Robert Hahn: ”Min pappa och Ulla Billquist”

publicerad 28 november 2010
- Robert Hahn

En måndag i början av juli 1946 stod min pappa i en pianoaffär vid Stureplan i Stockholm. Han var konsertpianist och underhållare som var anställd för att sälja pianon genom att spela på dem för intresserade kunder. Sedan 3 månader låg han i skilsmässa från Ulla Billquist, landets mest lysande sångstjärna under 1930- och 40-talen. Än idag minns vi ju “Min soldat”?

En annan pianist kom in i affären och berättade att han skulle ackompagnera Ulla under ett uppträdande på lördagen. Men hon kom aldrig. Vad var det för fel? Min pappa anade oråd och tog sig snabbt upp på Nybrogatan, där Ulla bodde. Dörren var låst och ingen öppnade. Han bad grannfrun om hjälp. Ingen fick upp dörren. De hämtade polisen som undrade om det fanns en köksingång. Visst fann det, och den var olåst. Därinne fick min pappa sitt livs chock. Tillsammans med polisen kunde han konstatera att hans ex-fru gasat ihjäl sig.

Min pappa heter Gunnar och är död sedan 2001. Han berättade om sitt liv med Ulla Billquist i en 90 minuter lång och öppenhjärtlig intervju som jag spelade in på band 1987. Jag har inte lyssnat på bandet förrän denna höst när jag blev uppsökt av musikentusiasten Lasse Zackrisson från Vax Records. Han ville ge ut Ulla Billquists samtliga inspelningar på 17 CD-skivor (“Den kompletta Ulla Billquist”) och undrade om jag hade något material att erbjuda. Inga provinspelningar eller så, svarade jag, men en bandad intervju och massor av fotografier. När pappa dog fann jag bland annat ett 30-tal färgfotografier på Ulla som faktiskt är unika. Dessutom 30-40 negativrullar med stillbilder där hon bitvis är med. En liten skatt! Och då är Ulla Billquist en artist som det finns väldigt få fotografier på.
Pappas färgkort på Ulla Billquist, som ingen utom jag förut känt till, pryder både omslaget till CD-boxen och åtskilliga sidor i den 200-sidors textbilagan. Några publicerades i Dagens Nyheter den 25 november 2010. Några fotografier kan du se på toppen av den här sidan, och ännu fler på länken här. Vissa svartvita bilder är kända genom att de spritts av Ulla Billquists dotter Åsa, som ägde ett familjealbum. Men pappa måste ha fotograferat dem då jag ärvt negativen. Pappa var intresserad av fotografering.

I veckan var jag på “release-party” för CD-boxen på Musikmuseet I Stockholm. Det bestod främst av en tre timmar lång konsert där 10 sångerskor från hela landet sjöng Ulla Billquist-melodier. Det visade sig finnas ännu fler grupper som har gestaltning av Ulla på sin repertoar. Varför är hon fortfarande populär? För det första sjöng Ulla Billquist förstås väldigt bra. Men en känslig röst skapade hon ett sällsamt liv i ofta ganska enkla schlagermelodier. För det andra förknippas hon så tydligt med en epok, beredskapstiden, med den mest kända melodin “Min soldat”. Hon förknippas också med den franska chansonen, och brukar ses som Sveriges Edith Piaf. Hon förknippas till sist med mystik. Och hennes död är omgärdad med mycket mystik.

Pappa berättade att det uppstod en enorm spekulationsväg om varför Ulla Billquists begick självmord. Det pågick i flera år och ofta var det han som fick skulden. Han berättade att alla som kände henne lade “locket på”. Ingen uttalade sig, även om många måste ha vetat mer än han. Tystnadens konsekvens blev ännu mer spekulationer, och de dyker fortfarande upp då och då fastän det snart gått 65 år sedan dess.

Min pappa träffade Ulla Billquist 1936 när han fick engagemang som hennes ackompagnatör på en sommarturné i Skåne. Hon sjöng och han spelade dragspel och piano. I början var de utan mikrofon och högtalare, men det lades till senare. En lördag kunde de uppträda på 3-4 platser. Det var ingen brist på engagemang för Ulla Billquist var redan då en mycket eftersökt artist.

Varje sommar under slutet av 1930-talet upprepades turnéerna i Skåne med omnejd. Ulla bodde på sitt sommarställe, Åsagården, tillsammans med sin mamma, sin andra make (en direktör), dottern Åsa från sitt kortvariga första äktenskap, och en tax. Min pappa bodde på ett närliggande pensionat.

