NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Islands president Olafur R. Grimsson förklarade i en intervju för Bloomberg.com att hans land har klarat sig mycket bättre tack vare att man vägrade att betala bankernas förluster och lät dem gå omkull.
Anders T Jansson, Folkvet.nu
– Skillnaden är att i Island lät vi bankerna gå omkull, sa han. Det var privatbanker och vi pumpade inte in pengar i dem för att hålla dem under armarna. Staten tog inte på sig de fallerade privatbankernas skyldigheter.
Tidigare i år, då den isländska regeringen förhandlade fram drakoniska villkor för en räddningsaktion som sedan godkändes av det isländska alltinget, var det Grimsson som gjorde bruk av presidentens rätt att underställa saken en folkomröstning, vilken resulterade i ett rungande nej från isländarna.
– Island klarar sig mycket bättre än väntat, sa Grimsson.
– Den isländska statens betalningsansvar för utländska placerares fordringar som härstammar från IceSave-konton i den fallerade Landsbanki borde underställas en folkomröstning, sa han.
– Hur mycket kan vi begära att vanliga människor – bönder och fiskare och lärare och läkare och sjuksköterskor – ska ställa upp med för att betala fallerade privatbankers förluster? Den frågan, som har stått i centrum för IceSave-saken, blir nu den brännande frågan i många europeiska länder, sa Grimsson.
Efter det att Island sagt nej till villkoren för räddningsaktionen gav IMF vika och började betala ut ett av IMF organiserat lån på 4,6 miljarder dollar. Nu sade Grimsson att Island kanske inte behöver hela beloppet. Islands bankrutta banker delades, på så vis att placerares fordringar på 85 miljarder dollar separerades från bankernas inhemska verksamhet, och det gjorde att de kunde fortsätta att tjäna den isländska ekonomin.
Storbritanniens och Hollands regeringar, med stöd av IMF och bl.a. Sverige, försökte då tvinga Islands regering att åtminstone ta på sig bankförlusterna för sina landsmäns insättningar i IceSave-banken. Argumentet var att det var en virtuell internetbank som inte fanns på plats utanför Island, och därför skulle Isländska staten stå för insättargarantin även för kunder i utlandet. I själva verket hade både Storbritanniens och Hollands regeringar godkänt IceSave som bank för sina innevånare. De ville dessutom att islänningarna skulle betala den holländska insättargarantins högre belopp till de holländska kunderna. Bara den lilla IceSave-delen av de isländska bankernas förluster kunde ha ruinerat isländska folket i generationer, om inte folkets protester och presidenten stoppat det.
