NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Styckmordsmålet blev en möjlighet för många att visa sig radikala och skrika ut sin feministiska vrede. I efterhand vill inte mäktiga män och kvinnor tvätta sin byk. Det är huvudorsaken till allmänläkaren och obducenten inte fick upprättelse av tingsrätten i Attunda. Det menar Patrik Nyberg som forskat på styckmordsrättegången.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-02-18 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Patrik Nyberg (Twitter), idéhistoriker och frilansjournalist. Nyberg har i en C och D-uppsats granskat styckmordsmålet
Det är med stor sorg jag tvingas konstatera att rättsväsendet har noll och intet intresse av att ta ansvar för tidigare misstag och övergrepp. Läkarnas skadeståndskrav avvisades idag och det kommer för lång tid innebära att folks tilltro till rättsväsendet skadas.
Läkarnas långa uppförsbacke i sin kamp för upprättelse beror på att de under många år haft maktens män och kvinnor som motståndare. Många låste sig tidigt för uppfattningen att läkarna var skyldiga till styckmordet på Catrine da Costa och har genom sina uttalanden målat sig in i ett hörn som de inte förmått sig att ta sig ur. Da Costa-fallet skulle vara i behov av en rejäl genomlysning för att påvisa hur folk ur etablissemanget använt sitt inflytande för att krossa två oskyldiga människor.
En granskning av detta fall i form av en utredning är absolut nödvändigt. Hur kunde juridikprofessorn Christian Diesen tillåtas få en så stor inverkan i fallet? I artiklar har han piskat upp lynchstämning mot de två läkarna. Han har varit handledare åt allmänläkarens före detta fru. För 10 år sedan var han handledare åt två studenter som i ett vinklat examensarbete slog fast att läkarna var skyldiga. Dvs den teori som Christian Diesen förfäktat med emfas sedan 1988.
En av uppsatsskrivarna arbetar som kriminalinspektör och hade i den sista utredningen hand om inkommande tips i da Costa-utredningen. Att inte någon från Stockholms universitet reagerat på Christian Diesens aktivism säger en del om den feghetskultur som regerar i den akademiska världen. Det är tryggare att slicka uppåt och sparka nedåt, något jag själv fick känna på i samband med opponeringen på min c-uppsats om styckmordsmålet 2001. Opponentens hat slog mot väggarna och det var tydligt att jag skulle ställas till svars för min ”försyndelse” att granska hur feminister och den politiska vänstern låst sig vid skuldfrågan på grund av att de var fast i ideologin
Att jag även förde fram kritiska resonemang mot psykoanalysen togs inte väl emot på den politiskt korrekta idéhistoriska institutionen i Göteborg. Det förbittrade förhöret av mig fick som resultat att en student valde att avsluta sina studier i idéhistoria. Han var chockad över den åsiktskonformism som tog sig sådana uttryck mot mig.
Ovanstående lilla historia illustrerar väl hur det sett ut i 25 års tid när styckmordsmålet diskuterats. Kritiska röster har tystats genom maktspråk. Umeå universitet valde 1992 att göra Hanna Olsson till hedersdoktor. Den främste anföraren av lynchstämningen mot läkarna belönades för sin gärning och fick sanktion för sitt agerande. Hanna Olsson var liksom Christian Diesen helt okritisk till allmänläkarens före detta frus berättelser att hennes 17 månader gamla dotter bevittnat ritualmord och kannibalism. Idag skulle få, om ens någon, träda fram och säga att de tror på mammans berättelser men när häxjakten var som intensivast ifrågasatte nästan ingen orimligheterna. Alla ville vara med i drevet mot ”ondskan” och akademiker var ingen tillbakahållande kraft. Tvärtom.
Behovet av en officiell granskning av da Costa-fallet är stor. Frågan hur det kunde ske är viktig att besvara för att undvika nya häxprocesser. En komponent som behövs för att igångsätta en häxprocess tror jag mig ha iakttagit och det är många människors behov av att tillhöra en majoritet som kämpar för det goda.
