NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. VoF angriper Vidarkliniken igen
Men vem är mest vetenskaplig?
Det har åter varit pajkastning mellan antroposoferna i Järna och föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). På DN Debatt har läsarna fått två diametralt olika bilder av det vetenskapliga bevisläget för olika medicinska behandlingar. I likhet med Thomas di Leva undrar jag – vem skall man tro på? Egentligen är dock Hoola Bandoola Bands fråga mer passande – vem kan man lita på?
DN Debatt har vart och vartannat år publicerat insändare från VoF som i kraftfulla ordalag krävt att antroposofernas sjukhusverksamhet på Vidarkliniken skall upphöra. Behandlingsmetoderna sägs sakna värde.
Den här gången började ordväxlingen med att VoFs styrelse den 7 september skrev att skattebetalarnas pengar inte få gå till ”sockerpiller” och att Vidarkliniken därför inte bör få stöd med skattepengar. Vidarklinikens företrädare svarade den 22 september att deras behandlingar visst har vetenskapligt stöd och att det dessutom förekommer en mycket aktiv forskning kring dem. VoF replikerade igen på DNs nätupplaga den 2 oktober med att knappast anföra något nytt i sak utan snarast upprepa sin kritik. Inget stöd av skattepengar till behandlingar som inte är evidensbaserade, menade man.
Självklart skall skattepengar inte gå till metoder som är verkningslösa. Det tycker inte någon. Frågan är snarast vem som har den bästa förmågan att bedöma det vetenskapliga läget inom området alternativa och komplementära behandlingsmetoder (KAM).
För att få en uppfattning om vem som har förutsättning för att veta vad han pratar om så kan man söka efter deras publikationer på PubMed. Det är amerikanska National Institutes of Health som gratis listar alla medicinska publikationer i denna databas. Att söka där är gratis. Av titlarna kan man förstå om publikationerna handlar om det aktuella forskningsområdet. Är man osäker går der bra att även läsa forskningsarbetets sammanfattning. Det är också gratis. Att kartlägga via PubMed är en ofta använd metod för att ta värdera en persons aktivitet, vetenskapliga skicklighet och kompetens inom ett forskningsområde.
Min kartläggning visar att det bland författarna till antroposofernas artikel finns flera erfarna forskare som skrivit massor av vetenskap om KAM. De sysslar med ämnet varje dag och borde därför bör vara väl inlästa på kunskapsläget. Sådan kompetens saknas dock helt hos VoFs författare.
Låt mig börja med antoposoferna. Torkel Falkenberg har författat 40 artiklar i internationell vetenskaplig press varav 30 handlar om KAM inom sjukvården. Alla har tillkommit inom den senaste 10-årsperioden. Falkenberg måste syssla dagligdags med KAM-studier och kan förutsättas följa litteraturen noga. Om han inte gjorde det vore det omöjligt att publicera sig så pass flitigt inom ämnesområdet. Elisabeth Hamrin är professor emeritus i omvårdnadsforskning vid Linköpings Universitet. Hon har publicerat nästan 100 vetenskapliga artiklar varav de flesta handlar om smärta efter operationer. Många utvärderar också livskvalitet efter KAM-behandling. Jag hoppar så till Georg Lewith. Han är läkare och har sedan 1980 författat 175 vetenskapliga artiklar av vilka majoriteten handlar om KAM, såsom akupunktur och homeopati. Han måste ha sysslat med dessa frågor under hela sitt yrkesverksamma liv. Det är alltså inga skräptidskrifter utan sådana som använder sig av peer-review-system, vilket betyder expertgranskning av allt man publicerar.
Du skulle bli uttråkad om jag gick igenom alla författarna. Men jag konstaterar att det här finns flera som yrkesmässigt sysslar med KAM-forskning. De bör känna till kunskapsläget inom sin specialitet. De måste ha läst på.
Låt mig sedan gå till föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Huvudförfattare är Jonas Wieszkos och han förekommer inte alls på PubMed. Hanno Essén är fysiker och saknar alltså medicinsk skolning. Han har en namne i Maastricht som genererar publikationer på PubMed, men det är nte samma person som är ordförande i VoF. Aija Sadurskis har författat 9 artiklar de senaste 25 åren, vilket är en synnerligen blygsam produktionshastighet. Artiklarna handlar om ämnesomsättning och havandeskap, men ingenting berör KAM. Peter Trilkott har skrivit en artikel om malaria. Hans Isaksson är något svårundersökt på PubMed då andra personer i både Finland, Island och Schweiz har liknande namn (man söker alltid på förnamnets initial). Jag ser dock ingenting som berör KAM. Däremot har Isaksson ha skrivit 4 insändare till Läkartidningen där han argumenterar mot KAM. Sådana insändare saknar dock vetenskapligt värde.
Martin Rundkvist är arkeolog. Johan Sperling och Peter Olausson saknar också medicinsk utbildning. Per Edman, som inte uppger sin titel, kan vara en forskare i biofarmaci som verkade i Uppsala på 1990-talet eller också författare till en artikel om leukemi för 6 år sedan. Inget som listas kommer dock i närheten av KAM-forskning. Utöver dessa har vi ett antal lärare och fysiker som förstås helt saknar medicinsk utbildning. Mats Reimer är barnläkare och en flitig bloggare i Dagens Medicin. Han tycker snabbt allt möjligt om det mesta och är en svuren fiende till KAM. Det känns befriande att han bekänner färg genom att signera VoFs artikel. Antalet artiklar på PubMed är 105 men det finns forskningsproduktiva ”Reimer M” i Kanada och i flera andra länder. Jag hittar genom en snabb titt runt ingen Reimer M från Sverige utom som författare till några fallrapporter i Läkartidningen.
Dan Larhammar är apotekare och alltså inte läkare. Det är en produktiv forskare, med 170 publikationer, inom området evolutionsbiologi. Han studerar främst fiskar, grodor och andra djur. Inga artiklar gäller sjuka människor vad jag kan se. Den enda vetenskapliga artikel som gäller KAM är en 3 sidor lång artikelgranskning om rosenrot. Jag hittar inga publikationer som tydligt gäller farmakologi, vilket är den roll som Larhammar vill imponera med här. Larhammar har dock bluffat förut – han är egentligen professor i medicinsk cellbiologi men skriver på Vetenskapsrådets hemsida att han är professor i neurovetenskap. Jag påpekade felet för drygt ett år sedan i artikelns kommentarspalt, men Larhammar bryr sig inte om att korrigera sådant. Dan Larhammar har varit en av KAMs främsta kritiker under många år. Jag kan dock konstatera att han varken har utbildning om sjukdomar eller sysslat seriöst med KAM-forskning. Han kan inte ha arbetat dagligdags med dessa frågor inom sitt yrke, utan på sin höjd som en hobbyverksamhet. Ändå har han hur mycket synpunkter som helst. Han bedriver alltså ett slags vetenskapens kvacksalveri.
Till sist har vi Sven Ove Hansson som grundat VoF-föreningen. Han är filosof och författare till 40 artiklar om etik som av någon anledning ramlat in på PubMeds lista. Han saknar kompetens i medicinska frågor och har inte presterat någon forskning om KAM. Hansson är välkänd för att ha satt i system, och även framgångsrikt lärt upp andra, i konsten att gå över sina kompetensgränser.
Den stora frågan är om vi skall tro på dem som aktivt forskar om KAM och därför måste vara orienterade om kunskapsläget kring dessa metoder. Eller skall välja att tro på dem har åsikter fastän de uppenbarligen är amatörer på området? Av dem som kräver att KAM skall bort från Vidarkliniken så saknar faktiskt alla personer vettig kompetens när det gäller att självständigt värdera frågor kring KAM.
Men vi kanske vill välja att tro på utländska auktoriteter istället. Sådana kommer ibland till Sverige och ger sin uppfattning. Ett problem är dock att sådana besök kan vara riggade, Ett exempel är Edzard Ernst och Simon Singh som för 2 år sedan kom till Sverige för att lansera sin bok Salvekvick och kvacksalveri. Boken gavs ut på Leopard förlag, som publicerat de flesta av VoFs böcker. Förläggaren har även suttit i VoFs styrelse. Förordet skrevs av en medlem i VoF. Boken avrättar all KAM-behandling och menar att t.o.m. akupunktur är bluff. Nu kan man i och för sig se kejsarsnitt i Kina där enbart akupunktur används som smärtlindring, men det hjälptes inte. Det var något fel i de gamla kinesernas förklaring till effekten på smärta gjorde att akupunktur klassades som skojeri. Jag är övertygad om att både bokens publicering och de utländska herrarnas besök är ett verk av föreningen VoF. Allt för mycket omkring, liksom bokens helt ensidiga budskap, talar för det.
Vem skall då bedöma KAM? Det bästa sättet är faktiskt att fråga dem som sysslar med just dessa frågor yrkesmässigt (och därmed varje dag) samt själv bedriver aktiv forskning inom området. För att publicera forskning om KAM måste man nämligen vara väl inläst. Då KAM gäller behandling av sjuka människor är läkarutbildning en utmärkt, och snudd på nödvändig, bakgrund.
En annan möjlighet att komma till klarhet är att själv gå igenom litteraturen mycket noga. När jag söker på ”acupuncture” på PubMed så omfattar listan 15,000 artiklar. När jag säker på ”homeopathy” så dyker det upp 4,000 titlar. Läs några Abstracts själv så skall du se att du inte behöver leta länge för att finna vetenskapligt stöd för att både akupunktur och homeopati fungerar. Men att gå igenom all den här litteraturen och värdera resultaten är inget jobb för amatörer. Det kräver vana och dessutom kunskap om de sjukdomar och konventionella behandlingsmetoder som förekommer och oftast används som jämförelse. Att en person som är arkeolog eller fysiker tror att han på ett seriöst sätt kan värdera detta är bara naivt. Därför kallar jag VoF för en grupp ”vetenskapsmän på grönbete” – här tillåter man sig själv, med stöd av sina VoF-kompisar, att bli omnipotenta och i eget tycke bli världens skarpaste bedömare.
Meta-analyser kan möjligen vara till viss hjälp. Ett problem här är att KAM är förknippat med enorma ideologiska låsningar. När en meta-analys visade att homeopati är dubbelt så effektivt som sockerpiller (Lancet 1997; 350: 834-843) så mobiliserades enorma intressen för att visa motsatsen. Läkemedelsindustrin vill exempelvis få bort homeopatin för att utan konkurrens kunna sälja sina egna preparat.
Jag har själv sett hur det kan fungera. En meta-analys för 12 år sedan visade att albumin är farligt att ge som dropp. Användningen av albumin sjönk förstås som en sten. Då betalade albumin-industrin en vetenskaplig skribentbyrå i USA för att vrida och vända på data. Så publicerade de en rapport som visade precis motsatt resultat mot den första studien. Den här historien berättade jag om i Läkartidningen under 2001. Ja, sådant förekommer fortfarande och är stor business. Att lita till meta-analyser har därför sina risker. Man kan bli vilseledd.
Jag själv har 418 vetenskapliga artiklar listade på PubMed som ”hahn rg” och 872 som ”hahn r”. Men jag har själv bara författat 250-275 av dem (det finns alltså andra forskare med samma namn som jag). Men det är ändå fler medicinska artiklar än någon av dem som uttalat sig i frågan om KAM är evidensbaserat. Jag väljer dock att inte ha någon bestämd uppfattning. Dels har jag aldrig bedrivit forskning om KAM och dels har jag har inte tid att läsa in mig på området. Detta skulle ställa mycket höga krav och ta åtskilliga månader i anspråk. Ändå kan jag aldrig bli lika väl orienterad som de som sysslar yrkesmässigt med forskning kring KAM.
Men jag vill varna för amatörism. Vem som helst har absolut inte förutsättningar för att värdera om KAM är evidenbaserat eller inte. Lita inte på folk bara för att de stoppat in ordet ”vetenskap” i sin föreningstitel. Man blir inte mer vetenskaplig för det. Kolla istället upp deras kompetens och gör en bedömning av om de har rimliga förutsättningar för att förstå vad de pratar om.
En hamlgubbe? Det du beskriver i första stycket fungerar säkert jättebra. Utan att vara expert gissar jag att det tillstånd du beskriver skulle kallas ”psykosomatisk sjukdom”, eller? Jag tycker att i de bloggar och artiklar jag läst inom detta tema är det genomgående så att de skeptiker, du belackar, nog menar att god omvårdnad, avslappning och sådant som är behagligt är bra, och rent av gott för det allmänna hälsoläget, om det är bevisat vet jag inte, men jag har läst om nazisternas experiment med barn.
Svaret är dock uppenbart undvikande och vilseledande.
Jag kan vara ödmjuk att erkänna att jag nog formulerat mig i lite väl svepande generaliseringar kring forskning och vilka krav som ställs på vetenskap och forskning, när det gäller ”högre” forskning med svårtydda statisktiska svar. Grundforskning hävdar jag ska kunna upprepas av någon med elementära kunskaper och leda till samma slutsats. Bortsett från det etiska dilemat i detta, ge mig 20 personer med skörbjugg, 10 åderlåter jag, 10 ger jag citroner. Tror jag kommer att kunna konstatera vilket som fungerar bäst utan att vara läkare eller ens vårdutbildad. (jag kan dock skryta med att vara naturvetare :-)) (och, jo jag ser briserna i det vetenskapliga upplägget) likväl lär 10 personer bli bättre och 10 dö(särskilt om jag som inte är expert på blödningar, får åderlåta fritt).
Om man behandlar cancer med mistel så utspädd att det är omöjligt att något av misteln finns kvar, hur menar du att det skulle kunna finnas någon medicinsk effekt förutom den goda omvårdnaden, som ju skeptiker håller med om att Vidarkliniken sannolikt har. Diskussionen gäller ju ”sockerpillren”.
Här vill jag ta in ett stycke från Bodil Jönsson och Nina Reistad(http://www.arkiv.certec.lth.se/dok/expfysik/1_1_02_naturlagarnas_vaesen.html)Sven Delblanc lär ha skrivit sketchen, och den skulle kanske skrivas om med ett medicinskt ledtema. 🙂
”Nakenstedt är docent i teoretisk filosofi och genomför sedan många år tillbaka en experimentell undersökning. Apparaturen består av ett strykjärn, kasserat av fru Nakenstedt, samt ett protokoll uppdelat på kolumnerna A och B. Var tredje minut släpper Nakenstedt strykjärnet på sin stortå. Om, men bara om, strykjärnet därvid följer naturlagarna och faller genom luften med av mekaniken förskriven hastighet för att drabba Nakenstedts stortå med smärtsamt eftertryck, då, men bara då, ritar Nakenstedt en kråka i kolumn A. Om däremot strykjärnet trotsar naturlagarna och förblir svävande i luften som i en rymdkapsel, då, men bara då, ritar Nakenstedt en kråka i kolumn B…
– Aj!
Det senare alternativet har emellertid aldrig inträffat, inte under de år jag varit här. Som läsaren förstår, är Nakenstedt intresserad av Humes* berömda analys av naturlagarnas provisoriska pch hypotetiska karaktär. Vi kan fastställa, att var gång vi släppt strykjärnet (a) har detta följts av (b) svullenhet, sveda, värk och avgrundsvrål, men härav följer inte, att a måste efterföljas av b, eller att a alltid kommer att efterföljas av b: ingenting garanterar nämligen, att naturen i fortsättningen kommer att bete sig på samma sätt som den betett sig hittills. Kanske det kommer en tid, då a inte efterföljs av b? Hur ofta vi än iakttagit, att svedan, värken, vrålet b följt på strykjärnet a, är vi inte i strikt logisk mening berättigade att säga, att b orsakas av a, ty det skulle ju betyda att a och b är nödvändigt förbundna med varandra…
* David Hume var en upplysningsfilosof, vida berömd och beryktad för sin väldiga skepticism (vår anmärkning).
Tystnaden genomisar mig med plötslig skräck. Vad betyder detta? Har strykjärnet vägrat falla, har naturlagarna satts ur spel…
Jag andas åter när jag hör Nakenstedts haltande steg i trappan: experimenten har slutförts för idag. Naturlagarna har som vanligt, oberörda av den rena logiken, envist klamrat sig fast vid den gamla banala kausaliteten.”
Om Nakenstedt hade varit naturvetare, hade inte hans ständigt ömma tå och ”den gamla banala kausaliteten” varit det enda han haft som motvikt mot sin skepticism. Han skulle också haft Newtons gravitationsteori. Den tillsammans med ständiga erfarenheter och mätningar av gravitationens verkningar utgör för naturvetare en så stark kombination att den är en naturlag. Trots detta kunde Einstein genom den allmänna relativitetsteorin visa att det finns ännu mer fundamentala naturlagar bakom Newtons. Naturlagar är sega men går att besegra.”
Vem vet, kanske docent Nakenstedt en dag får rätt, eller varför inte Ursula Flatters?
Ja, sakförhållandena är ju inte alls så om du skriver här ovan. Om du läser senare artiklar i den här bloggen så finner du diskussion om de 2 stora meta-analyserna om homeopati som publicerats i The Lancet, en från i slutet av 1990-talet om en från 2005. I den från 90-talet sållade man bort alla utom 89 artiklar pga. dålig kvalitet. I meta-analysen från 2005 sållade man bort alla utom 110 pga. dålig kvalitet men rapporterade bara resultat från 8 stycken studier! Varför man tog bort de 102 övriga av god kvalitet framgår inte. Ett riktigt skurk-grepp, alltså!
Resultat av den första studien visar att homepati är 2,6 gånger bättre än placebo och den andra att homeopati är 14% bättre än placebo. Varför man skall lita på de senare resultatet, där man tagit bort 95% av de ”bra” studierna (enligt i förväg uppställda kriterier)? Nästa allt underlag är ju bortplockat. De enda meta-analys som ger siffror för de alla studier som faktiskt är ”bra” studierna är ju den från slutet av 1990-talet. Den bör alltså vara mest giltig, inte den där man tagit bort 95% av alla ”bra” studier. Vad utfallet blir där kan ju verkligen vara en ren slump.
Du kanske tycker att studien från 2005 är bra forskning, men det tycker inte jag. I varje fall inte om intresset gäller att ta reda på huruvida homeopati fungerar eller inte.
Nu handlade just den här bloggen om huruvida en grupp amatörer kan påstå att något är sockerpiller bara för att man hört andra säga så. Man anger inte källan utan hänvisar till vetenskapen (det senare är vad som är allmänt känt och publicerat om saken, inte vad vissa tror och tycker) utan att man själv inte har kompetens för att hantera den källan.
Ändock så framträder följande: om du tittar du på de två stora och kända meta-analyserna i den här frågan så visar det sig att du måste plocka bort 95% av alla definitionsmässiga ”bra” studier för att styra skutan åt det håll som du antyder. Tar man med alla ”bra” studier så blir det ett rejält plus för homeopatin. Att vara 2,6 gånger (260%,alltså) bättre än placebo är rejäl skillnad! Trist för dig, trist för mig kanske, jag vet inte för jag bryr mig faktiskt inte om saken. Det jag tycker illa om är missbruk av vetenskapens goda namn och den anser jag har missbrukats i det här fallet.
Om man resonerar som du gör bör man sluta att hänvisa till vetenskapen utan hänvisa till auktoriteter istället. De senare har nämligen inte alls alltid rätt, eller ens ha stöd i det som finns publicerat, Jag skall berätta mer om det i kommande bloggar.
En kort FYI: Jag har tagit för mig att skriva en lite längre analys av dina argument. Det kan dock ta en eller två veckor innan jag har haft tid att bli färdig.
I förväg: Jag hävdar tvärtom att det är din vinkel som leder till att man blir auktoritetstroende, istället för att titta på den faktiska vetenskapen. Märk att just auktoritetsargument är grundläggande för stora delar av dina resonemang, medan faktiska vetenskapliga utsagor inte görs och icke-auktoriteter i förväg diskvalificeras från att skrutinera vetenskapen.
Tror det framgick med tydlighet vad jag menade. Jag påstod aldrig att en läkare skulle ges huvudansvaret .. Men om Vägverkets ingenjör vill borra tunneln genom handpåläggning och fakturerar oss skattebetalare ett lämpligt antal kr/ timme kanske till och med en läkare skulle lyfta på ögonbrynen, eller?
Du tror att det är väldigt lätt att bedöma vad som är vetenskapligt och inte. Det är inte så. Det är väldigt lite inom medicinen som du kan lösa med sunt förnuft. Det kan bli rätt, men det kan lika gärna bli fel. Oftast handlar detta om kvalificerade bedömningar där mycket litteratur måste sammanvägas. Att någon som saknar utbildning skall klara vad detta bättre än en yrkesman är absurt.
Detsamma gäller praktisk medicin. Ta bara en sådan sak som en blödning – du kan inte avgöra vilka blödningstillstånd som är farliga eller inte, men det kan jag för jag dels har utbildning om saken och dessutom arbetat med kirurgiska operationer i 25 år. Blödningar kan vara ofarliga trots att det rinner ut 1 liter på operationsgolvet. Att hantera dem styrs dels av kunskap om när det är fara å färde och dessutom av kunskap om vad man skall göra åt saken. Att någon utan kompetens skall tala om för mig vad som är lämpligt att göra när det blöder är bara larvigt och dessutom farligt.
Absolut inte! Blödningar, kirurgi och annat hör läkares kompetens till. Men om en läkare behandlar cancer med vatten, blödningar med handpåläggning och utövar kirurgi utan skalpell bör varje tänkande människa ställa skeptiska frågor.
Då kommer vi till nästa fråga. Hur vet du att handpåläggning inte fungerar? Idag är s.k. taktil beröring en terapiform för framför allt äldre patienter kan få. I seanser 10-15 halvtimmespass på praktiseras beröring på ett sätt som är mycket snarlikt det du förmodligen avser med handpåläggning. En doktorsavhandling på Karolinska institutet har nyligen visat att det är utmärkt terapi. Den har prövats även på Södertälje sjukhus i form av ett kliniskt utvärderingsprojekt. Man använde rejäla vetenskapliga tester före, halvväg under, och efter avslutad serie om 15 behandlingar av kroniska multisjuka äldre med vanligtvis depressions- och ångest-anamnes. Jag hjälpte till med upplägg och utvärdering. Taktil beröring fungerade inte alls på hälften av åldringarna, vilket man såg redan efter ett par behandlingar, medan den positiva effekten hos de övriga hälften var mycket dramatisk med ungefär en halvering av scores för ångest och nedstämdhet. En radikal förbättring, alltså. Metoden används därefter som rutin. Internationella erfarenheter är också positiva, och är givetvis det som givit upphov till intresset i Sverige. Och hur går det med spädbarn som inte berörs av vuxna? Jo, de dör efter en tid. Sådant vet vi också.
Jag beskriver detta för att återigen poängtera hur riskabelt det är med amatörism. Att personer utan kunskap och utbildning eller djupare yrkesmässig inblick i dessa frågor skall kunna avgöra om handpåläggning eller mänsklig beröring fungerar som terapi ger tyvärr upphov till pseudovetenskap.
