Många människor diskuterar andliga frågor med sin doktor, och det gäller särskilt de med livshotande sjukdomar och de som är döende. Läkaren är den sekulariserade svenskens främste själasörjare. Doktorn är dock förbjuden att journalföra andlga samtal under en särskild rubrik.
Doktor Stefan Arenstedt berättar i tidskriften Svensk Psykiatri Nr 4 2007 att han efter en inspektion från Socialstyrelsen förbjudits att använda sökordet ”andligt” i sina sjukjournaler. Det ansågs olämpligt. För Socialstyrelsen är alltså bara den fysiska kroppen av intresse för dem som direkt sysslar med patienters vård. Allt annat är tabu, i alla fall officiellt.
Hur stort är då patienters behov av andligt stöd? Ibland har jag förmånen att bli bekant med läkare som genomfört ett eget projekt under 1 månad på slutet av sin specialistutbildning. Doktor Rafael Perez-Manzano skall bli specialist i geriatrik (åldringsvård) och har nyligen genomfört en undersökning kallad Andlig och existentiell vård av patienter i livets slutskede på Södertälje sjukhus och Strängnäs vårdcentral. Arbetet är inte tänkt att publiceras i någon vetenskaplig tidskrift utan syftet är att öka den lokala personalens kunskaper kring dessa frågor. Jag tycker dock att resultatet är av vidare intresse då det belyser ett behov som sjukvårdens tillsynsmyndighet förnekar.
Manzano har inte vänt sig till patienter utan till personal som är verksam inom s.k. palliativ vård, alltså med omvårdnaden av döende patienter. Totalt fick 67 anställda fylla in en enkät i 13 punkter. Över 90% svarade.
Resultatet visar att 64% av de som svarat uppgav att hälften eller mer än hälften av patienterna givit uttryck för ”andliga/existentiella behov” medan 35% menade att de allra flesta eller alla patienter säger sig ha sådana behov. På nästa fråga sade sig 60% ofta ha för begränsade resurser för att upptäcka och tillgodose dessa andliga/existentiella behov hos sina patienter.
Ja, då undrar man förstås vad detta kan bero på. Trots att samtal om andliga frågor ansågs kunna ingå i arbetet så tyckte man att otillräckligheten berodde på tidsbrist och kunskapsbrist.
Perez-Manzano frågade därefter om vårdarbetarna trodde att patientens lidande enbart hade fysiska orsaker. Fyrtio procent svarade ”i mindre utsträckning” och 40% i ”ganska stor utsträckning”. Detta svar visar tydligare än någonsin att döende människors lidande inte alls enbart består av värk och andra fysiska orsaker. Den psykologiska situationen är nog så problematisk.
Är det då viktigt för personalen att tillgodose andliga och existentiella behov hos patienterna? På den frågan svarade 85% att det vara av stor betydelse, dock med vissa nyanser (se bilden). Ingen kryssade i rutan ”mindre betydelse” eller ”ingen betydelse”.
Var 5:e anställd säger att patienterna ofta talar om rädsla inför döden, medan 64% säger att patienterna gör det “ibland”. Döden är alltså något som skrämmer den döende, fastän man kanske tro att han/hon skulle ha kommit till ro med sin situation. All personal talar med sina patienter om rädslan för döden, av vilka en fjärdedel gör det ofta eller alltid. Endast en minoritet av personalen antecknar dock andliga/existentiella samtal i patientjournalen. Det visar vad jag alltid trott – svensken skäms att sådana frågor finns.
Hälften av personalen säger sig bland få handledning i hanteringen av de andliga frågor som diskuteras med patienterna. Andra får det inte. Nästan alla säger sig dock ha goda möjligheter att upptäcka andliga och existentiella porblem hos sina patienter.
Perez-Manzano avslutar med att fråga hur många av deltagarna i enkätundersökningen som tror på “ett liv efter detta”. et visar sig vara 20% som tror och 20% som inte tror medan övriga uttrycker olika grader av osäkerhet.
