NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Orsaken till den svenska mörkläggningen av den nedskjutna DC-3:an är att det fanns amerikansk personal ombord. Det skriver Anders Jallai som ledde den expedition som hittade DC-3:an 2003.
Text: Anders Jallai (Se alla Jallais artiklar) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-02-11. NewsVoice fick Jallais tillstånd att återpublicera bakdaterat till samma datum.
Efter genomgången av dokumentationen kring DC-3:ansförsvinnande 1952, visade det sig att nio fallskärmar tagits ombord innan start. Nio fallskärmar till de åtta i besättningen, eller…
Av egen erfarenhet vet jag att flygvapnets besättningar alltid bar med sig sin egen fallskärm. Fallskärmen var stor, tung och otymplig och tillsammans med flytvästen tillhörde den vad som kallades den personliga utrustningen. Fallskärmarna hängde på speciella krokar inne på divisionen tillsammans med flytvästar och hjälmar. Varje besättningsmedlem ansvarade själv för sin personliga utrustning.
Att ta ombord en extra fallskärm var inte bara ett brott mot reglementet utan även helt poänglöst. Har man väl hoppat så har man! Vad jag vill säga är att det finns absolut inga logiska skäl till att det skulle ha funnits en extra fallskärm ombord.
DC-3:an hade nio fallskärmar ombord varav fyra återfunnits – precis lika många till antalet som de fyra återfunna besättningsmedlemmarna.
Under mina efterforskningar kring DC-3:an lärde jag känna Ove Huzell. Han var pilot på sjätte transportgrupp som flög åt FRA. Den tionde juni 1952, när DC-3:an flög för näst sista gången, tjänstgjorde Ove Huzell som andrepilot åt Alvar Älmeberg. Ove har för DC-3 utredningen berättat att anledningen till att han inte deltog på planets sista flygning den 13 juni var att Älmeberg inte ville ha honom med. Älmeberg skulle ha sagt:
”Vi har bara tankat för åtta och du är nummer nio.”
Det skulle vara anledningen!
En förklaring jag inte köper. Jag är ledsen Ove, det är helt enkelt inte trovärdigt.
När jag kontrollerade DC-3:ans färdplan visade det sig att planet var tankat för fem timmars flygning plus en reserv på två timmar. Flygningen var planerad till 3 timmar och 28 minuter enligt färdplanen. Ett faktum som omkullkastar Älmebergs påstådda förklaring. Varför talar då inte Ove Huzell sanning? Eller var det befälhavare Älmeberg som hade något att dölja?
Jag bestämde mig för att gå till botten med denna frågeställning, vända på varje sten, leta i dokumentationen och hitta en rimlig förklaring. Det kunde vara nog så viktigt och jag frågade Ove om det här upprepade gånger när vi träffades.
”Varför fick du inte åka med den 13:e, Ove?”
Till slut ändrade sig Ove till att han och Älmeberg inte drog jämnt. Han gissade att Älmeberg därför inte hade velat ha honom med.
Okej, tänkte jag. En något mer trovärdig förklaring än den om att tankningen endast skulle ha räckt för åtta ombord. Jag åkte och träffade Sven Olof Olin, divisionschefen på sjätte transportgrupp och den ansvarige för DC-3 flygningarna. Mötet ägde rum i hans bostad i Näsbypark, norr om Stockholm. Jag ställde genast frågan:
– Hade du givit Älmeberg mandat att kunna vägra ta med Ove Huzell?
– Nej, så gick det inte till. Ingen pilot kunde vägra att ta med personal som enligt flygschemat skulle vara ombord, speciellt inte en pilot.
Sedan frågade jag om den påstådda extra fallskärmen.
– De brukade aldrig ta med extra fallskärmar. Varför undrar du?
Okej, då var det klart. Älmeberg hade frångått sina befogenheter eller så var Oves utsaga inte korrekt. Två alternativ. Älmeberg var död men Ove Huzell levde. Jag måste pressa honom!
Och det gjorde jag, mer än vad som kändes bekvämt. Men vad skulle jag göra? Det fanns en avgörande ledtråd dold här.
I vårt nästa samtal minns jag hur jag till slut skrek:
”Ove, du ger fan i att ta med dig den här hemligheten i graven!”
Primitivt och omoget men den här gången fungerade min taktik och det satt långt inne, kan jag lova. Även om hans ord förmodligen inte skulle hålla i en rättegång fick jag kalla kårar längs ryggraden när Ove berättade:
”Ja, ja! Det var förmodligen en amerikan ombord. Jag tror att han tog min plats.”