Men det är inte hela problemet. En viktig del av problemet är också att amatörerna så högljutt argumenterar för sin sak i press och media att allmänheten tror att de har rätt. De kräver till och med för att yrkesmänniskorna skall förlora jobbet trots att de i sin amatörism inte begriper vad det är frågan om. De leds av trosföreställningar som lanseras av den internationella sleptikerrörelsen, eller av någon ”specialist” vars verk de läst (av typ Edzard Ernst, för att ta ett exempel; honom har jag diskuterat i andra bloggar).
Nu har jag i just den här historien fått veta att Vidarkliniken skickat ytterligare försvar på VoFs kritik till Dagens Nyheter. Men tidningen har inte velat publicera detta. Så – det är inte lätt att försvara sig när kritikerna (Läs: VoF) väl fått tidningens gehör. Och detta har de lyckats med genom att lura både läsare och redaktion att tro att de sitter inne med sakkunskapen i frågan. Min granskning har däremot visat att det i själva verket är precis tvärtom. Det är vad min blogg har handlat om – amatörismens seger och VoFs bluff om att de sitter inne med sakkunskap i ämnet.
En lång lista av kommentarer av varierande kvalitet har jag skummat. En fråga som slog mig, som ligger i linje med Hahns argumentation! Kan vi lita på paret Hahn i andliga frågor? har de någon gedigen utbildning och forskarkompetens inom området? Enligt Hahns egen retorik är paret inte speciellt trovärdiga.
Jag menar att man nog kan diskutera och argumentera inom områden som intresserar en, det handlar mer om bevis än kompetens. (kompetensen är mer ett medel för att ta fram bevisen)
Det finns visst ett argumentationsfel som kallas ”agument from authority” och det är nog viktigt att inte enbart lita på ”Furern” utan även se på bevisen.
MVH
KarlB
Hej Karl! Om man har kompetens eller inte i andliga frågor måste läsaren själv besvara genom sin intuition, på samma sätt som man måste använda detta medel när man värderar filosofi. Med vetenskap är det en helt annan fråga. Där måste man ha kompetens, och den som är verksam inom ett ämnesområde och dessutom bedriver forskning på området har väsentligt större chans att korrekt bedöma vad som är sant och osant, bevisat eller inte bevisat, än en outsider eller en nybörjare. Där har intuitionen inte alls samma värde. Där gäller egentligen bara kunskap.
Att filosofer och IT-killar på Tekniska Högskolan kritiserar medicinska forskare för deras bedömningar är lika snurrigt som att vi läkare kritiserar KTH:arna för hur de bygger vägar och broar. Vi läkare har inga egna kunskaper om sådant, vi kan bara följa de bedömningar som ”andra” gör – och då menar jag att ”de andra” även skall stå för bedömningen öppet, för annars agerar man bara som bulvan.
Att uttala sig i vetenskapens namn, i kraft av en akademisk status, ställer tyvärr höga krav på att man vet vad man pratar om. Att tycka som privatperson behöver å andra sidan inte uppfylla samma hårda krav. Kruxet här är dock att de som skrivit DN-insändaren vi diskuterar tydligt markerar att de uttalar sig i vetenskapens namn trots att de, som jag visat, inte alls har rimliga förutsättningar för att kunna bedöma frågorna. Därmed agerar de bulvan åt någon annan som är – ja, vem? Det kan du fundera på.
Denna argumentation av dig är något som jag också har stört mig på:
Om vi diskuterar en seriös vetenskap är argumentationen åtminstone approximativt korrekt. Problemet här är dock att just denna fråga (seriös vetenskap eller inte) är en central del av det som måste bedömmas. Därmed har vi till stor del ett cirkelargument. Att resonemanget inte håller i allmänheten kan man se genom att använda det på tex astrologi eller ESP.
Även när det gäller obestridliga vetenskaper, dock, är auktoritetstro och -resonemang farliga—och försämrar ”vetenskapligheten”.
Hej Michael! Här har vi en situation när en grupp personer (läs: VoF) påstår att det som framförs och praktiseras av en annan grupp (Läs: Vidarkliniken) är fusk och skojeri. Då måste ha belägg för det man framför. Kravet på det är stort när man kräver att någon annan skall förlora sin yrkesidentitet och yrkesinkomst. Allra störst blir kravet på att ha säkra belägg när man uttalar sig i vetenskapens namn och därmed gör sig till talesman för det som sägas på grundval av vetenskapliga studier.
Här tycker jag att ni skeptiker borde vara mer skeptiska. Vem lär er att Vidarkliniken sysslar med skojeri? Det finns nämligen ingen bland dem som skrev insändaren till Dagens Nyheter som har kompetens att själv bedöma saken. Lyssnar ni till Edzard Ernst? Han är ju inte seriös utan väljer att plocka bort 99% av allt som är skrivet i sina alternativmedicinska ”utvärderingar”. Och är homeopati skojeri? För att dra den slutsatsen måste man uppenbarligen plocka bort 95% av alla bra studier som är skrivna, helt enkelt utesluta dem från analysen. Så är det någon annan författare som gör, och då lyssnar alla.
Jag skall säga rent ut – det här är manipulation. Det borde vara ganska lätt att förstå. Jag uppmanar skeptikerna att vakna upp och börja ifrågasätta vem som egentligen leder det här drevet.
Du talar hör om ”seriös vetenskap”. Att undersöka om alternativmedicinsk behandling fungerar eller inte är inget svårt eller okontroversiellt. Man prövar det som vilken behandling eller läkemedel som helst. Antingen fungerar behandlingen/medicinen eller också inte. Det finns mycket välbeprövade metoder för att klargöra sådant.
Det ser jag tvärtom: Kärnan i ett vetenskapligt tänkande är att den som påstår att en viss hypotes är sann har bevisbördan. Omvändandet, att skeptikerna ska bevisa att hypotesen är falsk, är knappast ens pseudovetenskap.
Inom vetenskapen behöver man inte kunna övertyga alla (tex är det inte nödvändigt att ha VoFs godkännande, ej heller ditt eller mitt personliga godkännande), men måste kunna övertyga en merpart av vetenskaparna—och man måste kunna göra detta även utanför fältet av specialister. En läkare skulle kunna ge fysiker tillräckligt starka bevis för att övertyga merparten om att tex förkylningar orsakas av ett virus. En fysiker kan ge läkare tillräckligt starka bevis för att relativitetsteorin stämmer. Osv. Icke-specialister har sedan inte samma djup av förståelse, de måste kanske godtaga en del påståenden på förtroende, osv.—men det går att övertyga dem. Argument att bara specialister kan bedömma en fråga och att deras utsagor ska tas som sanning är inte vetenskapligt acceptabla.
Bevisen finns där – det är bara att läsa dem på PubMed. Du själv kanske inte gör den allra mest perfekta tolkningen men det gör inget – vem som helst med sunt förnuft kan avslöja Edzard Ernst som tendentiös. Det är mer än vad VoFs ledning lyckats med, de som fört fram hans namn i Sverige. Även du inser att han är tendentiös när du snabbt märker att han systematiskt tar bort 99% av alla studier han skall värdera. Att den senaste genomgången av homeopati tog bort 95% av alla studier som ändå betecknades som ”bra” borde också få varnngsklockorna att ringa. Fastän knepet var rätt väl maskerat – det tog mig att tag att begripa att det var precis så de hade gjort.
Mina exempel visar att problemet är inte brist på bevis utan svårigheter i att övertyga andra som av olika skäl inte vill lyssna eller ta hänsyn till de bevis som finns. Det kan vara en väldigt svår nöt att knäcka.
Anledningarna är att kommersiella intressen påverkar vilka behandlingar som sprids och att ideologiska faktorer stundom är inblandade. Medicinska fackmän har svårt att acceptera sådant de inte förstår, och många forskare förskjuter kunskap de ser som konkurrerande. Det gör andra också för den delen.
Varför för t.e.x VoF fram just de personer och dess ”bevis” i sin ”marknadsföring”? Jo, de har inget djupare intresse för vetenskap utan är en ideologiskt styrd förening. Dessa personer säger det VoF vill höra, och för annat slår de dövörat till. I brist på förmåga att själva värdera litteraturen om t.ex. alternativmedicin går de alltså etablissemangets och sin egna ideologers ärenden snarare än vetenskapens. VoF går alltid hand i hand med etablissemanget. Du gör det också genom att låta etablissemangets brist på övertygelse styra din egen uppfattning.
Den sjuka människan har dock bara ett intresse – att bli frisk. Det är hennes talan jag för. Frågan är därför – fungerar behandlingen eller inte?
Det är din uppgift som vetenskapsintresserad att fokusera på just den frågan, inte att kritisera alternativmedicinarna för att inte ha lyckats övertyga sina konkurrenter såsom läkmedelsindustri och akademiska forskare. De senare har all makt idag, både om pengar och media. Och de styrs av mycket annat än vetenskapens bästa, vilket jag fått många bevis på efter mer än 20 år i branschen.
Till sist vill jag säga om den ”omvända” bevisbördan: den stämmer inte. Inom det akademiska fältet kan du inte påstå att något är felaktigt utan att framlägga bevis härpå.
Då skall du säga att saken är okänd, eller att man inte vet. Men så var precis inte språkbruket i DN-artikeln som signerats av VoFs styrelse.
Finns bevisen verkligen?
Du hävdar detta baserande på rena statistiska utsagor om antalet artiklar—utan att ta hänsyn till faktorer som kvalitet och publicering. Som jag förstår dina tidigare utsagor har du inte gjort en egentlig analys av innehållet.
Detta hävdar dock en hel del andra att de har gjort, med slutsatsen att bevisen inte håller: Homeopatins påstådda verkningar kan antingen förklaras genom icke-medicinska effekter eller är skeneffekter pga. dålig metodik, slump, selektiv publisering, eller dylikt.
Har dessa rätt? Det kan varken du eller jag veta med säkerhet, men med tanke på hur få kvalificerade bedömmare (utanför gruppen av partiska) det finns som ser värde i homeopatin, ser jag i nuläget fortfarande bevisbördan på homeopaterna. Kontroversiella hypoteser som faktiskt är riktig bevisar sig med tiden (tex bakterier och virus, relativitetsteori, kvantmekanik); de som inte är riktiga bevisar sig inte (tex astrologi, handpåläggning). Om homeopatin vore två år, kanske tom tjugo år, gammal, då skulle jag avvakta. Nu är den dock mer två hundra år gammal…
Dina försök att blocka kritikerna innehåller i sig minst två fel:
Dels avfärdar du kritiska meta-undersökningar utan att själv ha prövat om undersökningarna vore korrekta. Argumentet om ett selektivt utval håller inte, då en grundläggande observation från kritikerna är just att det finns väldigt många dåliga undersökningar som inte håller måttet. Innan man avfärdar sållningen måste man alltså undersöka vilken av tolkningar som är riktig—många dåliga undersökningar eller ett för selektivt utval.
Dels kan du kanske avfärda den ena eller andra gruppen av kritiker (tex pga. industriintressen), men du kan inte avfärda alla andra grupper än homeopaterna—och i grunden är skepsisen stor överallt utom bland andra alternativmedicinare och definitivt skumma grupper (esoteriker, astrologer, …).
Här bör du även hålla i minnet att de största kommersiella intressena ligger hos … homeopaterna. De har mer att vinna eller förlora än läkemedelsindustrin och de konventionella läkarna på att homeopatin blir bevisad eller motbevisad. Detta argument slår alltså tillbaka med full kraft.
”Det är din uppgift som vetenskapsintresserad att fokusera på just den frågan, inte att kritisera alternativmedicinarna för att inte ha lyckats övertyga sina konkurrenter såsom läkmedelsindustri och akademiska forskare.”
Mina uppgifter väljer gärna själv. Dock: Det faktum att man inte har lyckats övertyga ”mainstream”-vetenskapen på något sätt och vis är en stor, röd, blinkande varningslampa. Slutligen handlar just detta om ”fungerar behandlingen eller inte?”: Antingen fungerar den och då borde det inte svårt att övertyga mer utomstående vetenskapare; eller så fungerar den inte och då måste homeopatin kritiseras så att människor inte slänger bort sina pengar eller hälsa.
En väl genomförd studie ska kunna upprepas av någon annan och frågeställning, material och metoder mm står med i rapporten. Studier analyseras av statsistiker och reultatet beror inte på något subjektivt analyserande från någon som har titlar och ”hemlig kunskap”, om det görs på det viset börjar det osa katt, eller ”ett djup andetag följt av fria associationer” (Braithwaites). Kompetens ÄR viktigt men kunskap är inte förbehållen vissa utvalda, relativitetsteorin får användas och räknas på av andra, amatörer får studera och komma med funderingar kring evolution och man behöver inte vara frikyrklig för att ha en åsikt om ”intelligent design”.
Likväl ska alla ansvarstagande människor påpeka missförhållanden, kvacksalveri och eventuella misstag som görs av än så kompetenta forskare (som kanske har fastnat i ett tunnelseende.
En läkare som ser att en ingenör har räknat fel på en kunstruktion måste påpeka detta, det kan ju vara fara för liv annars (och jag tror att läkare svär att rädda liv, eller?!) Om man ska låsa fast sig i kompetens- och maktpositioner skulle vi säkerligen fortfarande tvingas till åderlåtning vid allehanda tillstånd, eftersom åderlåtarna var de mest kompetenta att bedöma huruvida det var bra eller dåligt, och de tyckte ju att det var bra!
Om man måste ha tillgång till hemliga ritualer, mysiska energier och urgammal kunskap för att förstå, är man inte kvar inom det vetenskapliga fältet utan inom det andliga och där har du ju själv skrivit att det är intuiton som gäller. Gränsen mellan andligt och vetenskapligt suddas effektivt ut genom den skruvade retoriken som pendlar mellan fälten efter eget behag.
Gällande den insinuanta frågan om bulvaner tycker jag du ska fråga författarna och inte mig! Däremot tror jag att du har vinstintressen i både den andliga och /den religiöst drivna/ alternativmedicinen, rätta mig om jag har fel.
MVH
Visst! Nästa gång Socialstyrelsen vill ha ett utlåtande om felbehandling av en patient så skickar vi frågeställningen till en IT-expert som inte kan något om alls om sjukdomar. Han kan inget om hur praktiskt sjukvård fungerar heller, men det gör inget för all kan ju göra sitt bästa och ha en åsikt! Sedan skickar Vägverket förfrågan till mig om hur vi skall bygga järnvägstunneln under Stockholm för det nya spåret, jag kan ju alltid tycka till och drabbas den omnipotenta tanken att jag kan göra faktiskt kan göra en vetenskaplig bedömning av hur tunneln skall byggas. Inte nog med det – jag hävdar t o m öppet i Dagens Nyheter att jag kan och förstår mer än de som arbetar professionellt med dessa frågor. Är det så här du vill ha det? Hur ”vetenskapligt” skulle samhället fungera om vi förlitar oss på folk som saknar utbildning och erfarenhet? Precision och kunskap behövs för att få samhället att fungera, inte amatörism a la VoF.
Om du upplever att detta är ”maktpositionerande” så tycker jag att det är nödvändigt.
Detta inlägg ger mig en bättre förståelse av hur du tänker och hur du verkar missförstå vad andra säger. (Jag bortser här från möjligheten att du förstår, men medvetet bedriver ojust retorik.):
Det handlar inte om vem som i allmänheten är bäst lämpad eller ska ha vissa uppgifter. Däremot finns det minst två andra punkter av vikt:
1. Det är fel och farligt att utesluta utomstående ipso facto: Kan man ge motargument ad rem ska man ge dessa—inte dömma ut motparten med auktoritetsargument. Kan man inte ge motargument, tja, då bör lyssna på vad motparten har att säga.
2. Det finns grupper där ett medlemskap inte ger en betydande relevant förmåga att bedömma vad som är rätt och fel (tex astrologi). Av denna anledning är det viktigt att en ”sektering” aldrig får förekomma i en disciplin som gör anspråk på vetenskaplighet.
I båda fallen gäller att de som inte håller sig till detta automatiskt och med rätta drar på sig misstankar om fult spel—framförallt när brytandet mot dessa principer görs för att röja undan anklagelser om just fult spel.
Hm, det verkar som mitt svar till ditt svar på mina rader hamnade ett snäpp för högt upp på sidan. Kanske du kan fixa till det, tack.
Vänligen
John
Tack för den informationen. Ja, det kräver sin skolning för att kunna tyda dylika resultat och föra en vettig diskussion kring dessa siffror. Som ett praktiskt komplement tycker jag det är intressant att ta del av människors egna berättelser och i vissa fall nysta upp historien och jämföra skolmedicin med alternativa metoder.
Jag kan inte annat än tro att en del kommande framsteg inom vetenskap/forskning kommer vara intimt förknippade med ett andligt dito. När vi öppnar oss för en subtil verklighet, som komplicerar den etablerade världsbilden, så kommer samtidigt nya vägar och öppningar erbjudas. En andlig utveckling framställs inte i ett laboratorium, den individuella utvecklingen föregår den kollektiva och just därför tror jag inte att ”bevisföringen” kommer förrän vi kommit en lite längre ur existentiellt perspektiv. En andlig mognad behöver sin tid, precis som en ung planta inte ska växa för snabbt, för den riskerar den knäckas om det börjar blåsa om den saknar styrka i stjälken. Som sagt, vi har i vår tid bara skrapat på ytan, och det som kommer härefter överstiger det som vi inte ens kan föreställa oss i vår vildaste fantasi. Ingen svår slutsats att dra med tanke på hur människor för 100 år sedan skulle betrakta vår tid. Lär av historien – en hel del av det som är accepterat idag förlöjligades för inte så länge sedan och naturligtvis kommer samma visa upprepa sig. Hur skiljer man agnarna från vetet? Det svaret får vi inte för facit erbjuds inte förrän lektionen är över. Till dess rekommenderas en portion ödmjukhet inför historiens gång och en insiktsfull respekt inför det faktum att vi som art befinner oss i en evolution, andligt såväl vetenskapligt. Betrakta livet för vad det är: en synnerligen intelligent tillställning som erbjuder många tillfällen till personlig utveckling och därmed kan vi se på varandra med lite större tålamod för tillsammans skapar vi det vi sedan möter i stunden därpå. Visste vi allt skulle vi inte vara nyfikna och därmed inte söka längre. Vad skulle då motivet till vår existens vara? Det finns ingen rapport som kan beskriva homeopatins effekter och verkningssätt på ett sätt som tillfredsställer alla grupper, men så utomordentligt bra för då ska vi passa på att lära oss hur vi bäst förhåller oss till andra människor och det vi ännu inte vet.
Jo jo, man kan alltid diskutera vilka instanser, institutioner, metoder etc. som innebär ”riktigast” formella väg att säkerställa ett preparats eller behandlingsmetods eventuella verkan. Inget snack om det måste finnas en övergripande kontroll och i synnerhet för att skydda människors hälsa. Men om det saknas ”bevis” enligt vedertagna metoder, betyder det att en behandling är verkningslös? Eller det är kanske inte det diskussionen rör? Mitt intryck är att många sådana här diskussioner enbart handlar om att tillfredställa egon som vill känna att de har rätt och motparten har fel och man tillser att formulera sig väl och referera till väl etablerade källor. När det rör alternativ medicin, vars grunder ibland (eventuellt) inte går att utvärdera med dagens metodik, så kan det vara nog så intressant att ta del av praktiska erfarenheter. Eller är det enbart klinisk bevisföring som eftersöks?
Själv är jag en skeptisk ingenjör, men naturligtvis finns numera en öppenhet och jag försöker bemöta alla med respekt även om de i mina ögon pratar humbug, för vad vet jag? Jag kanske slutar lyssna men min respekt finns där och jag engagerar mig inte mer, om det inte föreligger uppenbar risk för folks hälsa.
För flera år sedan plågades jag av ett besvärligt eksem som täckte större delen av kroppen. Utan synbar orsak spred det sig och orsakade stor lidande i form av klåda med tillhörande sårigheter.
Naturligtvis uppsökte jag primärvården som remitterade mig till Hudkliniken i Lund. Undersökningar genomfördes men grunden till mina besvär kunde man inte finna och jag ordinerades stora mängder kortison – salva, tabletter men även sprutor. Det innebar möjligen en tillfällig lindring och jag fann situationen allt mer tröstlös. Jag sökte mig även till hudkliniken i Malmö, men även där stod man svarslös, men utöver kortison och antibiotika fick jag ljusbehandling, som den enda nyheten. Ingen långsiktig förändring. Jag frågade en docent på hudkliniken vad denna segdragna åkomma kunde bero på. Vi vet inte svarade han, men det tycks bero på någon sorts obalans, fortsatte han. Min tillit till sjukvården vacklade allt mer och jag hade tidigare avfärdat homeopati med ilska för vad kunde den uträtta om läkarna stod handfallna. En slutsats som berodde på okunskap och irritation över det som etablissemanget avfärdat. Men lyckligtvis var jag ändå beredd att besöka en homeopat eftersom jag var sliten efter flera års lidande och dessutom oroad över all det kortison jag ”behövde” använda.
Skeptisk var jag men ändå en aning nyfiken, så jag valde en homeopat som även använde sig av ögondiagnostik. Det kändes som en dubbel utmaning att uppsöka en homeopat som till råga på allt påstod sig ställa diagnoser via ögonen.
Det visade sig vara en äldre dam med enbart homeopatisk skolning och denna ögondiagnosmetodik som skulle förändra min situation. Utan tvekan besatt hon också en del traditionell medicinsk kunskap. Snabbt konstaterade hon att jag hade problem med mitt högra knä, en svaghet i ländryggen (ischias) och obalanser i vätskorna i magsäcken, som troligen orsakade mitt eksem. Inte ord hade jag knystat om mina problem i rörelseapparaten, men visst stämde hennes bedömning rörande knä och rygg. Jag blev nyfiken, men jag minns inte allt hon hade att berätta. Jag fick två sorters piller, som skulle intas enligt ett viss schema. Hon hade väckt ett visst förtroende då hon exakt kunde avgöra mina dolda bekymmer så jag startade ”kuren”. På mindre än ett par veckor upphörde klådan och jag kunde äntligen sova utan besvär. Kunde detta verkligen stämma, undrade jag och upphörde med pillren en tid. Klådan infann sig successivt igen och naturligtvis fortsatte jag med pillren och klådan upphörde på nytt. Däremot försvann inte eksemproblemen helt, men det blev en stor tillbakagång, så jag vände mig till en annan homeopat i min egen kommun, som bodde några hundra meter från min bostad. När jag undersökte saken visade det sig att till och med ett par läkare på vårdcentralen i samhället ibland hänvisade till homeopaten när de stod inför problem de visste de inte kunde lösa och hade kännedom att han hade varit framgångsrik. Det fanns exempel på människor som lidit i årtionden och vänt sig till mängder med specialister inom traditionell sjukvård, men utan framgång. Den lokala homeopaten ställde sina diagnoser och många gånger lyckades han med framgång hjälpa människor ur årslångt lidande på kort tid. Visst hörsägen, men jag mötte några stycken av dem och deras berättelser var samstämmiga till homeopatins fördel
Idag är jag fri från mina bekymmer och det tack vare att jag vågade lämna ett inskränkt synsätt och våga pröva något utanför det etablerade. Är det inte så vi lär oss något nytt i livet? Inte vet jag hur homeopati fungerar, men jag har fått erfara dess positiva verkan själv och senare har flera i min omgivning erfarit samma sak. Placeboeffekt? Ja, gärna det, men varför kunde inte läkarna fixa det? Är det inte underligt att vissa företrädare för skolmedicinen inte känner större öppenhet inför alternativa metoder då skolmedicinen inte kan finns orsaken till en mängd olika åkommor och dessutom enbart behandlar symtomen! Som att klippa sladden till varningslampan på instrumentpanelen.
