Debatten om den falske seriemördaren Thoms Quick pågår just nu intensivt. Det senaste avslöjandet är de två benbitar som skulle komma från en ung människa och som nu analyserats av SKL.
Slutresultatet: Det är inte ens två benbitar, det är inte ben överhuvudtaget. Den stora rättsskandalen är nu slutligen bekräftad.
Kommer den som avslöjade den stora rättsskandalen att sitta i TV-sofforna i Stockholm. Svaret är nej! Han sitter i Sundsvall och undrar vart tog jag vägen. Min anmälan till JK i november 2006 existerar inte längre. Min bok. Thomas Quick: Det stora rättsskandalen utgiven i maj 2009 vart tog den vägen. Åberopas den i den pågående debatten? Svaret är nej!
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-03-19 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Per Oskar Svensson, advokat
Debatten om den falske seriemördaren Thoms Quick pågår just nu intensivt. Det senaste avslöjandet är de två benbitar som skulle komma från en ung människa och som nu analyserats av SKL. Slutresultatet: Det är inte ens två benbitar, det är inte ben överhuvudtaget. Den stora rättsskandalen är nu slutligen bekräftad.
Kommer den som avslöjade den stora rättsskandalen att sitta i TV-sofforna i Stockholm. Svaret är nej! Han sitter i Sundsvall och undrar vart tog jag vägen. Min anmälan till JK i november 2006 existerar inte längre. Min bok. Thomas Quick: Det stora rättsskandalen utgiven i maj 2009 vart tog den vägen. Åberopas den i den pågående debatten? Svaret är nej!
För att komma till tals vill jag med detta debattinlägg citera ur min bok: Citaten som är mycket tydliga och klargörande.
Sidorna 9 – 14, är i allt väsentligt. Dagens Nyheters ledare från 17/12 2008.
Jag skriver där att DN:s ledare på ett bra sätt belyser de brister som förkommit i Quickutredningarna och att rättssystemet inte får låta sig påverkas av trendiga teser och sakkunniga experter. Det skulle också ha stått att en fuskande åklagare med egna karriärsträvanden och som skaffat sig monopol på de s.k. Quickmålen måste granskas, vilket nu slutligen också skett på grund av den tyngd TV-media har.
DN-ledaren måste nu lyftas fram i dagsljuset. Trendiga teser är att förlita sig på minnesprofessorn Sven Åke Christiansson och dennes vittnesmål inför rätten. Den grymma seriemördaren hämnas på sina avlidna föräldrar för de sexuella övergrepp som de utsatt Quick för när denne var en liten pojke.
De verkliga bevisen, polisförhören med Quicks syskon, det materialet som gav motsatta besked gömdes undan.
När jag behövde få ut det utredningsmaterial som fanns angående de tre mord, som avslöjade att Quicks morderkännanden bara var fria fantasier, då lades locket på med van der Kwsts mest använda kommentar. Att lämna ut materialet skulle störa mordutredningarna.
De tre morden var Helen Nilsson och de två försvunna somaliska flyktingpojkarna. De sistnämnda återfunna vid liv och vad gäller Helen Nilsson, den rätte mördaren hittades via DNA.
I min bok sid 244 och 246 kan du läsa följande:
Inför Zelmanovitsmålet började han prata om att han mördat Johan Asplund. Inför Appojauremålet handlade det om israelen. I Theresefallet flaggade han för de försvunna flyktingpojkarna och dess utom för mordet på Helen Nilsson. Några förhörsprotokoll finns inte att tillgå. Allt är sekretessbelagt. Men i olika sammanhang har van der Kwast och Seppo Penttinen bekräftat av Quick enligt egna uppgifter har att göra med mordet på Helen Nilsson. När det gäller Helenmordet flaggade Quick således för att han var skyldig, men Ulf Olssons släkting, som genom sitt tips satte polisen på rätt spår, hann före. DNA-tekniken stoppade i detta fall ytterligare en ”häxprocess”. Och det kommer knappast att bli någon nionde mordrättegång med Quick och van der Kwast inblandade. Sanningen har på olika sätt fått Quickkarusellen att stanna.
Utredningsmaterialet gällande mordet på Helen Nilsson är alltså fortfarande sekretessbelagt. Och man kan verkligen undra varför. Mördaren är ju bakom lås och bom. Vilka intressen ska sekretessen skydda? Kan det var van der Kwast egen suspekta roll, att han återigen missat att utreda förekomsten av Quicks alibi? Den dagen som Helen Nilsson mördades nere i skånska Hörby satt Thomas Quick i terapisamtal på Säter. Den uppgiften har jag fått från en säker källa vid Falupolisen, som vill vara anonym på grund av risken för repressalier. Är det sant förstår vi bättre varför van der Kwast till varje pris inte vill häva sekretessen.
Nej, ett bibehållande av sekretessen är endast motiverat utifrån en helt annan utgångspunkt. Den politiska makten, de höga chefstjänstemännen och sanningsvittnen i form av förhörsledare, rättsläkar, chefspsykologer, minnesprofessorer, psykiatriker – alla måste till varje pris skyddas. Man tror sig också kunna rädda rättssystemets heder och ära, det vill säga tilltron till ett väl fungerande rättssamhälle. Istället har resultatet blivt det rakt motsatta. Och om metoden att lägga locket på fortsätter kommer tilltron till vårt rättssystem att allvarligt skadas.
Jag har också begärt att få ut allt utredningsmaterial vad gäller flytingpojkarna. Min begäran avslogs av polismyndigheten i Sundsvall, och jag får därför förlita mig på ett begränsat utredningsmaterial som Rikskriminalens representant Thure Nässén, som var med som utredare i fallet, gett mig.
Jag glömmer aldrig mitt möte på polishuset i Sundsvall. Närvarande var länspolismästaren Sten Olof Hellberg, kriminalkommisarie Börje Öhman och förhörsledaren Seppo Penttinen. Jag hade fått JKs snabba avslagsbeslut och ville jag gå till botten med det utredningsmaterial som uppenbart skulle stoppa Quickkarusellen. Sanningen som visade att Quick inte var någon seriemördare. Jag frågade Börje Öhman. När det gäller invandrarpojkarna – de lever ju – kan det då finnas en mordutredning? Jag fick en röd sekretessstämpel som svar.
Idag säger de till överåklagare Björn Eriksson: ”Vi har inte vägrat eller på annat sätt gömt undan material. Det har hela tiden varit tillgängligt. Således kommer det nya grova lögner hela tiden.”
Jag har också ifrågasatt varför de 17 pärmar, som nu minskat till 13, blivit diarieförda. Svaret finns också i min bok: Rikskrims utredare Jan Olsson och Thure Nässén gav mig det skretessbelagda materialet som de hade tagit med sig när de i protest mot van der Kwasts utredningsmetoder och mörkläggning tog avstånd ifrån de pågående mordutredningarna.
Mitt överlämnande av allt utredningsmaterial till Hannes Råstam, samt min önskan att han skulle ta över min pågående granskning finns på sidan 306 i min bok.
Jag hade då insett att endast TV-mediamakten kunde rå på det jag i boken kallar för det kringresande teatersällskapet, det vill säga ”fuskarna” som skapade ett monster, som visade sig vara en falsk seriemördare.
Text: Per Oskar Svensson, advokat