Därefter följer olika uppställningar som visar hur svaren på enkäten varierar med den anställdes ålder och år i yrket. Hur gammal man än är framkommer dock samma sak – andliga behov hos sjuka människor finns, även om Socialstyrelsen inte vill att sjukvårdspersonalen skall befatta sig med sådant.
Intoleransen i Sverige är stor om du ifrågasätter det som eliten tycker…
Det gäller inte bara andlighet utan även inom politiken… Om man vågar ifrågasätta det rimliga i att Södertälje tar emot fler irakiska flyktingar än vad USA gör så är man nazist, fasist, rasist o främlingsfientlig mm…
Vi har inga arbeten för lågutbildade människor i Sverige idag, vi saknar bostäder också… Det finns ingen framtid för analfabeter från Somalia i Sverige… Indiska IT experter kan vi ta emot, dom kan försörja sig här men det kan inte de flesta som kommer idag… Sverige tar också emot extremt många i förhållande till samtliga andra länder i EU… I synnerhet om man ser på de senaste 30 åren…
Det censureras friskt i Svenska medier om de grova brott och andra problem som orsakas av personer med utlänsk härkomst… Sverige har idag fler våldtäkter än något annat land i Europa och vi är 2:a i världen… Grova råa gruppvåldtäkter ökar… Det är inte svenskar som begår dessa… Googla överfallsvåldtäkter i Oslo så kan du läsa om det i NRK, Verdens Gang och Dagbladet… Samtliga grova överfallsvåldtäkter i Oslo mellan 2007-2010 utfördes av icke västliga invandrare, däremot var offren till drygt 90% norska/europeiska…
http://www.dagbladet.no/2009/04/15/nyheter/voldtekt/innenriks/5759702/
http://www.nrk.no/nyheter/norge/1.6944861
När kommer nästa bok ut? Dvs den 5:e boken om andlighet… Det var länge sedan sist… Alltför länge sedan tycker jag…
Oj vilken Viktig fråga !
Jag tycker det borde vara en rättighet att passienterna får den själavården just i slutskedet av sitt liv om de inte själva har vårdat den biten före sin död. En önskan vore ju att t ex proffetionella healers eller medium kunde finnas till hands då vid behov- vilket också gjorde vår branch mer kontrolerad i samarbete med sjukvården. Man ser ju meditationsrum /kyrkorum på sjukhusen – så religon verkar ju vara tillåtet och då kan man ju tycka att alternativa trosformer ska ges plats med.Som t ex spiritualismen = tron på andens/själens överlevnad.
Vi ligger ju efter med Healing på våra sjukhus om vi ska gämföra med andra länder som England och Norge och jag antar att det i förlägningen ger ett mera öppet perspektiv på existensiella behov där en här. Man kan undra varför inte sjukvården tar in den existensiella biten i dag , menar vi lever på 2011 talet och borde ha en mera öppen syn om det idag!
Idag ser vi härifrån fler o fler inom sjukvården(tack o lov) som utvecklar sina andliga o mediala förmågor – det skrämande är att det , inte kan erkänna dem inom sjukvården för då får det sparken!
Mina önskningar är om ett sammarbete skolmedecin och alternativ medecin i alla former – tänk vad fantastiskt det vore! och det skulle automatiskt bli högre krav på det alternativa utövarna med! Landstingsdrivet ! fantastiskt! Men troligen en utopi!
//Jane
Hej!
Som sjuksköterska sedan 20 år tillbaka inom den palliativa sjukvården i Sverige känns det väldigt bekymmersamt att läsa att en läkare inte får journalföra minnesanteckningar om andlighet. Detta torde betyda att de inte heller får samtala med patienten om andliga frågor? Redan under sjuksköterskans grundutbildning talas det återkommande om människan som en flerdimensionell varelse. Med tanke på ämnets komplexitet har det förvånansvärt litet utrymme i utbildningen, men det uppmärksammas dock. Vi utbildas till att inte bara tillgodose fysiska, psykiska och sociala behov utan även andliga behov.