Äntligen berättar han, tänkte jag och tackade honom för det. Jag bestämde mig dock för att hålla på informationen och att Ove var min källa. Han hade nämligen lovat och svurit till sin chef, Sven Olof Olin, att aldrig berätta om denna hemlighet. Det var ett stort steg framåt att ändå få höra Oves inre övertygelse, även om jag behövde mer understödjande material. Efter att kritiskt ha granskat mitt ‘case’ bedömde jag sannolikheten av en nionde man ombord på DC-3:an till cirka 50 – 50.
Några år senare fick jag så Oves uttalande bekräftat från oväntat håll. Efter ett föredrag jag höll på F8 Barkarby, kom en man fram och berättade att han kände Ove Huzell. Det var världsmästaren i segelflygning, Tage Löf.
Han berättade följande:
Tage Löf berättar om Ove Huzells uttalande att en amerikan funnits ombord på DC-3:an.
Nu började sannolikheten närma sig beaktansvärda procentsatser. Så pass höga att jag vid denna tidpunkt bestämde mig för att i framtiden berätta historien för omvärlden. Samtidigt tänkte jag fortsätta dra i ytterligare trådar för att om möjligt höja den nu cirka 65-procentiga sannolikheten om en nionde man. Ove var fortfarande den enda källan.
Jag fick genom Haveriutredningen kontakt med en man som heter Jonas Frohde. Han hade tagit kontakt med Haveriutredningen för att berätta om en händelse från sin barndom. Han beskrev att hans mor hade känt en amerikansk officer i Stockholm som försvann spårlöst den 13 juni, 1952. Alltså vid exakt samma tidpunkt som när DC-3:an sköts ned – 13 juni, 1952! Jag sökte upp Frohde i hans lägenhet på Östermalm:
Intervju med Jonas Frohde som minns den försvunna amerikanen från 1952.
Som av en slump fick jag så den avgörande pusselbiten för bara något år sedan. Man måste ha tålamod, tro mig! Det var ett nytt vittne som till sist hjälpte mig att nå min magiska gräns. Vittnet satt med information från både Säpo:s och FRA:s hemligaste arkiv och var ingen mindre än förre Säpo-chefen, Olof Frånstedt. Han berättade att han vid sitt tillträde som operativ Säpo-chef på 1960-talet, informerades om denna hemlighet – att det fanns en amerikan ombord på DC-3:an:
F d SÄPO chefen, Olof Frånstedt om den nionde mannen och hans ursprung.
Det här är en överskådligt beskriven del av min DC-3 forskning. Fundera själv över vad det skulle ha inneburit att det fanns en nionde man ombord i ett vidare perspektiv?
För mig personligen förklarar det hela mörkläggningen kring DC-3:an. Om det hade avslöjats att en amerikan varit ombord mitt under det kalla kriget, hade det varit ett gravt avsteg från vår neutralitetslinje. Ett rejält avbräck för vår då sittande socialdemokratiska regering. APR-9:an kommer klart i skymundan i jämförelse med en underrättelseman som förbinder FRA och den svenska underrättelsetjänsten med Pentagons huvudkontor i Europa. Det hade varit en skandal av stora mått – och kanske är det än idag.
Än kusligare är, att amerikanens anhöriga sannolikt inte heller vet något då det här dödsfallet säkert mörklagts av amerikanska myndigheter. En hypotetisk gissning vore att hans död plockades undan i någon av Koreakrigets dödsrullor, möjligen i den besättning som sköts ned samma dag som DC-3:an, i bortre Asien.
Kanske är det dags för någon duktig journalist att ta över och gräva fram amerikanens identitet då det säkerligen kommer att väcka uppseende i USA.
För att en hemlighet ska förbli hemlig, krävs att samtliga inblandade har något att förlora på att den röjs. Det är en gammal devis inom u-tjänsten. Att DC-3:ans hemlighet förblivit hemlig beror på just detta. Sverige – USA – Ryssland, har alla något att förlora på att de tre hemligheterna röjs.
Text: Anders Jallai, Jallai.se
Om Anders Jallai. Anders Jallai (jallai.se) utbildade sig till kustjägare och senare till stridspilot. Han ledde sökandet efter den försvunna svenska DC-3:an i Östersjön, vilken påträffades 2003 på 125 meters djup och han belönades för detta med H.M. Konungens medalj av guld i 8:e storleken. Jallai ledde sökprojektet efter den sovjetiska ubåten S7 som återfanns i Stockholms skärgård 1998. Han har gett ut fyra böcker: Spionen på FRA, Landsförrädaren, Natoagenten, Bilderbergmötet.
