De små barnen kommer i kläm när politiker jämställer ettåringar med skolbarn. De tre första åren är de viktigaste för hjärnans utveckling och hjärnan formas av samspelet och anknytningen till en vuxen, men hur många förskolor i dag klarar av att erbjuda socialt samspel och anknytning, med tanke på de stora barngrupperna och den låga personaltätheten? Problemen inom skolan har fått stort utrymme i det här valet men kanske är det hög tid att istället börja arbeta förebyggande och se över inom vilka politiska ramar de allra minsta tillåts växa upp.
Text: Madeleine Lidman, Hemmaföräldrars nätverk | Artikeln har tidigare publicerats 2010-08-20 i Newsmill. Texten återpubliceras med tillstånd av Lidman.
Familjepolitiken var en av förra valets fem viktigaste frågor. I år har frågor som rör våra barn och deras framtid fått väldigt lite utrymme. Det är en grupp som det är ganska lätt att ignorera eftersom barnen inte själva kan göra sin röst hörd – men det finns i dagsläget väldigt många frågetecken för inom vilka ramar politiken kommer att låta barnen växa upp framöver.
Trenden just nu är att poängtera hur viktigt det är för barn att tidigt utsättas för mycket pedagogik i förskolan av välutbildade pedagoger. Det senaste tillskottet är möjligheten för föräldrar att välja förskolor med genuspedagogik.
På hemsidan ”Lärarnas historia” som bland annat Lärarförbundet står bakom så skriver man följande:
”Men vem hade väl för bara en generation sedan kunnat drömma om att man nu ser det som självklart att barn ska börja skolan vid ett års ålder? Lärarnas kunskaper om de tidiga barnaårens betydelse för individens utveckling och lärande har betytt mycket för att göra förskolan till en egen uppskattad skolform.”
Ett konstaterande som jag tror att få föräldrar ändå instämmer i. För vilka föräldrar är det självklart att små ettåringar ska börja skolan?
Dagens familjepolitik är utformad för att med ekonomiska styrmedel styra föräldrar att välja ”standardslösningen” – två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Men ska förskolan ta över omsorgen och vården om en liten ettåring så bör man utforma verksamheten efter vad en liten ettåring behöver. När barnet föds är hjärnan programmerad att söka kontakt. Hjärnans utveckling formas av samspelet och anknytningen till en vuxen och de tre första åren är de viktigaste för hjärnans utveckling. Barnet behöver inte undervisas, det behöver ”bara” samspel med en vuxen för att lära sig saker.
Frågan är hur många små barn mellan ett – tre år som en pedagog klarar av för att samspela socialt med varje barn. I Stockholm kan det på vissa förskolor gå 10-11 barn på en pedagog, enligt ett reportage som TV4 gjorde under våren.
Stora barngrupper och få personal är inte någon nyhet, utan det är en vardag som många barn upplevt nu under decennier – samtidigt som vi kan se hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökat och problemen i skolan eskalerat, med mer mobbing och beteendestörningar hos barn.
Fokus har hittills inte legat på vilken miljö som dagisbarnen får tillbringa sina dagar i eller hur det påverkar barnen – utan har bara handlat om vilka teoretiska kunskaper som ska serveras till barnen, utan att man egentligen förstått eller utformat verksamheten efter hur små barn lär sig saker – nämligen i samspel med en vuxen. Det gör att situationen för de små barnen är alarmerande.
Känsliga barnhjärnor
Hjärnan är enormt känslig och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna utvecklas – och det sker i socialt samspel med en vuxen och väldigt många barn i dag växer upp utan att de erbjuds den chansen, på grund av de stora barngrupperna med för få pedagoger per barn.
Men det här är inte den information föräldrar får kännedom om när de ska planera för sina barns uppväxt. Istället matas de fortfarande med myter om att det räcker med att sätta barnet tidigt på dagis ”för då blir de duktiga i skolan” och ”lär sig socialt samspel” – allt enligt en gammal undersökning gjord på 119 barn på 1980-talet, varav hälften av barnen gick hos dagmamma. Läroplanen som så ofta höjs till skyarna som ett enormt lyft för förskolan fanns inte och inte heller var pedagogerna lika välutbildade när undersökningen gjordes. Föräldrarna fick dessutom själva anmäla sig till undersökningen. Ändå framhålls dagis som en orsak till att det gått bra för barnen i skolan. Och all information som går ut till föräldrar i dag bygger fortfarande på den här gamla undersökningen.
Numera vet de som läst på att det är föräldrarnas utbildningsnivå som är avgörande för hur det går för barnen i skolan och det beror förmodligen på något så enkelt som, att de som läst vidare har bättre studieteknik och därför är bättre på att motivera och stötta barnen.
Tittar man på Sveriges resultat i OECD Pisa undersökningen så visar det sig också att svenska barn halkar efter vid varje undersökning – samtidigt som allt fler går på dagis. Men det här att dagisbarn blir bättre i skolan är en myt som sitter djupt och som gör att många föräldrar är grundlurade.
Nu har vi fått en ny skollag som erbjuder allmän förskola också till treåringar men fortfarande har det inte tillsatts någon undersökning som tittar på om det finns ett samband med miljön som barnen får tillbringa dagarna i och den ökande psykiska ohälsan. Det borde ha gjorts innan allmän förskola för treåringar infördes. Man borde också ha ändrat på det faktum att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister) – innan man ytterligare ökade trycket på förskolan med tanke på dagens situation, där väldigt många barn redan far illa i stora barngrupper med få personal.
Förskolan är en dyr lösning
Genomsnittskostnaden per barn och år är 157,000 kronor, varav föräldrarna betalar en bråkdel. Den höga kostnaden till trots är det här vad som erbjuds. Nu höjs det röster för att staten ska skjuta till ännu mer pengar till förskolan men frågan är hur mycket en liten 1-3 åring ska få kosta, för att man ska kunna komma upp i samma nivå av omsorg och socialt samspel som en hemmaförälder kan erbjuda?
Det är dags med lite nytänkande kring hur vi låter våra barn växa upp. Låt familjepolitiken blomma ut i valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, som förskola, deltidsförskola (lekis), dagmamma, tvåfamiljssystem, barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag med en rimlig ersättning som gör att fler har råd att välja det alternativet.
Speciellt med tanke på att särbeskattningen gör att många hemmafamiljer betalar mer i skatt än familjen med två inkomster. Det kommer barnen att vinna mycket på men det finns även stora ekonomiska vinster att göra och personliga livsvinster för familjer som får det lättare att få ihop sitt livspussel.
När nu allt fler politiker kommer med förslag om obligatorisk (tvingande) förskola från tre år eller som i SSU:s valprogram, så låg ålder som ett år – så är det verkligen dags att börja fundera över om vi ska fortsätta på vägen mot mer politisk styrning och tvång eller om det inte är hög tid att stoppa den här negativa utvecklingen och istället låta valfriheten blomma ut.
Text: Madeleine Lidman, Hemmaföräldrars nätverk
Relaterat
- Sydöstran: Flera tusen medlemmar i nätverk för hemmaföräldrar
- SVT: Hon grundade nätverk för hemmaföräldrar
