsla. För något år sedan var jag på den föreläsning Leif GW Persson höll i frågan; han sågade Thomas Quicks rykte som seriemördare. På mig, som lekman, gjorde det intryck. Igår skrev (på DN-debatt) en före detta utredare inom polisen, Jan Olsson, om sin skepsis inför de mord Quick tagit på sig och fällts för.
Jag har själv träffat Quick. Ändå utgick jag, när jag mötte honom ifrån att domstol och polis gjort vad de ska och tvivlade inte i någon större utsträckning på hans skuld. Nu gör jag det – även om det bara är känslan hos en medborgare och lekman och inget annat. Det enda rimliga är att denna härva utreds av oberoende forskare samt att domarna tas upp igen av Riksåklagaren. Så här kan vi inte ha det, något som Greider inte är ensam om att tycka.
Mellan 2002 och 2006 återkom de kritiska rösterna vad gäller frågan om vi hade en äkta eller falsk seriemördare.
När det gäller mordet på israelen och morden på det holländska turistparet i Appojaure, så ansåg rikskrims utredare Jan Olsson att fusket vid brottsplatsrekonstruktionerna var så omfattande att han kände sig tvingad att säga upp sig och inte längre medverka i mordutredningarna. Jan Olsson uttalade bl a följande på DN:S debattsida:
”När jag följde honom vid rekonstruktionerna upplevde jag hans agerande som absolut förutsägbart för en person som fabulerade hela historien och kompletterade bristerna med en rik fantasi. Denna och andra omständigheter av liknande karaktär gjorde att Jan Olsson senare skrev ett brev till åklagaren Christer nav der Kwast där han påpekade flera saker som han ansåg tyda på att Quick kunde vara oskyldig. Olsson avslutade brevet med att hans rättsuppfattning förhindrade honom att i fortsättningen delta i mordutredningarna”.
Man kan också beskriva eller förklara allt med att människorna som är involverade i utredningen blir ”troende”. Endast en inriktning blir rätt. Deltagarna söker eller beaktar bara omständigheter som bekräftar denna tro. Man ser inte eller också försöker man bortförklara omständigheter som pekar i andra riktningar.
Vilket ansvar hade då advokaten och andra inblandade? Thomas Quick vårdades på mentalsjukhus och förstod kanske inte sin belägenhet. Borde inte advokaten och andra sträva efter att föra fram alla omständigheter i målet? Min uppfattning är att dessa deformerade domstolsprocesser lett fram till den obehagliga möjligheten att Quick kan ha dömts oskyldig.
Ett stort problem var också att nästan alla som medverkade i utredningarna trodde på Quick och ville få honom fälld.
Samma år 2002 lät Jan Guillou publicera en krönika i Aftonbladet med titeln Thomas Quick vilken utomordentlig rättsskandal. Här återger jag delar av debattinlägget: ”Det våras för Thomas Quick, den påhittade seriemördaren. Ingen kan ha undgått att då och då ha tagit del av hans historier som getts vida spridning. Quick skulle vara den mest fruktansvärde seriemördaren i nordisk kriminalhistoria. En skräckfigur stigen ur en roman av Stephen King.
Han skulle i tre decennier ha smugit runt i den nordiska natten och mördat mer än 30 personer. Alltid under de mest spektakulära former som inkluderar våldtäkter, skändning, styckning och kannibalism. Det fanns inte någon teknisk bevisning mot Quick.
Ingen människa har någonsin sett honom vid en brottsplats, trots att tusentals människor har hörts i de olika utredningarna. Hans erkännanden hänger sällan ihop med det faktiska materialet, han har sagt sig såga sönder lik som inte har sågats, han säger sig ha tagit med någon kroppsdel som smakprov trots att de kriminaltekniska fynden visar på motsatsen. Han har angett ett antal medgärningsmän, som i några fall hade definitivt alibi, men ingen av dessa medgärningsmän har åtalats eller ens hörts som vittnen”.
Ett annat problem var att Quick också detaljerat erkänt mord på två flyktingar som senare återfanns vid liv. Han hade också erkänt mordet på Helen Nilsson, via DNA-prövning återfanns den riktige mördaren. Mordet på 14-årige Thomas Blomgren i Växjö – som Quick erkänt – där har det visat sig att Quick samma dag var i Korsnäs Dalarna och konfirmerades med sin tvillingsyster.
Alla dessa felaktiga erkännanden undanhölls domstolarna. Alternativa gärningsmän rönte samma öde. DNA-fynd som friade Quick lades åt sidan o.s.v.
I november 2006 hade jag fått nog och gjorde därför en mycket uppmärksammad anmälan till JK. Redan efter en vecka avslog JK min begäran om att JK skulle åtala fuskarna och medverka till att alla 8 morddomarna omprövades. Jag bifogade en omfattande rättsutredning som detaljerat redogjorde för allt som förekommit och därmed undanhållits domstolarna.
Kritiken mot morddomarna och de grova tjänstefelen, till och med menedsbrott från en av utredarna, ledde fram till en folklig opinion som skulle bli svår att ta sig förbi.
Hösten 2008 vände jag mig till Uppdrag granskning och Janne Josefsson. Han svarade så här: ”Är det sanning det du säger att vi själva konstruerat det monster som nu döms vid våra domstolar och som erkänt 33 mord, då har vi tidernas rättsskandal”. Till min besvikelse avslutade han sitt brev så här. Materialets omfång – 28000 sidor – är för stort för oss.
Janne Josefsson föreslog att jag skulle ta kontakt med Hannes Råstam på SVT:s Dokument inifrån. Till min glädje svarade han ja och det processmaterial jag förfogade över översändes via journalisten Sara Bull till Hannes Råstam.
Parallellt med Råstams inläsning av materialet påbörjade jag en bok med titeln Quick – Den stora rättsskandalen. I december 2008 sändes två mycket uppmärksamma entimmes program i SVT och i maj 2009 gavs min bok ut på förlaget Blue Media. Samtidigt får van der Kwast gå i pension. För någon månad sedan meddelades att JK – Göran Lambertz – får sluta på JK-ämbetet och förflyttas i sidled till Högsta Domstolen. Ingen kan nu längre kräva JK:s avgång. Min bok och Hannes Råstams dokumentär klarlägger in i minsta detalj allt fusk. Sedan några år tillbaka har också kritikerskaran utökats med psykiatrikern Ulf Åsgård.
De två privatpersoner från Sundsvall, som anmält Christer van der Kwast och förhörsledaren Seppo Penttinen för misstanken om grovt tjänstefel och grovt menedsbrott fick avslag ifrån RÅ-myndigheten, men meddelade RÅ att specialenheten för polis och åklagarmål i Malmö fick i uppdrag att utreda och klarlägga det fusk som kritikerna i mer än tio år ihärdigt hållit fast vid.
Den stora vändningen kom dock när Quick i Hannes Råstams dokumentär utförligt och trovärdigt tog tillbaka alla sina morderkännanden.
Advokat Thomas Olsson fick sedan i uppdrag att ansöka om resning. Det första resningsärendet handlar om mordet på israelen Yenon Lewi och handläggs av Svea Hovrätt. Detta eftersom tingsrättens morddom vann laga kraft utan att överklagas till nästa instans.
Specialenheten i Malmö har nu medgett att resningsansökan bör beviljas. Resningsbeslutet kommer inom kort. Samtidigt arbetar specialenheten med sin slutrapport om hur ”fusket” ser ut och hur allvarligt det har varit. Slutresultatet av den utredningen kan leda till att ”fuskarna” åtalas.
På sidan 224 i min dokumentärbok finns en arrangerad bild av de misstänkta fuskarna, med den störste av dem längst fram på kwasten. Texten under bilden lyder så här: ”Resan till Blåkulla. Längst fram sitter Christer van der Kwast. Därefter åker Seppo Penttinen, förhörsledaren, Birgitta Ståhle, chefspsykolog på Säter, Claes Borgström, försvarsadvokat och sist Sven-Åke Christiansson, psykologprofessor. Längst fram sitter en katt som visar vägen och månen producerar det ljus som behövs för färden till Blåkulla.
Egentligen skulle min dokumentärbok få titeln Med Kwast till Blåkulla. Förlaget satt sig dock på tvären, den titeln ansågs alltför raljerande.
Nu väntar vi alla på resningsbeslutet. Då får vi veta om rättssystemet har förmåga att själv rätta till det som blivit fel. Felen är dock så allvarliga att det knappast finns något utrymme för avslag.
Tilltron till ett väl fungerande rättssystem står och faller med Svea Hovrätts kommande beslut. Ett av de viktigaste besluten i vår tid. Tidernas största rättsskandal går mot sin upplösning. Jakten på de verkliga mördarna kan återigen påbörjas, men tyvärr har mordutredarna förlorat mer än 10 år på grund av att de felaktiga morddomarna mot Quick lagt hinder i vägen.
Text: Per Oskar Svensson, advokat
