I dag debatterar Centerkvinnorna ett förslag om kvotering som förbundsstyrelsen redan ställt sig bakom. Det är obegripligt att Centerkvinnorna därmed ser ut att vara på väg att göra en vänstergir och överge den liberala vägen. Stereotypen av hur Kvinnor är trodde jag vänstern och 68-rörelsen ensamma omfamnade. Det skriver Maria Ludvigsson, liberal skribent och feminist.
Text: Maria Ludvigsson (Twitter) är ledarskribent på Svenska Dagbladet, liberal debattör med engagemang i jämställdhetsdebatten och har alltid en individualistisk utgångspunkt. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-05-07 | NewsVoice fick tillstånd av skribenten att återpublicera artikeln.
Idag samlas centerkvinnor i Östersund för att med engagemang och debatt dra upp linjerna för det kommande politiska arbetet. Man verkar ha kommit till det vägskäl, som så många ivriga borgerliga politiker envisas med att hamna vid. Frågan är om man ska acceptera vänsterns premisser för jämställdhetspolitiken eller utgå från sin egen liberala analys.
Med Maud Olofsson som partiledare och näringsminister har Centerpartiet bjudit ett tydligt och starkt motstånd till den vänsterfeminism som vill se särbehandling, särlagstiftning och manipulativ kvotering. Den rakryggade liberala hållningen är något för centerpartister att vara stolta över och rätt utgångspunkt för att bli en större kraft i borgerligheten.
På Centerkvinnornas stämma idag debatteras ett kvoteringsförslag som förbundsstyrelsen står bakom. Det något märkliga förslaget handlar om kvotering till statliga bolagsstyrelser och på några andra håll som verkar ihopplockade lite på måfå.
Det finns främst tre uppenbara argument för att detta är en mycket dålig idé.
För det första är de styrelser som avses kvoteras, som statliga bolagsstyrelser, redan numerärt jämställda. Det vill säga att andelen män och kvinnor ligger runt 40 procent i genomsnitt. Då detta är ett genomsnittstal skulle Centerkvinnornas förslag sannolikt innebära att några kvinnor i några styrelser petas till förmån för män och tvärtom i andra styrelser.
För det andra har kvotering som verktyg för att öka jämställdhet aldrig blivit något annat än kontraproduktivt, det vill säga att målet om jämställdhet inte uppnås utan i stället motverkas. Det norska exemplet är tydligt. Sedan kvoteringslagen infördes i Norge har andelen kvinnliga chefer i de bolag som inte lyder under lagen (AS-bolag) ökat.
Motsvarande andel i bolag som lyder under lagen (ASA-bolag) har sedan lagen infördes stått helt stilla. De som motiverade lagen med att numerärt jämställda styrelser skulle ge nedsipprande effekt och skapa jämställdhet i hela näringslivet fick fel och lovade något som reformen aldrig levererat. