NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Gränsöverskridande livskonstnär, ödmjuk lärdomsatlet och generös hedersman. Hos Sture Linnér förenades intellekt och passion som hos ingen. Han var på en gång diplomatisk världsman – lättsam och lärd, vitter och vetgirig – och oförvägen strateg som hemvant rörde sig i alla kretsar. Ledare i politik och näringsliv borde vägledas av hans odyssé och lära av hans förebild!
Text: Nils-Göran Areskoug | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2010-04-19 | NewsVoice fick tillstånd av Areskoug att återpublicera artikeln.
Sture Linnér (1917-2010), den främste bland antikvetare i vårt land, realist och visionär, omtyckt författare och vida läst humanist med livslång gärning inom internationell politik, näringsliv och akademi, har gått ur tiden. Ingen axlar hans mantel. Få var älskade som han.
Men vad var egentligen speciellt med Sture Linnér? Hur kunde han bära sin lärdom med sådan lätthet? Vad lärde han oss?
Så sent som för en månad sedan tecknade han full av vital skärpa – under rubriken ”vetandets lycka” – huvuddragen i tillkomsten av ”Alexandrias vetenskapliga underverk”, det berömda antikens bibliotek som sedan länge varit hans vision och som han nu fick se återfödas ur antikens grus (SvD 20.3.10). Många har redan tecknat hans minne i kloka ord: Thure Stenström (SvD 28.3) Kaj Schueler (SvD 26.3) och Anders Cullhed (DN 26.3).
I sin understreckare beskriver Linnér världens första universitet, Mouseion i Alexandria, som en gränslös tvärvetenskaplig gemenskap mellan humanister och naturvetare och som ett ”forskningscentrum i musernas hägn”. Att gå till botten med saker och ting, hela vägen tillbaka till den ursprungliga enheten, var kännetecknande för Sture Linnérs kynne. Det är djupet i hans studier av språkens urelement som lade grunden för den väldiga vidsyn med vilken han kom att odla sina världsomspännande intressen. Den som förmår skåda gemensamma rötter till yttringar på vitt skilda områden har också grepp om nuet och vår framtid. Däri låg poängen med hans gränsöverskridande visdom.
Vad drev honom att hela tiden växla in på nya banor? Han skriver i sin självbiografiska ”Min Odyssé” (1982) om oro och rastlöshet i krigstidens spår, om sin iver att upptäcka nya horisonter bortom den ensidigt cerebrala akademin. På 50-talet antog han utmaningar inom industrin och i SAF där han – på den tiden tillsammans med skönandar som Tore Browaldh – kom att tillhöra en förtrogen skara i brödraskapets fristad. I sådana sammanhang – och senare i världssamfundets tjänst för fred och försoning – blev hans förmåga att använda språket som vasst instrument för tanken i analysen av verkligheten en avgörande tillgång.
Att hans orubbliga tro på människovärdet förblev giltig grund tvärs över alla miljöer med skiftande problem som han kom att konfronteras med tror jag vittnar om hans egentliga passion. Den omtänksamma medmänsklighet i svåra situationer som präglade hans attityd till sina både reella och virtuella medresenärer talar samma språk.
Musikalisk och litterär tankestil präglar ofta helt skilda personligheter och det är ovanligt att bägge utvecklas i samma individ. Men den som gått på djupet i den grekiska kulturen – där begrepp som mousiké är centrala – förstår hur och varför ord och ton, språk och tanke, har samma ursprung. Vidsynt utblick och utpräglat skarpsinne är de bästa vapen en akademiker kan utrustas med på sin odyssé genom världen.
Sture Linnér förenade helt enkelt bland sina gåvor högsta språktalang med djup musikalitet. Och det gav honom förutsättningar för den passion, tolerans och drivande kraft som genomsyrade hans verk i både lärda mödor och i umgänget med unga, vänner och kollegor.
Mitt försök till äreminne, med valhänt penna, bryts här mot aktuell reflektion. Men Sture hade nog inte invänt. Musikaliska personer är ovanliga på universitet och i politiska kamrar där retorisk diskurs står högre i kurs än eftersinnande insikt. I vår utveckling från unga år hämmas den ena eller andra funktionen. Bara en bevarad musikalisk lekfullhet låter oss gå oskadda genom ekluten och ger en utväg: Den som har lyckan att överleva med bägge hemisfärer i full funktion (och interaktion) kan bevara ett öppet och skapande sinnelag. Den ställs inte handfallen inför oväntade krav på tankens samordning ställda ens av den svåraste livsuppgift.