Lyckligtvis förekommer motsatsen – jag kom till att samspråka med en läkare och rättsobducent på tåget för några år sedan. Vi pratade bland annat om alternativ medicin, kända metoder såväl som mindre kända. Jag rundande av diskussionen då jag snart skulle kliva av med att säga lite inställsamt att framtiden skulle bli intressant då skolmedicinen skulle sammanstråla med alternativen när dumheterna sållats bort. Ja, men även då dumheterna avlägsnats från skolmedicinen, kontrade han med ett leende.
En helt ovetenskaplig historia, men ändå påminner den om tusentals andra människors. Vem bryr sig om vad vetenskapen anser när någonting visar sig fungera trots den inte borde göra det? Missförstå mig inte – jag älskar vetenskap, men jag låter den inte begränsa mitt synfält och inser att den ofta ligger ett eller flera steg bakom de banbrytande upptäckterna. Personligen tror jag att vi lever i en spännande tid när de ensidigt materiella områdena kommer sammanstråla med de mer idag svårfångade, subtila områdena. Förmodligen kommer framstegen på ett område ske överraskande via upptäckter inom ett helt annat. Att följa fysikens utveckling under senare år har varit spännande och förmodligen kommer medicinen kunna dra fördelar av de upptäckter som görs inom kvantfysiken de närmaste decennierna och vem vet, t.ex. akupunkturen kanske blir helt accepterad vetenskapligt som behandlingsmetod och här finner kanske skolmedicinen de vägar den behöver för att äntligen förstå det som den mekaniserade världsbilden satte stopp för.
Tack. Det var en liten lektion för mej och övriga lekmän antar jag. Med lite mer ”kött på benen” förstår jag lite mer. Frågeställningen är liksom avslutad för min del. Det finns tillräckligt underlag för att lägga resurser och sätta in proffs direkt i riktiga studier av homeopati och även för det man benämner alternativa behandlingar. Jag tycker det finns ingen tvekan om det.
Hej!
Jag kan inte annat än tycka det du nämner är sant så långt man nu kan sträcka det begreppet.;) I egenskap av en representant av allmänheten så tycker jag ämnet är avslutat. En ny öppenhet måste till för en ytterligare studie i människans ”hela” fysiologi och psykologi. Den är underskattad i vetenskapen alltför mycket. Det håller inte längre att kategorisera människan som en biologisk frukt. Det är väldigt tilltalande för läkemedelsindustrin att det förhåller sig så. Därför kör de vidare på den linjen.
Edzard Ernst är en känd Figur bland kiropraktorer. Han har skrivit lite i ämnet, och hans skriverier har inte haft någon effekt alls.( Hans skriverier i ämnet får mig att tänka på Mark Twains kända novell ”när jag var redaktör för en landsbrukstidning.)
Edzard Ernst skriver t ex i hans och Singhs bok salvekvick och kvacksalveri på sid 160.:
”Begreppen ”inre intelligens” och ”subluxation” är lika förvirrande och obskyra och förvirrande som begrepp som qi inom akupunkturen……Utifrån ett modernt vetenskapligt perspektiv är det helt enkelt meningslösa. Detta är anledningen till att
kiropraktiken fortfarande anses tillhöra alternativmedicinens domäner, trots dess stora popularitet för närvarande.”
Beskrivnigen är gravt missvisande. det kanske mest inflytelserika skolan National college of Chiropractic(Numera NUHS) har aldrig talat om ”inre intelligens” och om någon idag talar om det så menar de i allmänhet ”kroppens självläkande krafter”. Begreppet ”subluxation” har fått en förändrad betydelse efter att de medicinska kunskaperna ändrats, och många använder inte ens uttrycket utan talar om ”spinala dysfunktioner”. Det är endast ordet som ibland är kvar(Ofta talar man bara om spinnala dysfunktioner). I Danmark och Schweiz läser kiropraktorerna de första åren tillsammans med läkarna och den medicinska grundatbildningen är alltså densamma. Sedan specialiserar man sig på non-invasiva behandlingsformer av rörelse.apparaten. Naturligtvis är inte kiropraktik utan brister, men vad är inte det?
Även om kiropraktik har Ernst gjort en meta-analys! Ja, till och med en Meta-analys av meta-analyser!
Kritk av den finns bl a här: http://www.chiroandosteo.com/content/14/1/14
Jag skulle kunna skriva mycket mer om de Ernst konstiga åsikter om kiropraktik som Ernst för fram!
Men jag är inte förvånad att VoF gillar honom.
Den föreningen sysslar väl mer med populär”vetenskap” och illasinnade påhopp på enskilda personer(Hur de kan kalla det folkbildning förstår jag inte).
Ett mindre passande namn än det nuvarande är svårt att tänka sig på den föreningen.Jag tror du med din sakliga still gjort mer för folkbildning om vetenskap än någosin vof, och de positiva omdömet i :2 VA-bloggen · Dialog kan göra oss klokare ” är du väl värd!
Helge
”att gå igenom och bedöma tusentals artiklar tar tid och kostar mycket pengar. Det måste dessutom görs av specialister. Jag tror inte ens att KAM-forskarna gör det om de inte får betalt. Alla måste försörja sig.”
Jag förstår fortfarande inte problemet – det är väl inte forskarna själva som knallar upp till Läkemedelsverket och Socialstyrelsen och godkänner nya preparat/behandlingar? Nej, det är de två instanserna själva. Och så länge de – av någon anledning – säger nej till KAM så har ni förespråkare ett problem. Att upprepa att KAM-forskarna inte har tid eller råd att göra ditten eller datten är i sammanhanget irrelevant, det är inte de som gör själva prövningen om metoden/preparatet ska få grönt ljus.
För mig är det här väldigt enkelt: finns det evidens så ska vården ta in det. Finns det inte, ska man säga nej. Det har inget med ideologi, ”öppna ögon” eller någon låst position att göra utan respekt för vetenskapen och vad våra skattepengar ska läggas på.
Hej Anna!
Så här är det:
Det läkemedelsföretag som vill lansera ett läkemedel ansöker hos Läkemedelsverket och får lämna in vetenskapligt underlag. I den processen anlitar man specialister. Det är en omfattande och dyrbar process.
När det gäller behandlingsmetoder finns ingen registrering. En kirurg kan i princip börja använda vilken ny metod som helst utan föregående prövning av dess värde eller säkerhet. Personligen bedriver jag forskning kring värdet och biverkningar av bipolär resektionsteknik för prostatahypertofi, för vilken apparatur på bara något år spreds över hela världen utan att man hade en aning om hur bra det var i förhållande till den äldre tekniken (monopolär resektion). Sjukvården kryllar faktiskt av metoder som är klent utvärderade. Socialstyrelsen kan ha en åsikt om vad som är ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och det är dit man i så fall skulle lämna in underlag för antroposofi i den mån något som de gör klassas som ”metod” inom sjukvården. Jag tror inte att Socialstyrelsen själva har någon särskild kompetens på just det området.
Det går förstås att stoppa en ny metod – man kan hävda att dess användning bör klassas som forskning innan den är mer ”etablerad” (vem som nu avgör det är oklart) eller deslegitimera användarna, men något enhetligt system för detta finns inte. Jag önskar att ett sådant funnes.
Det skulle vara väldigt bra att bättre jämställa läkemedel och behandlingsmetoder vad gäller kravet på testning och säkerhet.
Jag förstår inte fixeringen vid titlarna hos de som är med i Vof. Menar du att enbart de redan frälsta får och har kunskapen om att debattera ämnet? Jag förutsätter att det sitter medicinare både hos Socialstyrelsen och Läkemedelsverket och båda säger nej till de mesta inom KAM. Sedan pekar Vof på det. Du skriver att KAM är evidensbaserat men då tvingas jag upprepa min kärnfråga: varför är man då beroende av dispenser och varför klarar man inte samma prövningar som alla andra?
Vi talar inte om titlar utan vem som rimligtvis har kompetens. Vill du ha en datatekniker för att bedöma det vetenskapliga kunskapsläget kring t.ex. AIDS? För min del vill jag ha en AIDS-forskare till ett sådant uppdrag, inte en amatör.
Jag skriver inte att KAM är evidensbaserat. Det är forskarna som svarade på VoFs kritik som säger så. Och de borde veta bäst för de har kompetensen och kan kiunskapsområdet. Då flera av dem skrivit till den är bloggen har jag fått höra att de författat en följdartikel till DN som tidningen dock inte vill publicera. Så kan det vara – svårt att komma ut när gurndstämningen är negativ.
.
Det jag säger är att det här finns felaktiga föreställningar i cirkulation, och de visas helt naket på kommentarerna till denna blogg. En sådan är att vetenskapliga arbeten om KAM är värdelösa för att tidskrifterna är så dåliga. Vem säger så? Bli lite misstänksam nu. Om de har låg impact jämfört med andra kunskapsområden så beror det på att forskningsfältet är så smalt.
Frågan om dispenser har jag redan svarat på flera gånger, läs om. Men att gå igenom och bedöma tusentals artiklar tar tid och kostar mycket pengar. Det måste dessutom görs av specialister. Jag tror inte ens att KAM-forskarna gör det om de inte får betalt. Alla måste försörja sig.
Voffaren Per Edman är inte heller konsekvent i sitt krav på evidens!
http://peredman.blogspot.com/ Från hans blogg:
”Samtidigt företräder jag införandet av ett sprutbytesprogram för missbrukare i Stockholms Län. Det låter kanske motsägelsefullt att jag å ena sidan vill förhindra behandlingar utan stöd i vetenskap, och å andra sidan testa en behandling som har tvetydiga resultat hittills. Skillnaden är att somliga behandlingar inte bara saknar stöd, utan dessutom har misslyckats i test efter test. Sprutbyten, även om de har en tveksam effekt för att stoppa missbruk, är ett sätt att förbättra kontakterna mellan Landstinget och missbrukare som även om de inte accepterar vård, förtjänar omsorg och någon som ser dem på deras villkor. Därför måste det testas, även här i Stockholm. ”
Bertil
Vilka slutsatser drar forskarna – att sprutbyte inte stoppar missbruk, eller att det ökar missbruksfrekvensen/skadar missbrukarna? Eller något annat?
Konstigt att Per Edman skriver inlägg på din blogg, utan att rätta ut frågetecknen om hans vetenskapliga
kompetens. Men vad jag förstår så är han datatekniker och partivän till Hans Iwan Bratt.
Bertil
Det resonemang du för är inte särskilt övertygande: Allt som publiceras är inte värt någonting, hänsyn måste tas till var publiceringen har skett (”The Lancet” eller den hypotetiska ”Svensk antroposofi”), vad resultatet var, osv. Betänk här tex de mängder med nonsens (blandat med halv-sanningar och en del riktiga resultat) som genus-”vetenskapare” har publicerat genom åren, Sokal-affären, eller de kontroverser som råder runt just forskning inom medicinen.
