”Folkrätten innehåller en skyldighet att samarbeta (”a duty to cooperate”) i frågor om fred och säkerhet, inklusive miljö och säkerhet. Alla berörda stater har ett legitimt intresse av att få kännedom om de miljöhot som föreligger så att man enskilt och gemensamt kan göra någonting åt dem. Den svenska regeringen av 1999 bröt mot folkrätten genom att inte axla detta informationsansvar och inte påtala det folkrättsbrott som begåtts. Av bekvämlighetsskäl valde man att inte gå i klinch med den ryska björnen.” Det skriver Ove Bring, folkrättsexpert och professor emeritus vid Försvarshögskolan.
Text: Ove Bring (Ovebring.com) professor emeritus i folkrätt vid Stockholms Universitet och Försvarshögskolan samt fd folkrättsrådgivare på Utrikesdepartementet. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-02-04 | NewsVoice fick tillstånd av skribenten att återpublicera artikeln.
Onsdagskvällens ”Uppdrag granskning” gjorde klart att dumpningen av ryska kemvapen ägde rum i början av 1990-talet i samband med att Ryssland avvecklade sin militära närvaro i det då självständiga Baltikum. Redan vid denna tid var den internationella miljörätten så utvecklad, genom globala och regionala avtal, att dumpning av nervgaser otvetydigt framstod som ett gigantiskt folkrättsbrott. Den globala dumpningskonventionen av 1972 undertecknades bland annat i Moskva och har över 80 anslutna stater.
1992 antogs i Helsingfors konventionen om skydd av Östersjöns marina miljö där samtliga kuststater längs Östersjön är med som parter, liksom EG. Redan dessförinnan existerade den sedvanerättsliga principen att stater är skyldiga att visa varandra vederbörlig hänsyn (”due diligence”) så att de inte orsakar skada eller fara för andra stater eller för deras medborgare.
Orsakandet av sådan fara är nu precis vad som skett. Ryssland, som begått ett gravt folkrättsbrott, är nu skyldigt att informera omvärlden om vad som dumpats så att man gemensamt kan utvärdera situationen. De kostnader för röjning som kan aktualiseras bör Ryssland stå för.
Men även Sverige har skyldigheter under folkrätten. Den svenska regeringen fick kännedom om saken 1999, men valde att ligga lågt och inte gå ut med informationen – detta till förfång för andra stater runt Östersjön. Folkrätten innehåller en skyldighet att samarbeta (”a duty to cooperate”) i frågor om fred och säkerhet, inklusive miljö och säkerhet.
Alla berörda stater har ett legitimt intresse av att få kännedom om de miljöhot som föreligger så att man enskilt och gemensamt kan göra någonting åt dem. Den svenska regeringen av 1999 bröt mot folkrätten genom att inte axla detta informationsansvar och inte påtala det folkrättsbrott som begåtts. Av bekvämlighetsskäl valde man att inte gå i clinch med den ryska björnen.
Frågan är nu om den nuvarande regeringen kommer att upprepa detta folkrättsbrott. Det är alltid bekvämt att ligga lågt. Men Rysslands folkrättsbrott bör påtalas och information om vad som dumpats bör inkrävas.
Vi har rätt att få veta och våra grannländer runt Östersjön har rätt att få veta. I EU-kontexten talar vi om solidaritetsförklaringar. Solidariteten gäller även här. Sverige bör agera snabbt.
Text: Ove Bring, Ovebring.com