Samarbetet förändrades när 2:a världskriget bröt ut. Runt Sverige låg soldater i väntan på ett fientligt anfall och hade det förstås jättetråkigt. Behovet av underhållning var stort. Ulla Billquist blev fältartist och min pappa hennes ackompagnatör, precis som under sommarturnéerna i Skåne. Men nu samarbetade de under hela året. Bekantskapen fördjupades och gifte sig till sist i Seglora kyrka 1943.

Pappa beskrev livet tillsammans med Ulla Billquist som gradvis mer besvärligt. Hon hade en dubbelnatur och kunde snabbt växla i temperament. De gled gradvis isär. En tragisk händelse skyndade förmodligen på den destruktiva utvecklingen. Ulla sålde Åsagården och, tillsammans med pappa, köpte de ett hus i Vagnhärad. Huset brann dock ner strax efter inflyttningen och många personliga ägdodelar förstördes förstås. Huset var försäkrat och pappa ville därför bygga upp det igen. Men det ville inte Ulla. Under senvintern 1946 blev hon allt mer grubblande och hade slutat sjunga. Två månader senare var separationen ett faktum.

Det måste finnas hemligheter kring Ulla Billquists död som aldrig kom upp i ljuset. Lasse Zackrisson berättar överraskande att hon hade ett nytt förhållande under våren 1946. Någon kom ofta upp till hennes lägenhet. Där Ulla dog, på köksgolvet, fanns det två kuddar, inte bara en. Köksingången var olåst. Han berättar att det skall ha funnits ett avskedsbrev som försvunnit. Lasse skriver i booklet-bilagan till “Den kompletta Ulla Billquist” att två personer skulle ha tagit livet av sig, men att den andre smög ut innan döden inträdde. Han skriver också att den andre var – en kvinna! Ett lesbiskt förhållande hade inneburit en skandal vid den här tiden. Homosexualitet var ett brott fram till mitten av 1940-talet och betecknades i ytterligare 30 år som en psykisk abnormitet. Lasse har sagt att han funderar på att skriva en bok om Ullas liv så småningom, och då kanske alla korten kommer upp på bordet.

Ulla hade andra problem också, bestående av alkoholproblem och kanske ett kokainmissbruk. Kokain penslades vid den här tiden på artisters stämband när de var svullna. Morfin och kokain förekom i artistkretsar, men ingen begrep förstås särskilt mycket av vilka risker det medförde. Om detta berättade dock min pappa dock inget alls på bandet från 1987. Han sade att Ulla fick gå av tåget en gång för att hon var full. Och en gång hade han faktiskt observerat ett misstänkt lesbiskt beteende bestående att Ulla mer passionerat kramade om en annan kvinna. Men bara en gång.

Många har anat att det i Ulla Billquists död doldes en hemlighet som var för känslig för att komma ut. Det blev en hederssak att hålla tyst. Ulla dotter Åsa var i alla år väldigt negativ inför att gå till botten med historien. Hennes biografi över modern Köp rosor från 1990 är ganska ytligt och återhållet skriven. Åsa var också mycket negativt inställd till min pappa. Det var just när pappa fick höra talas om att den boken var på gång som han ville ge sin egen berättelse. Han menade att det kanske skulle komma ett tillfälle i framtiden när hans version var välkommen.

Åsa levde sitt liv i Frankrike och dog för ett par månader sedan. Mot den bakgrunden borde det nu vara lättare att gå till botten med historien. Men vem bryr sig egentligen? Tja, för min pappa hade det varit välgörande att få saken ordentligt genomgången när han var i livet. Han var nämligen under hela sin återstående levnad oklar över sin egen roll i Ulla Billquists självmord. Nu ville han helst glömma alltihop så gott det gick. Det blev dock inte bättre av de ständiga populäriseringarna av Ullas liv och gärning, både i radio och i form av TV-serier och scenuppträdanden. När jag växte upp talades det om henne hemma. Vi hade inga skivor med Ulla Billquist. När jag idag från andrahandskällor, senast för några dagar sedan, fått höra ännu mer detaljer om den enorma ryktesspridning som förekom om Ullas självmord så förstår jag honom mer än väl.

Pappa lämnade schlagern och skrev sitt bästa musikverk Götisk svit för stråkorkester 1948. Han turnerade Sverige runt som pianist och spelade Frederic Chopin till 100-årsminnet av dennes död år 1949. Sedan reste han på två långa turneéer som pianist till England och USA 1949 och 1950. Han uppträdde bland annat i TV, vilket ju var något unikt 1950. Han erbjöds att stanna i USA men valde att resa tillbaka för att bilda familj i Sverige.
Hösten 1946 och fram till 1948 är dock en vit fläck i hans curriculum vitae. En mörk tid som blir vit i protokollet.


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq