Radioprogrammet Kaliber i P1 har i två program (18/4 och 25/4) granskat domstolarnas och åklagarnas tillämpning av dagsbotssystemet och helt korrekt funnit att systemet inte hanteras på det sätt som är avsett. Följden blir att många får ett för lågt bötesbelopp.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-04-28 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Studio Ett i P1 följde upp tråden den 26/4 och likaså gjorde Expressens ledarsida samma dag. Indignationen var stor. Här hade man kommit på en orättvisa. Men som i många sammanhang kan det vara klokt att sansa sig något och fråga sig på vilket sätt indignationen ska hanteras för att ge bäst effekt. Och även om man upptäckt något är det inte givet att slutsatserna blir de rätta.
Justitieminister Beatrice Ask uppgav i studio Ett att hon var förvånad och blev mörkrädd av Kalibers redovisning. Om hon varit jurist hade hon förmodligen inte varit lika förvånad och kanske heller inte blivit mörkrädd. I vart fall hade hon sedan länge känt till problemet. Faktum är att det är välkänt för alla som sysslar med brottmål. Den som vill påstå något annat ljuger.
För den oinvigde kan jag avslöja följande. Den som ska dömas till böter kan sanningslöst och straffritt uppge att han är arbetslös och därigenom få en dagsbot på 50 kr, trots att den i själva verket kanske borde bli flera hundra kr. Detta kan förefalla orimligt, men så tillämpas systemet sedan åratal.
Kaliber hade konstaterat att de som verkligen gynnades var sexköparna. I deras fall blev det fel bötesbelopp i hälften av fallen, medan det för övriga brott blev fel i vart fjärde fall. Den vid sexbrott alltid lika fixerade professor Madeleine Leijonhufvud, som intervjuades i programmet, tog naturligtvis detta som ett bevis på att just sexköparna specialbehandlas av åklagarna och att dessa tycker att det skulle bli för strängt om reglerna tillämpades exakt. Expressens ledarsida lyckades med konststycket att överträffa Madeleine Leijonhufvud genom följande påstående:
”Om sexbrottslingar bär dyra klockor, sidenslipsar och fina kostymer låter många åklagare dem slippa undan lindrigt.”
Jag är inte främmande för tanken att om man hade granskat ett större material kanske man kommit fram till att rattfyllerister gynnas ännu mer än sexköpare. Om så vore fallet är jag fullständigt övertygad om att i vart fall Madeleine Leijonhuvud varit mindre indignerad av det enkla skälet att rattfylleri har väldigt lite med sexualitet att göra.
I landet finns ca 850 åklagare. Av dessa är ungefär hälften kvinnor. Såväl Madeleine Leijonhufvud som Expressen bör fråga sig om det är rimligt att tänka sig att denna yrkesgrupp skulle ömma för just sexköpare. För Expressens ledarskribent kan jag dessutom avslöja att man som åklagare aldrig får tillfälle att iaktta hur sexköparna är ekiperade, eftersom strafföreläggande inte utfärdas i den skyldiges närvaro.
Att fixera sig vid sexköpsbrottet gör att man kommer in på ett stickspår som försvårar en vettig debatt om det som Kaliber uppmärksammat, nämligen att dagsbotssystemet inte tillämpas korrekt. Själv gör jag följande analys. Dagsbotsystemet är utomordentligt rättvist i teorin genom att alla ska drabbas lika oberoende av inkomst, men i praktiken är det annorlunda.
En mycket stor grupp av dem som döms till böter eller strafföreläggs är kriminella som saknar inkomster. Denna grupp är totalt immun mot böter. Att döma dessa till böter är en ren bokföringsåtgärd. Det blir en notering i straffregistret, medan utkrävande av betalningen sedan blir en tröstlös uppgift för kronofogden. Kort sagt, en stor grupp kan helt straffritt begå brott som ligger på bötesnivå. Systemet bygger på fiktionen att alla betalar sina böter. Frågan är om inte detta är den största orättvisan i dagsbotssystemet. Men om detta sade man inget i Kaliber. Ej heller i Expressen.
För individer med anställning blir bötesbeloppen förhållandevis höga redan vid måttliga inkomster – förmodligen högre än många tror. Den som har en inkomst på 35 000 kr och döms för exempelvis ringa misshandel i form av en örfil kan räkna med att få betala 10 000 – 15,000 kr i böter. Jag tror att många tycker att det kan räcka. I Kaliber ondgjorde man sig också över att justitierådet som köpte sex för några år sedan fick betala 40000 kr i böter medan beloppet borde ha blivit 7000 kr högre.
Jag vill inte försvara den som gjort uträkningen, men det förtjänar att påpekas att straffmätning är ett område som är mindre lämpat för finlir och detta gäller oavsett om vi talar om böter eller fängelse. Det är helt enkelt så att många såväl domare som åklagare är nöjda om de hamnar någorlunda rätt vid påföljdsbestämningen. Men dessvärre är detta synsätt fel om systemet ska tillämpas som det är tänkt. Till saken hör även att man som åklagare eller domare av rättssäkerhetsskäl hellre bestämmer ett för lågt än ett för högt bötesbelopp och detta gäller oavsett vilket brott det gäller.
För Madeleine Leijonhufvud, Expressens ledarskribent och justitieministern är detta ett problem som är lätt att lösa. Men för dem som däremot har erfarenhet av praktiskt juridiskt arbete är det inte fullt så enkelt. Varje år döms ett stort antal personer till böter och när det gäller strafförelägganden utfärdas ca 55,000.
Att i samtliga fall ha tillgång till korrekta och färska inkomstuppgifter har sina sidor. Den slutsats man bör dra är i stället att dagsbotssystemet är föråldrat och bör ersättas av något mera rättvist och tidsenligt. Det pågår en utredning om påföljdssystemet. Låt oss hoppas på den.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare
