Åklagaren som anhöll Julian Assange gjorde bara sin plikt

”Om någon anmäler någon för ett allvarligt brott och lämnar trovärdiga uppgifter är det i princip åklagarens skyldighet att anhålla den utpekade om det exempelvis föreligger flyktfara eller risk för att den misstänkte försvårar utredningen. Om denne inte redan är gripen är det rimligt att han anhålls i sin frånvaro så att han kan gripas då det är viktigt att agera så snabbt som möjligt för att kunna förhöra den misstänkte.”

Denna artikel med rubriken publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-08-25 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet

Skulle det sedan visa sig att misstankarna inte håller för att driva utredningen vidare blir skadan för den drabbade begränsad just av det nämnda skälet att beslut av detta slag omfattas av sekretess. Obehaget för den utpekade ökar markant om journalister okritiskt publicerar uppgiften och fredar sitt eventuella samvete med att publiceringen gagnar allmänintresset.

För några dagar sedan kunde man läsa att Julian Assange anhållits i sin frånvaro som på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt. Att kunna basunera ut en sådan nyhet är naturligtvis mums för den icke obetydliga del av journalistkåren som föredrar sensationer framför omsorgen om individens integritet.

Det beklagliga i historien är dock att uppgiften nådde pressen, trots att detta är en typ av uppgift som omfattas av sekretess. Men jag antar att det på journalistsidan är få som delar denna uppfattning. Där brukar man okritiskt hänvisa till det något abstrakta allmänintresset. Samtidigt är det en ödets ironi att denna publicering drabbat en man som inte tycks ha mycket till övers för hemligheter.

Jag har inte tillgång till någon information som inte publicerats i pressen om fallet Assange utan avser endast att med dessa rader uttrycka vissa allmänna synpunkter.

Misstankegraden sannolika skäl är en mycket låg grad av misstanke som i samband med att någon begärs häktad av journalister med förtjusning brukar beskrivas som ”den starkare misstankegraden”. Därmed ges en försåtlig antydan om att här har man fått tag i en skurk, vilket ingalunda behöver vara fallet.

Det finns visserligen en svagare misstankegrad som kallas ”skäligen misstänkt”. Men det är en undantagsregel som man som åklagare sällan är intresserad av att använda. Detta torde få journalister vara intresserade av.

Om någon anmäler någon för ett allvarligt brott och lämnar trovärdiga uppgifter är det i princip åklagarens skyldighet att anhålla den utpekade om det exempelvis föreligger flyktfara eller risk för att den misstänkte försvårar utredningen. Om denne inte redan är gripen är det rimligt att han anhålls i sin frånvaro så att han kan gripas då det är viktigt att agera så snabbt som möjligt för att kunna förhöra den misstänkte.

Skulle det sedan visa sig att misstankarna inte håller för att driva utredningen vidare blir skadan för den drabbade begränsad just av det nämnda skälet att beslut av detta slag omfattas av sekretess. Obehaget för den utpekade ökar markant om journalister okritiskt publicerar uppgiften och fredar sitt eventuella samvete med att publiceringen gagnar allmänintresset.

Samhället har även sörjt för att den som drabbas av frihetsberövanden om minst 24 timmar som inte leder till fällande dom får skadestånd. Vid bestämmande av beloppet tas hänsyn till den eventuella publicitetsskada som drabbat individen. Staten tar med andra ord ett ansvar som borde tas av pressen. Man kan därför fråga sig om det är rimligt att skattebetalarna ska ersätta skador som orsakats av pressen.

I detta fall har många journalister blivit synnerligen förvånade över att ett åklagarbeslut hävts av en annan åklagare. Denna förvåning säger dock mer om journalisters bristande kunskaper än om åklagarmyndighetens arbetsmetoder. Det skulle visserligen kunna vara fråga om en konstig hantering från åklagarsidan, men som detta fall beskrivits i pressen är det omöjligt för den som har vissa kunskaper om åklagararbete att finna något märkligt – tvärtom. Det förefaller vara fråga om en ytterst normal handläggning. I vart fall har ingen journalist  lyckats övertyga om att ärendet på något sätt handlagts på ett sätt som avviker från praxis.

Varje dygn fattas åtskilliga anhållningsbeslut. Många av dessa hävs förhållandevis snabbt sedan vissa oklarheter retts ut, antingen av samma åklagare eller av någon annan om det första beslutet var ett beslut under jourtid som i det aktuella fallet. Endast en liten del av alla som anhålls begärs sedan häktade och för många som varit anhållna blir slutresultatet att utredningen läggs ned med motiveringen att brott inte kan styrkas. Sådan ser åklagarnas vardag ut.

I detta fall förefaller det som om många journalister misstänkt att något oegentligt förekommit eftersom en ny åklagare tagit över ärendet. Ja, det har till och med talats om att besluten har väckt ”global förvåning”. Här ges ett ypperligt tillfälle för journalister med internationella kontakter och intresse för fakta att sprida lite global information om svensk rättstillämpning.

Eftersom åklagararbetet kräver att beslut kan fattas dygnet runt ligger det i sakens natur att samma åklagare inte kan fatta alla beslut. Konstigare än så är det faktiskt inte.

I åklagarnas uppgifter ingår ofta att fatta snabba beslut på knapphändigt underlag. Betänketiden sammanfaller med den tid som det tar för polisen att föredra ärendet. Därefter ska beslut fattas – beslut som ofta är ingripande för den som drabbas och som i värsta fall kan resultera i att åklagaren själv blir åtalad, trots att beslutet fattats med de bästa avsikter. Detta är dess bättre ovanligt. Betydligt vanligare är att åklagaren drabbas av mer eller mindre välgrundad kritik.

Den vånda man som åklagare kan känna när man väger mellan två beslutsalternativ kan formuleras så här: Är det bäst att fatta ett beslut som innebär att någon aktivitet utförs  eller är det bättre att inte vidta någon åtgärd? I vilket fall riskerar man som åklagare minst kritik om beslutet visar sig vara mindre lyckat?

Problemet är att det inte finns någon tumregel för hur denna vånda ska hanteras. Risken att bli kritiserad finns oavsett om man är aktiv eller passiv. Det finns alltid journalister som i efterhand kan informera om vilket beslut som borde ha fattats. Och det finns alltid alerta medborgare som med eller utan eftertanke gör en JO-anmälan sedan de läst tidningen.

Här vill jag gärna framhålla att ett beslut som åklagaren fattat efter ett snabbt övervägande kanske JO ägnar närmare ett år för att granska. Detta säger något om dessa beslutsfattares olika arbetsvillkor.

I fallet Assange har man i pressen kunnat läsa att en företrädare för en rättssäkerhetsorganisation gjort en JO-anmälan. Detta vill jag inte på något sätt kritisera, men jag finner det anmärkningsvärt att en representant för en sådan organisation anser det vara en katastrof för rättssäkerheten att åklagaren fattat ett anhållningsbeslut utan att förhöra den misstänkte. Om anmälaren besuttit elementära kunskaper inom sitt intresseområde hade han känt till att det ligger i sakens natur att anhållningsbeslut i någons frånvaro fattas utan att den misstänkte är förhörd.

Att fallet Assange presenterats på det sätt som skett i pressen ser jag huvudsakligen som en konsekvens av bristfälliga kunskaper hos landets journalister i kombination med ett överdrivet intresse för pikanterier och sensationer.

Om verkligheten inte erbjuder sensationer i tillräcklig mängd konstruerar man dem själv enligt den journalistiska dagordningen. Det förundrar mig att man från pressens sida inte inser att varje journalistiskt haveri undergräver förtroendet för journalistkåren som helhet.

Här har Aftonbladet nyligen bidragit med ett praktexempel genom sin presentation av Littorins påstådda sexköp. Det finns dock inga skäl för Aftonbladets konkurrenter att slå sig för bröstet, då konkurrensen är knivskarp inom området dålig journalistik. Snart lär vi få ett nytt praktexempel i ämnet. Men trots allt vill jag tills vidare gärna tro att det finns kunniga och seriösa journalister.

Text: Rolf Hillegren