NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Under den senaste tiden har vi fått läsa ett antal rubriker om flickor som i domstol bevisligen har ljugit om att de har blivit våldtagna. Ofta är den utpekade bekant med flickan och artiklarna avslöjar att de har eller har haft en relation som gått snett. Hon är arg och vill hämnas.
Text: Jenny Beltran (advokat), Johann Binninge (ordförande i Rättssäkerhetsorganisationen), Susanne Flyborg (rättspsykiater), Monica Pernroth (lärare) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-05-23 | NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln
Så sent som i fredags [2010] hände det igen. Nerikes Allehanda rapporterar om en historia i Örebro där en femtonårig flicka ville straffa en pojke på grund av svartsjuka genom att anklaga honom för våldtäkt. Den som avslöjade historien var vittnet, den av åklagaren åberopade stödbevisningen – en jämnårig kamrat till flickan som först skulle stödja historien, men som under utredningen kände sympati med den tilltalade och berättade att hon visste att våldtäkten i själva verket var en falsk anklagelse.
Den tilltalade pojken berättar inför rätten att han nu får hjälp av psykiatrin för att komma över det inträffade och att han känner sig utpekad och baktalad av invånarna på orten där han bor. Pojken känner att han inte kan bo kvar. Ända hade han viss tur som slapp ett långt straff.
Vi på Rättssäkerhetsorganisationen RO får ofta samtal från förtvivlade och uppgivna män och deras anhöriga, med liknande berättelser. Där män anhållits, häktats och dömts på ytterst vaga bevekelsegrunder. Män som aldrig varit i klammeri med rättvisan, haft psykiska problem, påvisat våldsamhet eller på något annat sätt utgjort en belastning för närstående eller samhället. Där stödbevisningen ofta utgörs av en kamrat, eller inte existerar alls. Om dessa män döms mot sitt nekande, söker de oss från anstalterna, sänder över deras domar, vill att vi ska granska förundersökningarna och hoppas att någon kan hjälpa dem att få rätt.
Massmedia brukar vara den sista instansen som många män försöker vända sig till. Männen tror att journalisterna på redaktionerna ska förstå. Genom att granska materialet hoppas de att fler ska finna den objektiva bevisning som talar för hans oskuld. Men ytterst få redaktioner väljer eller vågar gå in i fall där män har dömts eller anklagats mot sitt nekande trots bristfällig och i många fall motstridig bevisning. Däremot när domstolen har fastslagit att anmälan är falsk, då går det bra. Som i fallet i Örebro.
Men vi kan, genom att granska många förundersökningar se objektivt kontrollerbara fakta som onekligen talar för många tilltalades fördel. Granskningen avslöjar inte sällan orimligheter i målsägandens berättelser. Om dessa orimligheter överhuvudtaget tas upp inför rätten, förklaras de ofta bort med motiveringen att rätten anser och känner sympati för dessa luckor – luckor som faktiskt kan fria den tilltalade om dessa motsägelser nagelfars bättre. Om utsagan är bristfällig förklaras detta med att målsäganden är i chock och inte minns. Om utsagan däremot är väldigt detaljerad med många glasklara sidospår, förklaras detta lika ofta med att målsägandens minne vid en chockartad händelse aldrig sviker.
Även om de sociala medierna som bloggarna har påverkat rättsmedvetandet, i vad vi anser vara en positiv riktning, är den stora allmänheten fortfarande ännu okunnig om hur många tvivelaktigt dömda det finns i Sverige. Många tar endast del av den traditionella nyhetsbevakningen och läser inte bloggar, Tvitter eller Newsmill. Medborgarna går runt med föreställningen att tusentals våldtäktsmän går fria i Sverige och få andra förklaringsmodeller har tillträde i de traditionella medierna.
Redaktionerna delar gärna med sig av statistiken. Antalet anmälda våldtäktsärenden över 20 000 per år. Antalet fall som går till åtal, en tiondel. Med dessa icke tilltalande siffror ligger Sverige i den internationella toppen när det gäller våldtäkter. Detta är självklart inte positivt, varken för oss som jobbar med rättssäkerhetsfrågor, de anklagade eller brottsoffren. Men varför går då inte fler ärenden till åtal? Det vet inte vi. Inte heller redaktionerna – det att fritt att spekulera, eftersom det är stört omöjligt att granska nedlagda förundersökningar – sekretess råder när fallen läggs ned och inte går till domstol.