Styckmordsmålet blev en möjlighet för många att visa sig radikala och skrika ut sin vrede. Styckmordsmålet kom aldrig att handla om den mördade Catrine da Costa och skulden till detta bär de som profiterade på hennes öde. Naturligtvis fanns det redan när det begav sig under 1980-talet personer som förstod att allt inte stod rätt till i detta fall men feghetens kultur gjorde att de valde att vara tysta. Polismän som tvekade inför mammans uppgifter att barnet sagt till henne att hon sett styckningen av Catrine valde att inte sätta ner foten och provocera drevet bestående av intellektuella och media.
På redaktionerna arbetades det febrilt (speciellt på Expressen) för att underblåsa misstankarna mot de två läkarna. Da Costa-fallet kom så att säga rätt i tiden för de grupper som influerats av den kristna högern i USA som slog larm om satanistiska nätverk som mördade och åt kvinnor och barn på löpande band. Arm i arm med radikalfeminister skadade den kristna tokhögern människors tilltro till rättsväsendet genom att utan bevis driva fram processer mot kvinnor och män som anklagats för ritualmord utan bevis.
Dessa teorier fann sin näring även i Sverige hos Uppsalaprofessorn Eva Lundgren. Idag avfärdas ritualmordshysterin som moderna vandringssägner men i samband med jakten på allmänläkaren och obducenten sågs dessa teorier som en högsta sanning av män och kvinnor på höga positioner.
Idag hade inte processen mot läkarna varit möjlig, istället hade kritiska frågor ställts till en kvinna som hävdar att hennes dotter varit vittne till ett ritualmord när hon var 17 månader gammal. Men under 1980-talet ansågs ett sådant ifrågasättande vara ett bevis för att man tillhörde den onda sidan. Allmänläkaren har inte kunnat träffa sin dotter på 25 år på grund av 1980-talets tro på vandringssägner.
Vilket ansvar tar samhället för den skada de åsamkat ett barn och dess pappa? Hatet och motståndet mot läkarna förklaras av att aktörerna och beslutsfattare vet att de lät sig ryckas med av tidsandan. De vet att ingen idag skulle ställas inför rätta och förföljas på basis av det som läkarna anklagades för. Det är tydligt för alla som satt sig in i fallet att det finns inget som tyder på att läkarna ens någonsin träffat Catrine da Costa men i det upphetsade klimat som rådde under lång tid var sanningen aldrig det primära. Da Costa-fallet var ett ofarligt sätt för intellektuella att inhösta sympatier för att de kämpade mot två onda män. Fallet var ett sätt att få sin tro bekräftad om att det fanns manliga nätverk som offrade kvinnor och barn ostraffat.
Hur nästa häxprocess kommer se ut är givetvis omöjligt att sia om och det är därför en total genomlysning av denna skandal behövs. Det är viktigt att lyfta fram hur vissa individer med inflytande ostört kunnat agera utan repressalier. Detta för att vi ska kunna vara observanta nästa gång som drevet vittrar blod. Hur kunde till exempel journalister tillåtas rapportera falskt om målet utan att det någonsin blev föremål för diskussioner? Ett exempel från senare år när TT skrev att en tidigare dömd styckmördare DNA-testats med friande resultat i da Costa-utredningen. Trots att detta är felaktigt dementerades aldrig uppgiften. När allt fler personer förstod att TT:s uppgifter var falska strömmade anmälningarna in till JK med krav på att styckmördaren skulle DNA-testas. Något DNA-test av mannen gjordes aldrig då detta stoppades kort före att mordet preskriberats. Hovrätten hänvisade bland annat till Hänsynsprincipen, att det skulle vara utpekande för mannen som varit avliden sedan 1987 att DNA-testas i en styckmordsutredning.
Till varje pris vill systemet och aktörer inom det slå vakt om den felaktiga föreställningen om läkarna som likstyckare. Det bådar inte gott inför nästa gång som tvivelaktiga teorier anammas av maktens män och kvinnor att allt har gjorts för att sanningen inte ska få komma fram. Dagens besked från Attunda tingsrätt visar på rättsväsendets totala oförmåga att rätta till tidigare misstag.
Text: Patrik Nyberg (Twitter), idéhistoriker och frilansjournalist
