NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Utredningen om en ny domstolslagstiftning har låtit de principiella frågorna falla undan och låta det administrativt praktiska sitta i högstätet. Utredningen behandlar exempelvis inte frågan om individuella domarlöner – en ordning som kritiserats av såväl Europeiska som Internationella domarunionen. Nu står hoppet till remissinstanserna. Det skriver Krister Thelin, tidigare hovrättslagman, statssekreterare och domare vid FN:s Krigsförbrytartribunal för forna Jugoslavien.
Text: Krister Thelin, jurist (Twitter) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2011-05-16 | NewsVoice fick tillstånd av Thelin att återpublicera artikeln.
Justitieministern fick nyligen motta ett betänkande med förslag till ”En reformerad domstolslagstiftning”. Förslaget orsakade ingen större medial upphetsning, Och det är förståeligt. Lagbestämmelser om domstolarnas yttre och inre organisation är ingen kioskvältare. Mediernas och allmänhetens syn på domstolarna är överlag att dessa huvudsakligen är leverantörer av brottmål; det ofta upprepade men missvisande talet om ”rättskedjan”, med domstolarna inklämda som en länk mellan åklagarmyndigheten och kriminalvården, förstärker denna ensidiga och felaktiga bild.
Samtidigt glimtar i bland en annan syn förbi: Domstolarna som rättsstatens kärna med konstitutionella och funktionella uppgifter som inte andra har. Så var det när den senaste grundlagsreformen genomfördes härom året, och domstolsväsendet fick en starkare konstitutionell och mera av maktdelning präglad framtoning. Den verksamhet som Centrum för rättvisa så framgångsrikt har bedrivit under ett antal år, med att i domstol föra talan för att skydda enskildas fri- och rättigheter, illustrerar också denna sida av domstolarnas roll, nämligen som ett värn för enskilda mot det allmänna.
Det nu överlämnade förslaget om en domstolslag kan ses som en uppföljning till grundlagsreformen. Och i det torra materialet döljer sig viktiga principfrågor som förtjänar att lyftas fram:
- hur skall grundlagens bestämmelser om domstolarnas självständighet manifesteras i den inre och yttre administrativa ordningen?
- Hur fördelas målen mellan domarna, och
- var går gränsen då ett chefskap överträder gränsen från administrativ nödvändighet till intrång i varje domares självständighet i domargärningen?
Här bör vägledningen vara den engelska sentensen att ”Justice must not only be done, it must also be seen to be done”. Eller annorlunda uttryckt: det räcker inte med klockatro på ledningens eller chefens välvilja när den utövar diskretionär administrativ makt.
Makten måste bindas med klara och för alla synliga regler. I den tyska grundlagen finns exempelvis regler om hur den enskilde domaren inte kan fråntas ett mål som denne fått lottat på sig. Så handlar ett land som av bitter erfarenhet vet värdet på den dömande maktens självständighet.
Hos oss lyser istället det principiella anslaget med sin frånvaro. Utredningen har, trots sin på pappret kompetenta sammansättning, i dessa frågor helt fallit undan och låtit det administrativt praktiska sitta i högsätet.
Under senare år har det varit vanligt att underrätter förordnat en rådman att vara administrativ mellanchef över en enhet inom domstolen. Också här har utredningen i sin analys inte sett några principiella eller konstitutionella problem.
En välvillig tolkning är att utredningen, som uttryckligen inte haft att befatta sig med lönesättning, valt denna begränsning som ursäkt för sin undfallenhet. Chefsmakt ger lönemakt, i synnerhet i ordning som den nuvarande där indviduell lön också för domare är à la mode; en ordning vi är ensamma om i den civiliserade världen och vilken med rätta kraftfullt kritiserats av såväl Europeiska som Internationella domarunionen.
Och de är endast i det särskilda yttrandet till betänkandet, vilket företrädarna för domarnas organisationer i utredningen avgett, som principerna ges ett högre värde. Det är synd. För genom kopplingen till lönen, som i vår svenska modell är ”det avtalsslutande parternas” prerogativ, kan principerna nedvärderas till enbart svepskäl för fackligt egenintresse och den politiska ledningen i justitedepartementet ( som dock sätter lönen för justitieråden i våra två högsta domstolar) rättfärdiga sin synbara beröringsskräck i saken.
Hoppet står nu till att remissinstanserna, framför allt de juridiska fakulteterna och Advokatsamfundet, förmår att se och rätt bedöma de viktiga principiella och konstitutionella frågor som står spel och så småningom ge regeringen lite råg i ryggen. Av medier, allmänhet och våra vanliga riksdagsledamöter kan man inte begära att det med en gång skall frigöra sig från ”rättskedjeparadigmet” i synen på domstolarna. Men på den nuvarande regeringen borde de konstitutionella förväntningarna vara högre.
På den socialdemokratiska regeringens tid på 80-talet speglades den dåvarande synen på domstolarna i följande tänkvärda påstående som myntats på finansdepartementet: ”Näst rådjur är rådmän de räddaste djur som finns.” Det är ingen bra grund för ett självständigt dömande.
Text: Krister Thelin (Twitter)
Hans Krister Thelin (1947-) är en svensk jurist. Thelin har varit verksam som domare, utnämnd till lagman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge 1998, samt som statssekreterare i justitiedepartementet under Regeringen Carl Bildt. 2003 till 2008 var han domare vid FN:s Krigsförbrytartribunal för forna Jugoslavien i Haag.
