Johan Thyberg – Rättsövergrepp eller forskningsfusk

Johan Thyberg är professor i cell- och molekylärbiologi på Karolinska institutet (KI). För 6 år sedan blev han riksbekant för sin kritik av det stora intresse för att bilda privata företag som genomsyrade hans arbetsplats. Thyberg fortsätter sin granskning av den akademiska världen i en intressant bok Rättsövergrepp eller forskningsfusk. Den handlar om ett fall av ”oredlighet” som under fyra år var föremål för utredning av KI och Vetenskapsrådet (VR).

Text: NewsVoice

I centrum står smärtfysiologen Thomas Lundeberg, en man i karriären med flera doktorander, företag och patent. När Lundeberg blev professor i början av 2000-talet började en forskningskollega och affärspartner att driva en anklagelsekampanj mot honom och mot flera av hans doktorander. Thyberg redogör för turerna i denna historia, som flera gånger kommenterades i pressen. Lundeberg blev till slut fälld av både KI och VR för ”oredlighet”, vilket medförde att han idag i praktiken har yrkesförbud som forskare.

Boken börjar med att berätta hur kändisar som Mendel, Darwin, Pasteur och Freud delvis fuskade i sin forskning, åtminstonde enligt dagens kriterier. Därefter sätts scenen för Lundeberg-fallet med en beskrivning av huvudpersonerna och en till synes ändlös flod av anklagelser, skrivelser och polisanmälningar. Thyberg tar också upp vad som hänt med de inblandade efter VRs och KIs ”domar” år 2006.

Bokens stomme är en generös redovisning av fakta. Thyberg har verkligen ansträngt sig för att få fram alla papper. Hans långa erfarenhet från den akademiska världen har också varit helt nödvändig för att göra meningsfulla tolkningar av materialet. Det är ingen hemlighet att författaren tar Lundebergs parti. Han menar att utredningarna kring honom inte var objektiva. Detta gör att jag känner en önskan att även få höra den ”andra sidans” version. Thybergs redovisning är dock så övertygande att det lär bli svårt att vända på historien.

Det bästa med boken är att den väcker ett antal principiella frågor. Ett exempel är vem som egentligen är ansvarig för att etiktillstånd för djurförsök finns. Lundeberg fälldes för frånvaro av tillstånd trots att han befann sig i experimentens periferi. Doktoranden som genomförde försöken samt dennes handledare gick däremot fria.

Ett annat exempel är att Lundeberg sades ha plagierat någon annans vetenskapliga text i en patentbeskrivning. En publicerad text är dock allmängods och borde därför kunna användas i en dylik affärshandling, som ju inte ens har någon namngiven författare.

Kan man fällas för plagiat av en text som ens egen doktorand aldrig publicerade? Det blev Lundeberg, trots att den opublicerade texten inte kunde dateras. Vem hade egentligen plagierat vem?

Både KI och VR tyckte att det är dubbelpublicering att upprepa ett arbetes metodbeskrivning. Det tycker varken Thyberg eller jag. Om precis samma metoder använts är det snarast klargörande om texterna också är identiska.

En svår belastning för Lundeberg var att protokoll från många försök inte kunde uppvisas. De kasserades i samband med byggnadsarbeten på hans institution. Ja, den som genomförde kassationen bör förstås stå till svars för den fadäsen.

Ett sista exempel är att Lundeberg antogs ha fabricerat resultat då hans försöksmodell för injektioner i käkleden på råtta bedömdes vara tekniskt ogenomförbar. Två professorer från hans institution prövade då själva modellen. De fann att den visst fungerar. Flera forskare i andra delar av världen har under åren som gått tagit upp modellen och till och med bekräftat Lundebergs resultat.

Ja, så här lunkar det på. Mot slutet av boken undrar läsaren om Lundeberg gjort sig skyldig till något alls.

Thyberg menar Lundeberg aldrig hade blivit fälld i en svensk domstol. Intressant nog försökte han faktiskt få sin sak prövad juridiskt. Det visade sig dock vara omöjligt. Två domstolar tyckte nämligen att KIs och VRs uttalanden inte utgjorde något ingrepp i hans privata eller ekonomiska förhållanden. Så lite förståelse har alltså samhället för den katastrof som det innebär att två myndigheter offentligt utpekar en som forskningsfuskare.

Rättsövergrepp eller forskningsfusk riktar sig främst till läkare som är verksamma inom akademisk forskning. Boken har övertygat mig om att misstänkt forskningsfusk bör utredas snabbare och på ett sätt som bättre tillgodoser rättstryggheten i processen.

Text: NewsVoice