Vi på Rättssäkerhetsorganisationen RO vill se en utveckling där nedlagda fall kartläggs om orsakerna, så att frågorna om eventuell skuld eller lögn kan besvaras bättre. I dag kan allmänheten endast spekulera och gör gärna så, vilket ofta drabbar de verkliga offren och de utpekade. Ingen vet.
Ett exempel av många av dessa nedlagda ärenden, handlar om en man som hörde av sig till oss. Han häktades direkt efter anmälan, i fem dagar mot sitt nekande för våldtäkt på en före detta arbetskamrat. När polisens utredare i ett senare skede – det gick ett par veckor – granskade hans mobiltelefon, fann de sms från målsäganden som avslöjade att hon ville träffa honom igen, efter att de hade haft sex. Den tilltalade ville inte det och målsäganden blev arg och kände sig kränkt. Ärendet lades ned.
Brottet gick således inte att styrka. Men fallet finns där, i den officiella statistiken om de över 20,000 våldtäkterna i Sverige. Mannen anmälde aldrig för falsk tillvitelse, han var knäckt över anklagelsen, ville gå vidare och bara glömma händelsen. Eftersom kvinnan aldrig medgav att anmälan var en lögn, drev inte åklagaren fallet heller. Brott om falsk tillvitelse går inte heller att styrka eftersom ingen domstol hanterat ärendet.
Om åklagare och polisväsende från början gör mer objektiva och korrekta utredningar, hade varken pojken i Örebro eller den nyss nämnde mannen behövt drabbas av detta lidande. När vi belyser problemen för utredare får vi ofta till svar att ingen skulle väl ljuga om dessa fruktansvärda anklagelser. När ska polis och åklagare vakna ur sin Törnrosasömn? Det finns otaliga förklaringsmodeller som ilska, svartsjuka, hämnd, uppmärksamhet eller en önskan att bli sedd. Utredarna måste vässa sin fantasi.
Ett annat problem handlar om inställningen till falska tillvitelser. Brottet kan ge upp till två års fängelse, men fällande domar är få. Flickan i Örebro, som är en av de få som straffades, trodde inte ens att hennes falska anklagelse var ett brott. Här avslöjas en stor empatibrist, inte helt ovanlig vilket även våra kontakter vittnar om. Vi ställer oss frågan hur alldeles för många anser det helt okej att beskylla sina före detta, fäder, styvfäder, kompisar för detta vidriga brott om det helt enkelt inte är sant. En psykologisk studie vore välkommen.
De som drabbas strukturellt av lögner är de våldtagna. De som drabbas i det enskilda fallet är den oskyldige mannen. Rättssäkerhetsorganisationen RO menar att det är fullt möjligt att värna om såväl brottsoffer som felaktigt utpekade om uppdraget att klargöra vad som är vad utförs med en kritisk analys. Målsättningen för oss alla borde vara att alla har samma rätt inför lagen.
Fördomar är ett dock ett bekymmer. Könstillhörigheten är avgörande för hur vi bedömer mäns respektive kvinnors skuld och brottslighet. I fredags lade doktor i psykologi, Angela S Ahola vid Stockholms universitet fram sin avhandling om hur kvinnor och män bemöts av rättsväsendet, hur kvinnors och mäns vittnesmål betraktas olika och att även utseendet har betydelse för vem som blir mest trodd. S Aholas doktorsavhandling bekräftar vad vi på Rättssäkerhetsorganisationen RO har misstänkt länge – att kvinnor betraktas mer snällt inför åklagare, polis och rättens ledamöter. De får lägre straff för samma brott, och kvinnliga vittnesmål uppfattas som mer sanningsenliga. Dessa fördomar måste vi göra oss kvitt om vi ska kunna hävda att det svenska rättsväsendet garanterar allas lika rätt inför lagen.
Rättssäkerhetsorganisationen RO vill se kartläggningar som är faktabaserade istället för påståenden. Spekulationerna måste upphöra, tilltroendet till rättsväsendet minskar ju fler oskyldiga som råkar illa ut. Vi är övertygade om att de är många.
Text: Johann Binninge, Monica Pernroth, Jenny Beltran, Susanne Flyborg (Rättssäkerhetsorganisationen RO)