Intressantare vore att lyfta fram specifika artiklar, redogöra för resultaten, och sedan argumentera för eller emot en legitimitet. Även här måste man dock vara försiktig: Du hävdar att det är lätt att finna stöd för att homeopatin fungerar—men mainstream-vetenskapen/-medicinen hävdar att det inte finns stöd utanför placebo-effekten. Om bevisen nu vore så starka, måste vi utgå från en ren konspiration. ( Inte heller har homeopaterna lyckats att påvisa en rimlig kausalitetsmekanism.)
Om du läste vad jag skrev så tog jag upp impact-frågan. The Lancet har hög impact för att den vänder sig till alla medicinare utan att fokusera på något särskilt fält alls. Tidskrifter som bara täcker ett specialområde får alltid lägre impact, och siffran blir lägre ju färre som forskar där. De bästa forskarna inom området kan till och med börja publicera sig inom andra områden bara för att få högre impact, Så har t.ex. skett med Jackie Schwartz, länge chefsläkare på Vidarkliniken (jag vet ej om han är det fortfarande) som har publicerat flera lägre artiklar i just The Lancet tillsammans med Johan Alm på Södersjukhuset och Annika Scheynius på Karolinska. Forskningslinjen berör allergiutveckling i den antroposofiska miljön. Jag känner till den för att jag tidigare arbetade på Södersjukhuset. När jag söker på dessa personer idag finner jag alltså att denna produktiva forskning går i hög-impact-tidskrifter inom allergologi och immunologi.
Men jag vill avfärda att det saknar betydelse om man publicerar sig. Det stämmer inte. Den som publicerar sig och är aktiv inom ett forskningsfält är i praktiken alltid mer kompetent och bättre orienterad om kunskapsläget än en person som har ett helt annat yrke och/eller inte forskar alls.
”Nonsens” kommer knappast ut i medicinska tidskrifter som utvärderar behandlingsmetoder. Manglingen är rätt tuff. De flesta tidskrifter jag själv skickar till refuserar 75-80% av de manuskript som kommer in. The Lancet tror jag bara publicerar några procent av det som sänds till dem. Tidskrifter utan kvalitetsgranskning finns inte, i varje fall inte inom den internationella medicinska litteraturen.
Om man skall granska/värdera innehållet i vad som skrivits inom ett forskningsfält, som du kommer in på, måste man avsätta rejält med tid. Den processen har jag tagit upp flera gånger i kommentarerna här. Den som vill beställa en granskning får nog avsätta rejält med pengar också, annars får man inte kompetent folk. Sådana medel har Socialstyrelsen och läkemedelsföretagen men knappast Vidarkliniken.
Du tar upp impact-frågan, men du ger inget bevis på att dessa författare skulle ha en hög impact. Du hävdar bara ”Det är alltså inga skräptidskrifter utan sådana som använder sig av peer-review-system, vilket betyder expertgranskning av allt man publicerar.” (Detta borsett från att effektiviteten av peer-review är omtvistad.) Även om en viss författare har publikationer i tunga tidningar följer det inte automatiskt att hans åsikter om tex KAM vore publicerade i samma tidningar, inte heller att hans åsikter om KAM vore positiva, inte heller att han har rätt i en fråga för att han har rätt i en annan. Newton slösade mycket tid på alkemi…
En formulering som ”allergiutveckling i den antroposofiska miljön” kan betyda mycket och säger ingenting om resultatet.
Säkert har det betydelse om man publicerar, men publikation i sig, utan en blick på detaljerna, bevisar ingenting.
Intagningskriterierna för olika tidskrifter är olika stränga. En refuseringsnivå på 75 % i ett fall betyder inte att denna nivå hålls överallt—och 75 % låter inte särskilt högt i mina öron: En av fyra insändningar publiceras.
Om nu KAM fungerar eller inte låter jag vara osagt, men jag förblir vid påpekandet att din argumentation inte övertygar.
(Just vad homeopatin angår måste jag dock anmäla betydande tvivel. Här finns det också många undersökningar och meta-undersökningar som tyder på en placebo-effekt med litet utrymme för andra verkningsfaktorer. Metodologiska undersökningar av positiva studier har också gjorts—med slutsatsen att dessa studier har haft systematiska problem eller brustit i kontroller. Andra läsare kan vilja kasta en blick på http://en.wikipedia.org/wiki/Homeopathy#Medical_and_scientific_analysis )
I min blogg försöker jag försöker säga att en person av typ Georg Lewith, som signerat Vidarklinikens svar och publicerat nästan 200 vetenskapliga artiklar om KAM, givetvis har högre kompetens att bedöma evidensläget om KAM än en datatekniker i Sundbyberg eller en arkeolog från Östermalm som helt saknar medicinsk utbildning och som inte har ett vitten kunskap om de sjukdomar man behandlar med KAM. I skrivelser från VoF hävdar man att det är tvärtom. De som faktiskt jobbar med sakerna ifråga sägs inte begripa något, är kvacksalvare, deras tidskrifter har inget värde, det antyds under strecket att de fuskar m.m.
En refuseringsgrad på 75% tycker jag är högt. Ett kliniskt forskningsarbete tar i genomsnitt 3 år att genomföra och kostar samhället mellan 2 och 2,5 miljoner. Skulle du vilja driva ett sådant projekt i 3 år för att ha en 25% chans att få det publicerat? Visserligen har man möjlighet att sedan vända sig till en annan tidskrift, men efter 2-3 insändningar och lika många revideringar ger man upp och tvingas inse att arbetet nog inte håller måttet. Att komma med något som är dåligt går knappast. Bortkastad energi och tid.
Det som skrivs om KAM på Wikipedia skall man inte tro på. Vem som helst kan ju lägga ut texter där. VoF har haft en stor satsning på att lägga ut sina idéer, tolkningar och åsikter på Wikipedia, och de är absolut inte objektiva utan ideologiskt styrda. Wikipedia kan vara bra när det gäller annat, men inte vad gäller värderingen av KAM.
Till sist – att bevisa något i min blogg har inte jag tid med. Det här är ett forum för åsikter och personlig analys. Man kan i och för sig välja att se saken som ett bevis eller inte, men på min blogg har jag applicerat de metoder som allmänt används inom vetenskapen för att bedöma en persons kompetens inför en utmaning eller en uppgift. Då tittar man på utbildning, forskning, forskningens intensitet, och vilket område man är verksam inom. Analys av impactfaktorer görs halvslött, men artiklar i The Lancet och New England Journal of Medicine uppmärksammas förstås. Sedan granskar man även forskningsanslagens storlek, men det kan vara svårt här. Om man applicerar dessa regler på de personer som argumentrat på Vidarklinikens sida i debatten i DN så är deras kompetens för bedöma kunskapsläget om KAM betydligt större än kritikernas. Ändå är det de senare som tillrättavisar de förra. Detta menar jag att VoF är bra på – de får alla, inklusive media, att tro att de är så kompetenta och att andra är inkompetenta. I det här fallet var det tvärtom.
Om du läst raderna ovanför i Abstractet så står det ”The combined odds ratio for the 89 studies entered into the main meta-analysis was 2.45 (95% CI 2.05, 2.93) in favour of homeopathy. The odds ratio for the 26 good-quality studies was 1.66 (1.33, 2.08).”
Om du inte sysslar professionellt med forskning kan texten vara svår att tyda. Men odds ratio på 2.45 betyder att effekten av homeopati är 2,5 gånger bättre än placebo (sockerpiller t.ex.) och ”95% CI, 2,05, 2.93” utsäger konfidensintervallet, dvs. hur säker man kan vara på att analysen är korrekt. Det här är mycket starka siffror till förmån för homeopati. Därefter kommer samma odds ratio och konfidensintervall för de allra bästa studierna man kunde hitta.
Skillnaden är alltså inte ens ”dubbelt så bra” utan ”2,5 gånger så bra”.
Sedan skall du veta att alla författare uttrycker sig väldigt försiktigt i konklusioner. När det gäller texter om homeopati är man säkerligen speciellt försiktig med tanke på all inblandad ideologi. Men de siffror som presenteras här är starka och till förmån för homeopati. Man säger dock att inga bevis finns fär en enskild sjuklig åkomma, medan man länge upp i Abstractet faktiskt nämner ett sådant (allergiskt rinnande ögon).
Nu har 13 år gått sedan dess och ännu mer sedan artikeln skrevs. På det här brittiska .pdf:et fanns referenser till nästan 100 artiklar där homeopati sägs fungera mot enskilda sjukdomar. Jag kan inte begripa att amatörer utifrån allt detta kan dra slutsatsen att homeopati inte fungerar. Kunskapsläget är ju jättekomplicerat. Jag skulle vilja kalla in proffs för att utvärdera allt detta. In med pengar och folk som är skolade i att bedöma vetenskaplig litteratur (och särskilt sådan som berör de ämnesområde vi talar om). Jag vill inte se arkeologer och fysiker som inte kan ett skvatt om sjukdomar eller mediciner och aldrig behandlat en sjuk människa..
Jag kan ju berätta att jag haft ganska roligt när jag läst på VoFs debattsida där det snabbt blivit uppenbart att VoFFare, som tycker så mycket om vad som är vetenskapligt, inte har begripit innebörden av epidemiologiska grundbegrepp, såsom exempelvis odds ratio. Skall man läsa en Cochrane-rapport är det helt nödvändigt att man har ganska stor vana vid att uttyda sådana begrepp och t.ex. kunna förstå skillnaden i betydelse av vida och smala konfidensintervall.
För min del handlar det inte om huruvida man har ”öppna ögon” eller inte. Jag personligen är bara intresserad av att de behandlingar eller preparat man erbjuder är evidensbaserade. Den dag exempelvis spå i kristallkula – för att ta ett extremt exempel – visar sig ha vetenskapliga belägg är jag beredd att ändra min åsikt även om kristallkulor. Problemet som jag ser det är att de studier som KAM ofta visar upp antingen är a, av för låg kvalitet b, gjorda av de egna forskarna c, finns inte. Jag har alltså inget principiellt mot KAM, jag undrar bara varför man tycks ha så svårt att objektivt visa att det fungerar och passera de myndighetsprövningar som alla andra tvingas gå igenom.
Jag är intresserad av precis samma sak som du. Jag vill få veta vad som fungerar genom att kalla in proffs och utreda frågan. Men jag vill inte att den här frågan skall avgöras av en grupp personer som står allt för långt bort från frågeställningens vetenskapliga dimensioner för att på ett korrekt sätt kunna utvärdera dem. Jag vill ha en bedömargrupp utan skollärare, arkeologer och fysiker. Jag vill ha folk som har förutsättningar för att förstå vad de pratar om.
Med ”öppna ögon” menas att man försöker befria sig från ideologi. Du måste förstå att hela detta fält är oerhört infekterat av ideologi. Till mig skriver folk och säger att det inte finns en enda studie som säger att homeopati fungerar – se kommentarer till mina tidigare bloggar. Jag ägnar bara några minuter åt sökande på nätet så hittar jag sådana. Nästa person som skriver påstår att ingen studie visar effekt mot någon enskild sjukdom. Vips! Jag hittar en förteckning på 100 studier. Vem sprider egentligen alla dessa rykten? Floran borde saneras. Du har exempelvis hört att KAM inte är evidensbaserat. Vem har sagt det? Det är dags att börja ställa frågor om vem som är ryktets avsändare.
