”När det gäller relationsvåld är de sociala problemen ofta så framträdande att det vore bra om det funnes någon annan instans än rättsväsendet som kunde gripa in. Tyvärr har jag inget bra förslag till lösning på problemet men tycker ändå att det förtjänar att uppmärksammas.”
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se den 2011-03-16 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet
I en artikel den 12 mars 2011 beskriver pseudonymen Pia Larsson ett fall där hennes man påstås vara oskyldigt dömd för misshandel av henne vid ett tillfälle då båda var berusade. Skälet till den felaktiga domen uppges vara att hon ljugit i domstolen. Det är alltid allvarligt om en oskyldig döms – i synnerhet om det sker till följd av någons lögner. Dessbättre tror jag inte att det är vanligt att den som är helt oskyldig döms. Möjligen finns en risk att den skyldige döms strängare än vad situationen motiverar om målsäganden lyckas ge en alltför målande bild av det som inträffat och det är illa nog. Pia Larssons artikel väcker främst frågan: hur bör anmälningar om relationsvåld behandlas? Det är uppenbart att dagens system inte är helt lyckat i fall där skadorna är begränsade.
Pia Larsson har förnekat att hon är missbrukare, men det fall hon beskriver har alla likheter med de vanligaste fallen av kvinnomisshandel. Dessa fall inträffar ofta i familjer som har en livsstil som avviker från majoritetens. Huvudingrediensen i denna livsstil är alkohol som ofta nyttjas alltför rikligt av båda parter. Alkoholbruket leder i sin tur ofta till förhöjda röstlägen och ett språkbruk med inslag av hot och anklagelser som ofta urartar i handgripligheter.
Det vanligaste är att mannen står för det fysiska våldet, men det är heller inte ovanligt att det går till som i Pias fall där ömsesidiga knuffar, annat våld eller trakasserier förekommer som utlösande faktor. Vid alltför kraftiga fysiska eller verbala utbrott från mannens sida blir ofta polisen inkopplad genom att kvinnan eller någon granne hör av sig. Därmed är problemet löst för stunden. Många problem skulle även lösas för gott om kvinnan eller mannen hade förmåga och insikt att lämna relationen. Men så ser tyvärr inte verkligheten ut.
Alkoholrelaterad misshandel i hemmiljö är ett ständigt återkommande problem för rättsväsendet och skapar ofta en intressekonflikt mellan polis och åklagare å ena sidan och den misshandlade kvinnan å den andra. Kvinnan är i de flesta fall endast intresserad av att få lugnt för stunden och att få den akuta situationen ur världen. I de fall där mannen grips och anhålls, vill kvinnan ofta få hem honom så fort som möjligt sedan han nyktrat till då han ofta är snäll när han är nykter.
Att han ska åtalas och dömas är sällan något som intresserar kvinnan i de fall hon vill fortsätta relationen och detta är ju lätt att förstå ur ett mänskligt perspektiv. Om kvinnan fullgör sin medborgerliga plikt och medverkar till att mannen fälls för sitt brott och kanske hamnar i fängelse är det knappast något som underlättar en fortsatt samlevnad.
Polis och åklagare är däremot skyldiga att arbeta vidare med anmälningar i fall där man bedömer att det går att styrka brott. I vissa fall är bevisningen så pass bra att man lyckas trots att den misshandlade kvinnan gör allt för att sabotera rättegången genom att återta tidigare förhörsuppgifter och ge nya fantasifulla förklaringar till skador som hon uppvisat vid läkarundersökning. I sådana fall är det inte ovanligt att kvinnan och mannen anlänt till rättegången i bästa sämja.
Ibland kan det vara så att kvinnan inledningsvis varit mycket intresserad av att mannen ska åtalas, men att hon ändrat sig i ett sent skede och återtagit sin ursprungliga berättelse. Bevisläget kan då ändras på sådant sätt att det inte går att åtala eller att mannen frikänns i händelse av åtal.
Har han då suttit häktad i en månad kan han räkna med att inkassera ca 30,000 kr av statliga medel för att ha varit oskyldigt frihetsberövad. En summa som kan komma väl till pass för mannens eller parets fortsatta alkoholkonsumtion med tillhörande risk för ytterligare ingripanden från samhällets sida.
Vid andra tillfällen kan det vara så att kvinnan i och för sig fullföljer en rättegång med resultat att mannen döms såväl till straff som till att betala kvinnan skadestånd. Eftersom de som döms sällan är stadda vid kassa blir det sedan skattebetalarna som via Brottsoffermyndigheten får stå för fiolerna.
Därefter är det inte ovanligt att försoning sker mellan parterna. I sådana fall torde det inte vara alltför djärvt att tänka sig att mannen ges möjlighet att få del av skadeståndet, som sedan kan omsättas i alkohol.
Lyckligtvis är det så att de fysiska skadorna vid relationsvåld många gånger är förhållandevis måttliga. Ofta är de även ömsesidiga. Det är heller inte ovanligt att skadorna är så begränsade att det är svårt att skriftligt beskriva det våld som lett till deras uppkomst, vilket är nödvändigt vid väckande av åtal. Och i den mån gärningen låter sig beskrivas kan den många gånger te sig bagatellartad i förhållande till det obehag som kvinnan förklarat att hon upplevt.
För några år sedan uppmärksammades detta problem från samhällets sida. Lösningen blev att man skapade ett brott som får betraktas som en juridisk kuriositet. Det är konstruerat på så sätt att den dag kvinnan äntligen bestämt sig för att anmäla sin man för brott som skett under en längre tid så ska man kunna lägga ihop misshandel, hot och sexualbrott till det gemensamma brottet Grov kvinnofridskränkning.
Detta för att göra det möjligt för domstolen att utdöma ett längre straff än om varje gärning hade åtalats för sig. Minimistraffet är satt till fängelse sex månader. Lagen är tillkommen i en för kvinnokollektivet välmenande anda, men ur rättssäkerhetssynpunkt är den tveksam och jag misstänker att en utvärdering av lagen inte skulle falla väl ut. För en kvinna som råkat ut för många oförrätter är det svårt att pricka in alla vid rätt tidpunkt och dessutom kunna prestera någon form av bevisning och för mannen är det svårt att freda sig mot oprecisa anklagelser om brott som påstås ha skett åtskilliga månader tidigare.
Till alla som har lätt för att missförstå försök till nyansering av situationer där kvinnor kan figurera som offer vill jag framhålla att jag inte är ute efter förringa någon typ av brott eller att uttrycka sympati för någon typ av gärningsmän. Mitt syfte är endast att påpeka att rättsväsendet många gånger är ett trubbigt instrument för lösande av mellanmänskliga konflikter.
När det gäller relationsvåld är de sociala problemen ofta så framträdande att det vore bra om det funnes någon annan instans än rättsväsendet som kunde gripa in. Tyvärr har jag inget bra förslag till lösning på problemet men tycker ändå att det förtjänar att uppmärksammas.
Text: Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet
