NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
JURIDIK. Frågor som den rubricerade är vanligtvis inte frågor som ställs i våra svenska domstolar. Med den funktionellt inriktade stil som den svenska (och skandinaviska) juridiken odlat sedan drygt 100 år, är äganderätten ett så uppenbart sammansatt och mångtydigt begrepp att vi undviker att ställa frågorna på det sättet. Istället talar vi om bättre rätt, prioritet och separationsrätt etc, för att markera att det är en mer preciserad aspekt som vi behandlar.
Text: Claes Martinson, professor i civilrätt vid Göteborgs Universitet | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik 2010-04-22
Samtidigt är det ibland praktiskt att ändå använda äganderättsterminologi för att beskriva vad vi menar. I dagligt tal är det ett enkelt sätt att framföra ett budskap. Det kan gälla även i juridiska konstruktioner och avtal. Ett exempel där äganderättsbegreppet används på detta sätt är i bilförsäkringar. Svenska försäkringsbolag ser tydligen fördelar med att använda begreppet äganderätt för att avgränsa sitt ansvar.
Villkoren kan lyda:
”Försäkringen avser försäkringstagarens intresse. Försäkringen gäller endast om försäkringstagaren är bilens verklige ägare och huvudsaklige brukare.”
Med detta villkor kommunicerar försäkringsbolagen på ett enkelt sätt vad de tänkt sig så att kunderna förstår. Säkert finns det försäkringstagare som inte rent faktiskt förstår att de bör undvika att skriva bilen på någon som kan få lägre försäkringspremie, men det är i så fall mot bättre vetande. Villkoret fyller på så sätt sin funktion, för vad avtalsparterna huvudsakligen tänkt på.
Emellertid är verkligheten inte alltid sådan att den kan fångas med denna enkla formulering. Äganderättsbegreppet kan då ställa till det eftersom det kan ha så många betydelser.
Ett sådant fall har nu prövats av HD den 20 april (T 2925-08). En man som tecknat försäkring fick den försäkrade bilen förstörd i en brand. Försäkringsbolaget betalade, med hänvisning till nämnda villkor, inte ut någon ersättning. Mannen hade nämligen köpt bilen av en kvinna som i sin tur köpt bilen på avbetalning och kvinnans säljare, BMW, menade att mannen inte gjort ett godtrosförvärv.
Med tanke på försäkringsvillkoret skulle frågan därmed kunna formuleras som en fråga om mannen var ”verklig ägare”. Det är emellertid en ganska fånig fråga. Metoden för att besvara den blir närmast metafysisk. Som Hessler en gång påpekade, när han gjorde rent hus med 1900-talets diskussion, finns det uppenbart inget som övergår mellan parterna vid en försäljning, utan det är istället fråga om att bestämma rättsföljder av avtalet (Allmän sakrätt s 18). Frågan om var äganderätten är belägen är därför inte en fråga som vi i Sverige ställt på i varje fall 35 år.
Ett annat sätt att formulera frågan utgår från att försäkringsvillkoret utgör ett förenklat uttryck för de intressen som parterna har. Försäkringsgivaren vill begränsa sin skyldighet att betala ersättning till de fall där försäkringstagaren har ett visst intresse av egendomen. Denna språkliga operation hjälper såtillvida att realiteterna framträder. Intresse ställs mot intresse och det beslut som måste till kan handla om att avväga dessa på ett mer direkt sätt än genom omvägen över abstraktionen äganderätt.
Den väg som HD (Thorsson, Virdesten, Toijer, Moore och Herre) valde kan beskrivas som just att göra en intresseinriktad tolkning av försäkringsvillkoret och att hantera saken på den nivån: ”Tolkningen av uttrycket verklig ägare får därför i första hand utgå från villkorens syfte och funktion …” Den avgörande aspekten i justitierådens argumentation är att försäkringstagaren enbart hade intresset av att få försäkringsersättning för att kunna utge bilens värde till BMW. (Mannen hade nämligen förlorat rättsprocessen i förhållande till BMW. Han hade också betalat BMW.)
Som akademiker är det lätt att önska sig mer av domskäl. Det är också en akademikers uppgift att analysera och därigenom sätta domstolsavgöranden i sammanhang och perspektiv. Jag skall därför göra några enkla sådana reflektioner.
En första reflektion rör själva kärnan i argumentationen. Det avgörande argumentet förefaller vara att försäkringstagaren inte har ett tillräckligt starkt intresse av försäkringsersättning för att hans intresse enbart bestod i att kunna utge bilens värde till BMW. – Man kan fråga sig varför inte det är ett tillräckligt starkt intresse? Att skydda sig från risken att behöva betala en betydande summa pengar är rent av ett huvudskäl att teckna en försäkring.
Försäkringsbolaget har uppgivit att ett syfte som bolaget haft med villkoret är att de inte ska behöva betala ersättning för egendom som tidigare varit fõremål för tillgrepp. Ett sådant intresse har fog för sig eftersom det annars skulle leda till att försäkringsbolag får garantera skumraskaffärer. Men, skall det i så fall inte ha betydelse vilken grad av ond tro som försäkringstagaren hade? Ond tro kan ju föreligga i godtrosförvärvslagens mening utan att en köpare hade någon som helst faktisk aning. I det aktuella fallet skulle köparen kanhända anses ha haft en sådan ond tro att försäkringsbolagets nämnda intresse att begränsa sitt ansvar skulle väga tungt, men något sådant resonemang framgår inte av domskälen.
En angränsande fråga är på vilket sätt försäkringsbolagets syfte blivit en del av försäkringsvillkoren. Räcker det med att ett försäkringsbolag uppger vad som varit deras syfte? Räcker det med att alla försäkringsbolag resonerar likadant? Hur förhåller det sig till tolkningsnormer om oklarheter i avtalsvillkor?
Som nämnts vill jag framhålla domskälen som en i retoriskt hänseende öppen intresseavvägning. Justitieråden översätter försäkringsvillkoret till en mer reellt inriktad reglering och gör en intresseanalys. Det är som sagt välgörande. Samtidigt saknas en redovisad kartläggning av de intressen som skulle kunna vara relevanta. Likaså saknas det en redovisad konsekvensanalys.
Man kan fundera över varför dessa moment saknas och i vilken mån parternas argumentation haft betydelse för att domskälen fått den inriktning de fått. Avsaknaden av dessa moment får nämligen ställas i relation till att den argumentation som istället förs trots allt kommer att handla mycket om äganderätt i den ena eller andra meningen; obligationsrättligt, sakrättsligt osv. Därmed går det att tolka domen som att frågan om ”vem som ägde bilen” hade betydelse. Enligt min mening vore det en olycklig läsning.
Text: Claes Martinson