En sak har jag alltid undrat: om det finns bevis för att KAM fungerar – varför behöver söker man dispenser hela tiden? Om det finns evidens är det väl bara att visa den och godkännas som alla andra? Som det är nu får tex antroposofiska preparat en slags gräddfil eftersom de slipper samma prövningar som vanliga läkemedelsbolag. Jag undrar just vad ni skulle säga om Astra också skulle slippa Läkemedelsverkets prövningar och också fick dispens och en egen väg förbi?
Bra fråga. Jag vet inte exakt, men svaret ligger nog i mina tidigare kommentarer. Om vi nu skall diskutera specialfallet homeopati så tror jag att Vidarkliniken inte har råd och läkemedelsföretagen som tillverkar homeopatiska preparat tycker att den svenska marknaden är för liten för att ens bry sig. För att få ett korrekt svar så bör man fråga de som vet, t.ex. på Vidarkliniken eller på inblandade myndigheter. Vad gäller andra KAM-metoder, t.e.x akupunktur, så behöver de inte registreras hos läkemedelsmyndigheter eftersom det är en behandlingsmetod och inte ett läkemedel.
Det finns också massor av andra KAM-metoder som sällan eller aldrig diskuteras. Ett exempel är taktil beröringsterapi. Psykiatriska äldrevårdsenheten på Södertälje sjukhus gjorde i egen regi en utvärdering av den behandlingen, som visade sig ge en tydlig och kraftfull hjälp i hälften av fallen, som var äldre kroniker. Utvärderingen skedde med skalor som normalt används inom psykiatrin. Jag hjälpte till med upplägget och med den statistiska utvärderingen. I min egenskap av forskningschef på sjukhuset hade jag kompetens och erfarenhet som gjorde att jag kunde bistå dem. Mycket intressanta och tydliga resultat som tyvärr inte publiceras pga. negativism kring dessa metoder hos etikkommittéen i Stockholm. Därför genomfördes studien som en kvalitetsuppföljning eftersom behandlingen redan användes där. Värdet av taktil beröring har visst senare belagts i en doktorsavhandling på Karolinska institutet.
Jag har inte så stort hopp om att metoden skall spridas, trots att den hjälpte så många kroniker på mitt sjukhus. Det finns otroligt mycket fördomar kring KAM. De flesta läkare har under sin utbildning fostrats till en skeptisk och negativ inställning. Och som du vet finns det ideologiska sammanslutningar som vill förbjuda alltihop. De sjukvårdskunniga som väljer att hålla ögonen öppna hamnar tyvärr alltför lätt i vanrykte och betraktas som särlingar eller knasbollar.
Bra idé där. Låt Socialstyrelsen och läkemedelsverket avgöra om homeopati ska få användas, utan särlagstiftning som tagits fram av okunniga politiker. Så slipper man hela det här grälet.
Det vore nog det enda raka. En möjlighet vore att Stockholms Läns Landsting (SLL) tar 1% av sin budget för klinisk forskning på andra sjukhus under 2011 och avsätter som en engångskostnad för att låta dem som bedriver seriös forskning kring KAM arbeta fram ett beslutsunderlag. Jag tror faktiskt inte att Vidarkliniken har råd med en sådan satsning, som egentligen läkemedelstillverkaren borde stå för. Men med ett bistånd från SLL borde det gå bra. Pengarna borde räcka, tycker jag. Låt arbetet ta 1 år och skicka sedan in alltihop till Läkemedelsverket, som ju avgör de här frågorna. Inom parentes sagt vore det samtidigt intressant att se om VoFs styrelse skulle godta att skattepengar används till detta. Nya insändare till DN Debatt vore nog att vänta.
Du bör veta att särlagstiftning inte bara finns för alternativmedicin. För en massa läkemedel avseende ovanliga sjukdomar förekommer också speciellt generösa villkor och blygsamma myndighetskrav. Se t.ex. ”orphan drugs”.
Om det är endast kvacksalvare som skall anses ha kompetens att uttala sig om kvacksalveriets (in)effektivitet, då har Hahn helt rätt i sin kritik.
Här har vi en av författarna till VoFs artikel där man angriper Vidarkliniken. Som jag skrivit i min blogg så saknar Per Edman kompetens för att själv bedöma Vidarklinikens behandlingsmetoder. Ändå gör han det. Han måste ha fått sin uppfattning av andra inom VoF, som ju är en del i en världsomspännande skeptiker-organisation som trummar in samma budskap överallt: KAM är kvacksalveri, vaccinationer är alltid ofarligt, mobilstrålning är alltid ofarligt och andliga upplevelser är strunt. Det är trist när jag ser att även respekterade media går på den där valsen.
Låt oss göra tankeexperimentet att VoF skulle driva Socialstyrelsen. Då skulle vi sluta att skicka uppdrag om sakkunnigutlåtande till dem som har bäst kompetens inom området. Vi skulle börja skicka uppdragen till allmänheten, som finge rösta om vad som är mest vetenskapligt. Vi skulle skicka uppdragen till historiker, arkeologer, skollärare eller till forskare som inte alls sysslar med forskningsområdet ifråga. Vilken sagolik lekstuga!
Till sist är Per Edmans inlägg ett bra exempel på den brist på respekt som VoF visar forskare inom andra ämnesområden samt den raljerande retorik som grasserar i föreningens inre kommunikation.
”[VoF påstår att] KAM är kvacksalveri”
All ”medicin” som inte är evidensbaserad är per definition kvacksalveri tills motsatsen bevisats.
”[VoF påstår att] vaccinationer är alltid ofarligt”
Jag hoppas att du överdriver för retorisk effekt, för rent strikt är det där en lögn. Det VoF, och alla andra som är för vaccin, säger är att vaccins bieffekter i dödsfall är i värsta fall några procent av de dödsfall man får av att _inte_ vaccinera. Dvs det är inte en fråga om att vaccin är ofarliga, det är en fråga om att 1 person dör eller 100. VoF och jag själv föredrar 1 framför 100 dödsoffer. Vaccin-motståndare, inklusive dig?, verkar föredra 100 döda framför 1.
”[VoF påstår att] mobilstrålning är alltid ofarligt”
…eller iaf försumbart farligt. Det finns ju nivåer av ”farligt” där det blir helt irrelevant, tex när det är en tusendels så farligt som att gå på en trottoar tex.
”[VoF påstår att] andliga upplevelser är strunt”
Nu är du definitivt ute och cyklar däremot.
Mycket av KAM är faktisk evidensbaserad, problemet är snarast att VoF inte klara av att läsa litteraturen på området.
Hanno Essén sade i TV-debatten kring Annika Dahlqvist för precis ett år sedan att vaccinationer är ofarliga för att de använts i mer än 100 år. Ett generellt påstående, alltså. Han sade så ordagrannt, faktiskt. Samma synpunkter har jag funnit fler gånger inom VoF-litteraturen. Jag tror faktiskt inte att VoF:are i gemen inte alls förstår varför vaccinationer måste testas, vad som testas och vad som kan bli tokigt om man inte gör det. Däri ligger ett kunskapsproblem som amatörismen inom VoF passar dåligt ihop med.
Mobilstrålning – det är en risk att år efter år ha en bestämd uppfattning och att framföra den på ett så raljerant sätt, för då börjar man att selektera information för att upprätthålla en konstant ståndpunkt och sin prestige. Det blir så till slut att man inte är öppen för nya resultat, lika lite som läkemedelsbolaget som skall bedöma sina egna produkter. Hade Olle Johansson rätt i alla fall? Självklart vill VoF inte be en gammal ”förvillare” om ursäkt, det skulle vara hel emot deras etablerade beteende, lika lite som mobbare ber sina offer om ursäkt. VoF är absolut inte öppna för nya resultat utan selekterar friskt för att upprätthålla status quo. Detta är en psykologisk effekt som VoF antingen är omedveten om eller också inte bryr sig om att hantera.
Det där om andliga upplevelser – läs Dan Larhammars kapitel om sådant i boken Vetenskap eller villfarelse så får du se. Som vanligt uttalar sug Dan Larhammar om rätt komplicerad neuropsykologi utan att ha grundkunskaper i ämnet. Då reduceras just alla andliga upplevelser mer eller mindre slumpartade neuropsykolgiska fenomen utan egentlig personlig innebörd.
En religion är en personlig fråga där varje människa måste ta ställning till vad som känns rätt. Vetenskap är något helt annat.
Men om du själv bryter benet så går du till en läkare, eller hur? Helst till en ortoped, som sysslar med att behandla benbrott. Om något är oklart i det vetenskapliga kring hur man behandlar ditt benbrott så frågar man helst expertis som dagligen sysslar med sådan forskning.
Enligt VoF går det lika bra att fråga vem som helst om man bryter benet. Det tycks gå lika bra, eller bättre, med en arkeolog, fysiker eller skollärare. Min point är att man skall fråga dem som sysslar med forskning inom området i fråga. Inte de som påstår sig veta, fastän de i realiteten saknar kompetens för att bedöma den aktuella frågeställningen.
* Anser du att den vetenskapliga metoden är en bra måttstock för att ta reda på hur det förhåller sig med saker och ting, alltså det som många kallar sanningen?
* Kan man fuska/misslyckas när man använder den vetenskapliga metoden?
* Hur säkert blir peer-review när ekonomiska incitament är inblandade?
Mina svar
(1) Ja, den bästa som finns, om frågeställningen går att besvara med vetenskapliga metoder.
(2) Fuska går alltid för den som vill fuska. Upptäcks fusket är man dock ”rökt” för alltid i vetenskapliga sammanhang. För den som är van att läsa vetenskap blir man snabbt misstänksam om data inte hänger ihop, etiktillstånd fattas eller resultaten kontrasterar starkt mot vad andra funnit. Då kan tidskriften eller universitetet begära in orginaldata. Då avslöjas fusket. Det hela är förstås otroligt pinsamt för alla inblandade.
Misslyckas kan man göra om metoden är dåligt upplagd. Är grupperna små misslyckas man med att påvisa samband eller skillnader mellan grupper. Man kan alltså få fel svar om grupperna är små, ett problem man kan motverka med s.k. power-analys. Positiva resultat är mer säkra.
(3) Varje författare får fylla i ett ”Financial disclosure” när man skickar in en artikel för publicering. Där skall alla ekonomiska bindningar uppges, såsom aktieinnehav och patent. I varje fall är det så i alla tidskrifter jag skickar till. Sedan är det så att jag personligen känner till de mest aktiva forskarna inom mitt eget område, det rör sig om ett 20-tal världen över. Jag vet om de har för uppdrag av läkmedelsföretag etc. Sådant sprider sig.
Så bara präster får tycka till om religion?
Men, om det är som du skriver här – att det är lätt att hitta vetenskapligt stöd för att homeopati fungerar – varför visas då inte denna forskning bara upp, så att Vidarkliniken slipper sin dispens?
Du håller ju med VoF om sakfrågan att skattepengar inte ska gå till metoder som är verkningslösa, skriver du. Alltså borde det väll inte heller ges någon dispens för just det, att behöva visa att metoderna är verksamma?
Bra fråga. Homeopatiska preparat är idag registrerade som läkemedel. Att samla litteratur om effekter och biverkningar är normalt en uppgift för tillverkaren, alltså läkemedelsbolaget som säljer preparaten. Du har väl aldrig hört att Karolinska sjukhuset krävs på bevis för att Acyclovir fungerar eller att din distriktsläkare själv måste samla in bevis för att dina vaccinationer fungerar och är ofarliga? Att göra sådana sammanställningar är mycket dyrbara och tar lång tid. De måste faktiskt göras av specialister och är absolut ingenting som kan skötas med evidensbedömning ad modum VoF alltså av arkeologer, fysiker och skollärare.
