NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Med anledning av det pågående förfarandet i London om överlämnande av Julian Assange har såväl statsministern, Fredrik Reinfeldt, som riksåklagaren, Anders Perklev, offentligt uttalat sig på ett sätt som leder tankarna till ”Bagdad Bob”, irakisk informationsminister 2003.
Text: Brita Sundberg-Weitman docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2011-03-07 | NewsVoice fick tillstånd av Weitman att återpublicera artikeln.
Med anledning av det pågående förfarandet i London om överlämnande av Julian Assange har såväl statsministern, Fredrik Reinfeldt, som riksåklagaren, Anders Perklev, offentligt uttalat sig på ett sätt som leder tankarna till ”Bagdad Bob”, irakisk informationsminister 2003.
Reinfeldt: ”Självständigt rättsväsende utan politiskt inflytande”.
Enligt Reinfeldt har Sverige ett självständigt rättsväsende och är ett välfungerande rättssamhälle utan politiskt inflytande. I brottmål består tingsrätt av en professionell domare och tre, i praktiken politiskt nominerade, lekmän. I hovrätt deltar tre lagfarna domare och två politiskt nominerade lekmän, vilket bl a betyder att om de två nämndemännen får med sig en av de professionella domarna, blir den meningen avgörande för hovrättsdomen.
I förordningarna med tingsrätts- respektive hovrättsinstruktion finns en kryptisk bestämmelse om att lagmannen respektive presidenten bör delta när ett mål eller ärende avgörs, ”om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets eller ärendets art”. Den bestämmelsen tolkas i praxis så att domstolschefen bör delta i mål som särskilt bevakas av medierna. Det är en besynnerlig ordning.
Varför ska mål som medierna uppmärksammar särbehandlas? Varför är de ordinarie rådmännen inte betrodda? Domstolschefen brukar vara den ordinarie domare vid domstolen som har minst erfarenhet av rättskipning. Arbete i kanslihuset eller eljest på politiska villkor är ofta den avgörande meriten för tjänst som domstolschef. Den som arbetat länge på politiska villkor får förstås näsa för vad som är opportunt. Är det det som är förklaringen?
Beträffande särskilt arresteringsordern gentemot Assange föreskriver grundlagen att utrikesministern ska hållas underrättad, när en fråga som är av betydelse för förhållandet till en annan stat uppkommer hos en statlig myndighet (10 kap 8 §, numera 13 § regeringsformen). Bestämmelsen kommenteras i förarbetena så att utrikesministern måste få ” en reell möjlighet att orientera myndigheten om sakens urikespolitiska sida.” (Prop 1973:902 sid 370 f.)
Så har vi de individuella domarlönerna. En domstols administrativa chef bestämmer numera lönerna för domstolens domare. Det är en ordning som länge stått på Domstolsverkets önskelista och som numera realiserats. Därmed har man kört över 1993 års domarutredning som tog avstånd från tanken att tillämpa individuell lönestättning för domare: ”En ordinarie domare bör inte bli föremål för en sådan löpande betygssättning av förman som påverkar lönen.
Om domaren för att få högre lön skall betygsättas som skicklig kan det hända att han omedvetet rättar sig efter vad kollegor och chefer tycker och inte sitt eget omdöme i den dömande verksamhete. En skicklig domare som arbetar långsammare men säkrare än andra kan komma i kläm i något slags produktivitetsresonemang . Sammanfattningsvis är det tveksamt hur man skall kunna löpande bedöma skicklighet och samtidigt behålla ett självständigt dömande.” (SOU 1994:99 sid 266, min fetning) Nyordningen gör att man, drastiskt uttryckt, kan indela vårt lands rådmän i smilfinkar och hunsade.
Perklev: ”Absolut plikt att fullfölja en brottsutredning”.
Kritik mot överåklagaren Marianne Nys agerande i Assangeärendet kommenterar Perklev med att framhålla att enligt svensk rätt gäller absolut åtalsplikt. Det innebär enligt honom att en åklagare i princip är skyldig att så långt det är möjligt fullfölja en brottsutredning, ”Marianne Ny har alltså agerat helt i enlighet med sin roll som allmän åklagare”.
Så det skulle inte ha funnits något val? Hur går det ihop med den här bestämmelsen: ”En svensk arresteringsorder får utfärdas endast om det med beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som motiverat med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter.” (5 § förordning 2003:1178) En likalydande paragraf i förordning om begäran om utlämnande till Sverige för brott kommenteras på regeringens hemsida så att ” en skälighetsbedömning ska ske i samtliga fall där Sverige begär utlämning för brott”.
Ur Åklagarmyndighetens ”Handbok Överlämnande enligt europeisk arresteringsorder: ”Vid tveksamhet om en arresteringsorder bör utfärdas bör rättsavdelningen vid riksåklagarens kansli kontaktas för samråd” (sid 25) Marianne Ny kan således förutsättas ha samrått med riksåklagarämbetet innan hon utfärdade arresteringsordern mot Assange, och Perklevs kommuniké framstår då snarare som blå dunster i en partsutsaga för egen del än som en förmans uttalande till försvar för en underordnad. Enligt den ovan berörda grundlagsregeln kan Perklev förutsättas ha lämnat utrikesministern tillfälle att ge synpunkter.
Text: Brita Sundberg-Weitman
Brita Sundberg-Weitman är född år 1934 och har i sitt yrkesverksamma liv varit docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt och lagman i Solna tingsrätt. Hon har tidigare skrivit böckerna Nondiskriminering i EEC 1973, Discrimination on Grounds of Nationality 1977, Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning 1981 och Rättsstaten Åter! 1985.
