NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Vänsterns statsfeminister och punschverandans konservativa särartsfeminister står ovetandes sida vid sida i debatten. Medan de första kräver statlig reglering för ett numerärt lika utfall mellan män och kvinnor, faller de senare dem i talet och påpekar att det är könens eviga olikheter som kräver särbehandling från staten. Frågan om feminismens framtid beror på om dessa får sällskap eller inte.
Text: Maria Ludvigsson (Twitter) är ledarskribent på Svenska Dagbladet, liberal debattör med engagemang i jämställdhetsdebatten och har alltid en individualistisk utgångspunkt. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-01-10 | NewsVoice fick tillstånd av skribenten att återpublicera artikeln.
Det är inte ovanligt att de som förälskat sig i bilden av män och kvinnor som exotiskt och för evigt olika, hemfaller åt en särartsfeministisk analys. Själva skulle de dock aldrig erkänna någon som helst feministisk tillhörighet. Deras bidrag till jämställdhetsdiskussionen begränsar sig till statistiska underlag om olikheter i mäns och kvinnors val i privat- och yrkesliv. Detta tas sedan till intäkt för särlagstiftning och gärna statliga bidrag för att könsgruppernas respektive val inte ska få några ekonomiska konsekvenser. Det brukar kallas för att ”Mäns och kvinnors val ska värderas lika”.
Så står de där på punschverandan och skrockar och mitt ibland dem finner vi vänsterns statsfeminister som ystert stöder idén om kvinnligt och manligt som något politiskt. Vad kvinnor är och vad män är har man tydligt klart för sig och bevis finns i allehanda statistik. Statsfeministerna påpekar ockå att människors repsektive val ger olika utfall på exempelvis arbetsmarknaden. Detta problematiseras och lösningen är statlig reglering och särlagstftning.
Om Feminismen har en framtid lever den långt utanför den trånga verandan och utgår från den klassiska feminismen som gav kvinnor äganderätt och rösträtt. En feminism som bygger på principen att Lika rättigheter alltid är rätt. Då ses särlagstiftning och särbehandling som kontraproduktivt.
Den klassiska feminismen, som Wollstonecraft och andra som var först på plan, beskriver den vill ge kivnnor samma rätttigheter som män att bli sedda som individer. Det är ingen slump att dessa första feminister var kvinnor med fäder som sett till att även döttrarna fick utbildning och gavs samma intellektuella förtroende som sönerna.
Den klassiska feminismen utgår från varje individs rätt att bli bedömd, berömd och bemött som en person, inte som del av ett kollektiv. Våra begåvningar liksom tillkortakommanden ska tillräknas oss som individer. Den som gömmer sig bakom ett kollektiv riskerar också att aldrig ses som individ.
För att vara relevant i samhällsdebatten krävs också att feminism vädras i några andra sammanhang än familjepolitiska. Den som läser jämställdhetsdebattens skribenter får absolut en uppfattning om att jämställdhet i Sverige inte berör några andra ändra än föräldrar, främst mammor. Det vore mer korrekt att kalla svensk jämställdhetspolitik för familjepolitik eller socialförsäkringspolitik.
Jämställdhetsdiskussionen hör hemma i de ideologiska och principiella samtalen där rättvisa och gränsen mellan stat och medborgare är centrala. Skillnaden i rättvisesyn mellan en liberal feminist och vänsterns statsfeminist är talande. Medan vänstern har en utfallsorienterad rättvisesyn är liberalens processfokuserad.
Det innebär att vänstern ständigt jämför utfall av människans val och ständigt strävar efter att genom politisk styrning jämna ut skillnaderna i utfall. Därför är kvotering och särlagstiftning för olika grupper avgörande för jämställdhet. Den processfokuserade rättvisan kan i stället beskrivas som ointresserad av utfall men beroende av att själva spelreglerna är lika. Lika rättigheter är alltid rätt.
Det går att jämföras med synen på hur ett rättvist 100-meterslopp ser ut. Medan vänstern menar att rättvisa är uppnådd först när löparna manipuleras att gå i mål samtidigt, menar liberalen att rättvisa är uppnådd om alla startar samtidigt och tävlar efter samma regler.
Slutligen måste en modern jämställdhetspolitik undvika alla diskussioner om vad kvinnlighet respektive manlighet är. Detta är inte och har aldrig varit en politisk fråga och den som vill vinna politiskt förtroende genom att artikulera hur kvinnor och män bör bete sig, klä sig eller rösta har fullständigt missförstått sitt uppdrag.
Text: Maria Ludvigsson (Twitter)