Jag tror själv att företagen som tillverkar homepatiska läkemedel tycker att marknaden i Sverige är för liten för att bry sig. Homeopati hos oss är en nisch-bransch med blygsam utbredning och hotet om förbud gör alla investeringar till en stor risk. Skall Vidarkliniken bekosta detta? Kanske. Men jag tror inte att de har så stora resurser. De lever ju på ersättningar för sjukvård enligt samma principer som andra sjukhus. Några extrapengar för att göra omfattande litteratur genomgångar och egna studier finns knappast. I den offentliga sjukvården finns däremot mycket extra pengar till sådant trots att deras farmakopé redan är utvärderad. Sjukvården i Stockholm (SLL) lever på ersättningar för sjukvård på samma sätt som Vidarkliniken men därutöver delar SLL ut 1,3 miljarder år 2010 till forskning och utvärdering av behandlingsmetoder. Enorma pengar! Sådana extramedel har inte Vidarkliniken. Skillnaden i resurser för forskning och utvärdering är enorm.
Men det var inte frågan. Vidarkliniken tvingas nog att göra sammanställningar av litteraturen kring sina behandlingsmetoder av den typ som jag berättat om i min blogg. Existerar då litteraturen?
Själv ramlade jag av en slump inpå Torbjörn Sasserssons NewsVoice då han tycks ha länkat till min blogg. Där har han lagt ut en .pdf från brittiska homeopati-sällskapet med ett knappt hundratal studier som sägs visa att homeopati fungerar för enskilda diagnoser. Jag har inte tid att sätta mig i de här studierna i detalj men om du letar runt lite själv så hittar du faktiskt rätt mycket rätt snabbt – om du verkligen vill veta, alltså. Anledningen till att jag tyckte den här förteckningen var intressant är att jag i en tidigare debatt på min blogg mött påståendet att absolut inga studier finns som visar att homepati fungerar på enskilda diagnoser. Så vips! finns där nästan 100 stycken sådana studier.
Som referent till vetenskapliga artiklar möter jag ofta påståendet att ”There are no studies showing…” vilket oftast betyder att författaren inte letat ordentligt. Det är ett mycket vanligt misstag, även av forskare. Det är också ett bekvämt sätt att slippa undan bördan att söka och själv värdera. Det är en tung process, mycket tyngre och mer ansvarsfull än vad VoF vill påskina.
Vad har Sasserson publicerat? Kan han bedöma dessa studiers kvalitet eller litar du blint på dom som tycker som du?
Jag kände mig tveksam inför att godkänna den här kommentarer. Jag är nämligen osäker på om jag förstår själv vad KalleB pratar om. Torbjörn Sassersson skriver inte på den här bloggen. Om KalleB åsyftar menar .pdf:et från brittiska homeopati-sällskapet som har den föreningen ansvaret för den. Torbjörn har bara länkat dit. Läs studierna själv, eller enklast slå upp dem på PubMed, så kanske du du bilda dig en egen uppfattning.
Är det den här PDF:en du avser? http://www.britishhomeopathic.org/export/sites/bha_site/research/evidence_by_condition_refs.pdf
Just det. Jag hittade den bara genom att scrolla runt lite. Det skulle vara intressant att höra vad en expert på läkemedelsstudier har att säga om innehållet. Jag själv har inte tid att granska den. Vad VoF har att säga intresserar mig dock inte. De har bestämt sig för flera decennier sedan för vad som är rätt och fel i den här frågan.
”Vad VoF har att säga intresserar mig dock inte. De har bestämt sig för flera decennier sedan för vad som är rätt och fel i den här frågan.”
Detta säger väl allt. Om du inte är intresserad av vad dom säger, varför har du en blogg som nästan uteslutande handlar om vad dom säger?
Jag håller som vanligt med VoF i det grundläggande påståendet att man ej behöver vara expert på osynlig sömnad för att se att kejsaren är naken. Jag tycker inte du bemött denna punkt tillräckligt.
Att jag skriver om VoF beror på att föreningen är amatöristisk men låtsas som att den är professionell. Därigenom lurar föreningen både allmänhet och media. Den ställer insiktslöst till stor personlig skada för enskilda. VoF har inget alls på den vetenskapliga arenan att göra, och det är en en arena jag värnar om både privat och professionellt.
VoFare, såsom du, tror att ni kan avgöra om Piller X eller Piller Y kan hjälpa sjuka människor, grundat på vad ni tror är bäst. Jag har bedrivit forskning alldeles för länge för att gå på det. Det finns gigantiska möjligheter att begå misstag. Pekar jag på litteratur så kan ni ju dessutom inte läsa den, utan hänvisar till tendentiösa klåpare av typ Edzard Ernsts slutsatser. Det jag skrivit om Ernsts forskningsmetoder i höst borde få VoF:are att förstå, med sitt sunda förnuft, att han inte är seriös. Men se, där används plötsligt inte förnuftet! Det kopplas bara in när det passar egna syften. Däri ligger en del av min kritik mot VoF – man accepterar utan omsvep sina egna källor och sina egna auktoriteter. Godtrogenhet och kritisk hållning blandas om vartannat på ett sätt som tydligen bestäms av föreningens inre kultur.
Om en förening år efter år upprepar samma slutsatser, förnedrar människor som ”förvillare” för att ytterligare förstärka dessa slutsatser, kommer den mentalt sett göra allt för att behålla status quo. Man börjar selektera information för att försvara sin tidigare uppfattning och därmed sin prestige (den som bedriver forskning talar om ”försöksledareffekter”). Smygande uppstår en objektivitetsbrist, och detta problem är tyvärr rätt svårtartat inom VoF. Till slut blir ståndpunkterna man har rätt ointressanta. VoF kommer att påstå att alternativmedicin och framför allt homeopati är bluff precis oavsett vilka bevis som läggs fram. Det som istället sker att man nästlar in sig i mer eller mindre fantastiska påståenden för att bortförklara de nya rönen. Sådan är människans psykologi. Om du förnekar det kan du ge mig något exempel på när föreningen ändrat uppfattning 180 grader på grund av nya rön som framkommit.
Hur undvika detta problem? Större ödmjukhet och bättre etisk hållning är svaret. Då hamnar man inte i den här fällan, som egentligen består i en psykologisk låsning.
Kolla din lancet referens.
Lancet 1997, 350: 834-43
ska det vara.
Tack, Oscar, jag har rättat (jag skrev -98 istället för -97).
Ja, vem ska man tro på? Den som hävdar att vatten kan bota sjukdomar genom att ha spetsats med något ämne och sedan spätts till den grad att det är osannolikt att en enda molekyl av ämnet finns kvar, eller de som säger att det inte kan det? De som säger att en massa studer finns, men som vägrar visa dem på begäran, eller de som kan lägga fram aktuell forskning som visar att det inte finns någon effekt utöver placebo? Ja, jag vet inte! Själv tror jag inte vi har svaret på allt och att man måste vara öppen för att det möjligen kan vara små tomtar, svartälvor eller utomjordningar som kutar omkring här hemma och stökar till medan jag jobbar.
(FYI: Mängden producerade verk har ingenting med kvalieten att göra, om du nu trodde det. För att få reda på om forskningen håller godtagbar standard måste man gå djupare än till att PubMed:a fram lite namn.)
Hej Pallas! jag förstår din undran. Läs mitt långa svar till ”Fredrik H” som kommenterar mycket av det du skriver om här.
Mängden publicerade verk säger ganska mycket, faktiskt. Det säger om man är aktiv eller inaktiv. Det är omöjligt att publicera forskning inom ett område utan att hålla sig uppdaterad med kunskaperna inom det området. Kvaliteten av det man skrivit bedöms alltid av 2-5 ”reviewers” där kritik ges på manuskriptet man skickat in, och därefter förkastas arbetet eller också får man korrigera. Det är vanligtvis en tuff process, och att lura sig fram utan kunskaper går inte. Studier med dålig eller ogiltig design är i princip omöjliga att få i tryck. De som avgör om kvaliteten har ”godtagbar standard” är Editorn på tidskriften som får sina råd från dessa 2-5 reviewers. Artiklar med dålig klass drar ner tidskriftens anseende, och det vill ingen Editor vara med om.
Det finns också något som heter ”Impact”-system. Det är en siffra som säger hur ofta den tryckta artikeln citeras av andra, och med hjälp av dem kan man gradera tidskrifters betydelse inbördes. Man kan dock inte översätta impact-skalan från ett specialområde till ett annat. Det beror nämligen på hur hög aktivitet som finns inom forskningsfältet ifråga. Inom diabetes-forskning ligger impact ofta kring 5-7 då många jobbar med de frågorna. Diabetesmediciner är dessutom otroligt ”hett” inom läkemedelsindustrin. Inom rättsmedicin finns det ingen tidskrift som kommer över 1,0 i impact. Det betyder dock inte att all rättsmedicinsk forskning har dålig kvalitet utan snarast att aktiviteten är låg.
Men i princip har du rätt – för att korrekt värdera en studies kvalitet måste man läsa den och själv värdera den. Det uppdraget tar tid och är krävande. Att värdera forskning inom ett område man inte själv sysslar med tror jag inte på. Att försöka värdera studier kring kliniska medicinska behandlingsmetoder om man är arkeolog, skollärare eller fysiker kan, enligt mitt förmenande, klassas som en pseudovetenskaplig verksamhet. När dessa försöker tillrättavisa de som seriöst bedriver forskning inom området ifråga blir angreppet bara löjligt.
Tack Robert Hahn för detta utomordentliga systenmatiska inlägg i debatten mellan VoF och Vidarkliniken. Som emeritus i omvårdnadsforskning tillhör jag numera Läkemedelsforskning/klinisk farmakologi vid LiU, så vi är på samma avdelning! Måste ses och föra diskussionen vidare. Mitt huvudområde har inte varit smärta efter operationer även om jag haft en doktorand inom området, numera professor i Malmö Eva Idvall. Mitt huvudintresse har varit metodutveckling inom omvårdnadsområdet – bl a inom sjukdomsgrupperna stroke och bröstcancer. Inom det senare området har ett omfattande projekt handlat om just livskvalitet i olika vårdformer där antroposofisk medicin ör ett område. Även immunologi ingår i studien. Maria Arman och Ursula Flatters, båda undertecknare av vår debatt i fråga om VoF, har ingått i projektet.
Min fråga är hur bloggen kan bli känd – kan Ditt inlägg bli publicerat i någon dagstidning som Sv D.
Elisabeth Hamrin
Linköping
Tydligt, välskrivet och lätt förstått budskap även för en lekman. Det är sådant vi ( allmänheten ) vill läsa och uppleva, dvs. sanningen så gott det går. Tilliten är ganska mycket naggad och sårad till medicinska vetenskapens värld. Det är sånt här man vill höra eftersom man misstänker att det är illa ställt med den vetenskapliga integriteten i dag. Att läkemedels industrin tagit kommandot i världen tillsammans med sina ”köpta” anhängare tror jag de flesta i allmänhet är övertygad om tyvärr, även om nu inte just dessa behöver vara det. Det här är en pusselbit och ett jätte steg att komma in på rätt väg tror jag i min enfald. Den här artikeln bör publiceras i en stor dagstidning tycker jag också.
Vänliga hälsningar!
ruben
En mycket bra artikel, som är både välformulerad och stringent, i motsats till VoF. Jag skriver gärna under på denna artikel och seriösa genomgång. Vänliga hälsningar Christina Doctare
Gratulerar till en mycket välskriven och nödvändig artikel! Den borde publiceras i SVD och komma ut till allmänheten. Att som VoF ge sig ut för att besitta kunskaper till att bedöma i princip allt förekommande inom KAM är direkt pinsamt, när vi har gedigna specialister inom de olika områdena. Tack Robert Hahn! Elena