En fördomsfri vetgirighet gjorde Sture till en eftersökt samtalspartner i världsviktiga frågor på den politiska agendan och i skenbart perifera kulturfrågor. Naturligtvis är hans hoppingivande bekännelse att alla konflikter är i princip möjliga att lösa fredligt en aktningsvärd grundtes som vilar på vittförankrad visdom. Att se en möjlighet där andra ser problem är förhandlarens första steg i riktning mot en lösning.
Ett annat exempel på hans djupa kulturella insikt upplevde jag i våra samtal. Bara med Sture kunde jag föra ett förtroget samtal om de äldsta antika tonarter på vilka vårt västerländska tonsystem grundas. Dessa var ursprungligt hopkopplade tetrachord som bildar fallande tonskalor (e’ – e). Medan tonerna från den spröda kitharan (eller en genomträngande aulos) över antika nejder liksom vilar av sin egen tyngd och faller som tunga droppar ned mot skalans ändpunkt så byter melodin riktning under medeltidens omtolkning till stigande skalor – svävande upp transcendent mot ett gotiskt himlavalv.
Sture Linnérs litterära vitterhet är omvittnad av framstående kännare på området. Men hans förmåga att känsligt avlyssna det tonfall som gav språkljudet innebörd och frilägga dess poetiska valör i verk som ”Den Gyllene Lyran” (1989) var – vill jag hävda – i grunden djupt och primärt musikalisk. När musiken relativt sent i hans liv drabbade honom så var det med full kraft och med preferenser som tyder på djup mognad i inlevelsen (Haydn, Penderecki, Bartók).
Den som likt Sture Linnér arbetar mot en fond av så rika erfarenheter ur historiens skiftande källor vinner visdom genom att extrahera det allmänmänskliga ur den kulturella repertoaren. Det ger tanken solida hållpunkter och ett raster av referenser som vaccinerar mot efemära trender. Hans massiva genomgång av ”Europas ungtid” (2002) är ett övertygande vittnesmål om en sådan process. Kulturhistoria tjänar som en nödvändig referensram till såväl statskonst som naturvetenskap – och utgör en förutsättning för den vidgade globala horisont som efterfrågas i vår tid.
I internationellt arbete vinns en sådan vidsyn av att vi delar hans djupa respekt för ordet och dess makt genom tiderna. Inte minst, menade han, var det ärligheten som öppnade en sista utväg i låsta förhandlingar. Som vägledning tjänade då distinktionen mellan det goda och det onda, en moralisk gräns att avlyssna i vårt inre. Därför får vi inte bli historielösa och inte heller blinda för tolkningens mångfald. Vi behöver en grundton för hur vi ska agera här och nu med hjälp av att förstå hur människor fungerar förr och nu.
Ett bekymmer som nu drabbar Sverige är bristen på återväxt. Det saknas jordmån för att utveckla integrativ talang av Stures dignitet i dagens samhälle. Politisk makt vill ogärna förlora initiativet till fri opinionsbildning. Sådan sker dock bäst genom att främja kritiska och kreativa dialoger med antikens agora som förebild. Här blir också uppenbart att en högre kompetens för beslutsfattande måste grundas på mångvetenskaplig saklighet. Sture Linnérs arbetsmetod svarade mot en sådan gedigen process som garanterar kvalitet. Om den vida klyftan mot våra snabbkonsulters kortslutna beslutsvägar i ohelig allians med populistiska tyckare alls kan överbryggas så med Stures recept.
En omistlig gestalt i svenskt kulturliv var han och en oersättlig förebild i den ädla konsten att förkovra sitt ledarskap. Här kommer Sture Linnérs oeuvre att utöva en evigt hälsobringande verkan i samhället och som förebild på dess aktörer.
Ett innerligt tack till den siste atlanten med verklig vingbredd på svenska parnassen, för fina minnen av vänliga möten, för visdom och smittande livsglädje.
En meanderslinga ska gro från de elyseiska fält som nu välkomnar Dig!
Text: Nils-Göran Areskoug
Författaren är läkare, biträdande professor i tvärvetenskapliga studier, docent i musikvetenskap, tonsättare. Vid mitten av 70-talet hänvisade professorn i musikvetenskap i Uppsala, Ingmar Bengtsson, till ”en som visste något om antiken”. Det var Sture Linnér som sedan deltog vid en presskonferens 1984 om mina interpretationsböcker på inbjudan av Kungliga Musikaliska Akademien (KMA). Efter Stures hemkomst från Athen blev Dag Hammarskjölds Vägmärken vars credodikt jag tonsatt i Symphony for Peace(1985) ämne för samtal vid minnesvärda möten.
