”Svaret på frågan om pressen riskerar att förstöra utredningar genom att publicera bilder är tveklöst ja. Den som till äventyrs är intresserad av bristvaran seriös journalistik har ofta anledning att vara missnöjd, i synnerhet med kvällspressen. Naturligtvis finns det seriösa journalister men varför är de så diskreta i förhållande dem som förefaller att enträget kämpa för att undergräva journalistkårens förtroende?”
Denna artikel med rubriken ”Pressen saknar ansvar” publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-11-22 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet
I teveprogrammet Debatt den 18 november var ett av ämnena: Riskerar media att brottsutredningar saboteras genom att publicera bilder på misstänkta? Bakgrunden var att Expressen på ett tidigt stadium publicerade namn och bild på den misstänkte skytten i Malmö.
Som vanligt var det ett hiskligt kackalorum i programmet och många skrek i munnen på varandra. Representanter för pressen fick det att låta som om de tävlade i snusförnuft. I vrålet kunde man urskilja ett antal påståenden som dock hade väldigt lite med det för debatten annonserade ämnet att göra.
Sålunda nämndes allmänintresset, att man måste skilja på pressens och polisens olika roller, att bildpubliceringar är publicistiska beslut och inte polisiära samt att pressen ska granska och informera. Så intressant! Det enda jag saknade bland alla plattityder var ordet ”konsekvensneutral”. Glömdes det bort eller var det möjligen så att man tyckte att det hade varit alltför provocerande i sammanhanget? Under alla omständigheter kom kärnfrågan i skymundan.
Ett angeläget intresse när det gäller brott är att de klaras upp. Det är det viktigaste allmänintresset i sammanhanget. Ännu har ingen lyckats förklara vikten av att på ett tidigt stadium offentliggöra namn och bild på en totalt okänd person som är misstänkt för brott. Frågan är om det är intressant i något skede. Annorlunda förhåller det sig om det rör sig om en känd person. Men även då bör vederbörande i de flesta fall få förbli anonym tills han eller hon är dömd. Skadorna för individen kan annars bli betydande och för detta tar pressen inget ansvar.
Däremot får staten betala förhöjt skadestånd till den som varit frihetsberövad och blivit frikänd om fallet fått stor uppmärksamhet. Pressen befinner sig här i en drömsituation som många företagare kan avundas den. Först kan den dra all tänkbar nytta av den publicering den ägnat sig åt och sedan slipper den ta konsekvenserna om allt inte går som man tänkt. Kan det bli bättre – för pressen? Att pressen skulle sakna ekonomiskt intresse av publiceringar av detta slag är ett av de påståenden som gjordes men som knappast förtjänar att bli bemött.
För att belysa problemet med bildpubliceringar krävs endast några enkla frågor. Den första blir: Är pressen intresserad av att brott klaras upp? Jag vill gärna tro det och få lär väl tro något annat.
Då blir nästa fråga: Tror pressen att polisen har rätt när den säger att polisutredningar kan förstöras om bilder publiceras av misstänkta? Om svaret är ja har pressen en svår pedagogisk uppgift, nämligen att förklara varför man ändå publicerar bilder på misstänkta. Här krävs ett verkligt genomtänkt svar och inte en hänvisning till det icke definierade allmänintresset eller något annat av floskelkaraktär. Hittills har ingen lyckats med den uppgiften. Om svaret är nej har pressen även då en svår uppgift. I det fallet gäller det att visa att polisen har fel i sin uppfattning. Det lär bli svårt och jag känner inte till någon som ens försökt.
I programmet fanns visserligen en journalist som tvärsäkert förklarade att hon var övertygad om att polisen kommer att lösa malmöbrotten trots den publicering som skett. Tyvärr måste jag konstatera att detta uttalande inte ingav tillräckligt förtroende. Samma journalist visade sedan viss måttfullhet då hon medgav att om hon själv vore ansvarig utgivare så skulle hon vänta med publicering till den misstänkte var häktad. Hennes motivering var att då hade i alla fall en domstol bedömt materialet.
Tänk om tillräckligt många journalister visste att beviskraven för häktning är väsentligt mindre än för fällande dom. Det är inte alltför ovanligt att häktade blir frikända. Skadan kan bli förödande för den som då blivit kändis mot sin vilja. När kunde vi senast läsa att pressen beklagade något sådant? Ja, finns det överhuvudtaget någon som kan erinra sig att pressen beklagat sig över något den ställt till med genom att ägna stort utrymme åt något som sedan visat sig inte stämma?
Det vore även befriande att slippa få ta del av det ständigt upprepade journalistiska påståendet att någon blivit häktad på grund av den ”starkare misstankegraden” sannolika skäl. Därmed vill man ge sken av att den misstänkte nu sitter illa till – och så kan det mycket väl vara. Men det intressanta är att ”sannolika skäl” är den normala häktningsgrunden. Den svagare grunden, ”skäligen misstänkt”, är en undantagsregel som åklagaren oftast är ointresserad av att åberopa.
När det gäller pressens informerande roll, som nämndes i programmet, frågar jag mig ofta varför många journalister tycks se sig som åklagare snarare än som informatörer. I teve blir det extra tydligt hur frågor många gånger ställs i anklagande ton på ett sätt som man som åklagare aldrig skulle drömma om av flera skäl, men främst för att man motverkar sitt syfte.
Däremot väntar man som nyhetskonsument ofta förgäves på intressanta följdfrågor. Det vore betydligt mer givande för allmänheten om journalisterna tränade sig på att ställa vettiga frågor än på att jaga brottsoffer och vittnen för att visa upp bilder på misstänkta.
Svaret på frågan om pressen riskerar att förstöra utredningar genom att publicera bilder är tveklöst ja. Den som till äventyrs är intresserad av bristvaran seriös journalistik har ofta anledning att vara missnöjd, i synnerhet med kvällspressen.
Naturligtvis finns det seriösa journalister, men varför är de så diskreta i förhållande dem som förefaller att enträget kämpa för att undergräva journalistkårens förtroende?
Text: Rolf Hillegren