Flera omvårdnadsteoretiker beskriver att det är en av sjuksköterskans uppgifter att uppmärksamma patienters andliga behov och några av dem betonar att andlighet är av central betydelse för omvårdnaden. Andlighet har definierats av Linda A. Ross (1997) som det i människan som strävar efter mening och mål med existensen/livet. En gränsöverskridande dimension som strävar efter att gå utöver här och nu i ett sökande efter högre krafter/värden eller en Gud, något större än en själv. Andlighet är det som inspirerar, motiverar och ger hopp.
Den andliga omvårdnadens syfte är främst att lindra det existentiella lidandet. En viktig uppgift för sjuksköterskan är att etablera tro och hopp hos patienten. Den andliga dimensionen betonas som en viktig helande kraft för patienten. Människans tro och personliga värderingar är viktiga för återvinnandet av hälsa. Till och med om sjuksköterskan visar erkännande, uppskattning och respekt för andlig mening i en annan persons liv kan detta ge tröst.
Detta har banat väg för sjuksköterskornas arbete där andlighet ter sig vara en relativt naturlig del av omvårdnaden om patienten. Vi har sedan flera år i vår dokumentation en specifik rubrik som heter just andlighet för att den har visat sig vara en viktig del av patienten. Patientens andliga behov förväntas att bemötas. Att sjuksköterskan skriver om andlighet har aldrig kommenterats av Socialstyrelsen. Tvärtom finns det rekommendationer publicerade via Socialstyrelsen, utifrån internationella etiska koder för sjuksköterskor (International Council of Nurses), att sjuksköterskan skall för att bidra till en säker och god vård tillgodose patientens basala och specifika omvårdnadsbehov såväl fysiska, psykiska som sociala, kulturella och andliga.
I utredningen Döden angår oss alla (SOU 2001:6 Döden angår oss alla – värdig vård i livets slut. Stockholm: Socialstyrelsen; 2001) framgår att andliga och existentiella behov ofta försummas, att personal inom vård och omsorg i stor utsträckning undviker frågor kring detta. Observera att detta är publicerat av Socialstyrelsen. Det kanske inte alls är så konstigt att vården, främst då läkare, inte uppmärksammar de andliga perspektiven om de dessutom inte får dokumenteras i patientens journal! Vem vill få en anmärkning av Socialstyrelsen?
Ytligt sett ter det sig som att den medicinska vården, dvs. den som ges av läkare, fortfarande har en endimensionell syn på människan. Jag har under många år arbetat tillsammans med läkare och vet att de allra flesta har minst lika stort andligt tänkande som andra inom vården. Men ändå verkar andlig vård komma i skymundan just i läkarkåren? Hur ser innehållet i läkarutbildningen ut? Jag trodde att läkarutbildningen var formad för att ge god vård och möta patienternas behov som en flerdimensionell varelse, precis som sjuksköterskornas utbildning. Kanske finns andlighet även i läkarnas utbildning, men stoppas sedan i yrkesutövningen av Socialstyrelsen? För läkarna måste detta kännas som ett stort problem och frågan borde tas upp på högre nivå för diskussion. Vårdens uppgift är ju ändå att hjälpa patienterna på det allra bästa sätt!
Hej Robert!
Det var en tankeväckande undersökning och fundering. Det stämmer så bra med vad man själv upplever. När man pratar privat i privat miljö med människor om eventuellt liv efter detta så verkar lite större andel än den andel som uttrycks offentligt tro på det. När man är ute i offentlig miljö, t.ex. arbetslivet så är det mindre antal som kan säga att de tror på ett liv efter detta och stor del ca: 50 60 % kan vara osäker. Nu undrar man vad det innebär att socialstyrelsen nekar till andliga samtal ( eller förbjuder personal befatta sig ), när personal upplever att det är från ganska betydelsefullt till mycket betydelsefullt för patienterna. Det blir stort glapp mellan arbetsgivare och anställda! Jag håller med om att svensken skäms över de här frågorna. Det är inte ”politiskt korrekt” 🙂 Varför har det blivit så kan man undra?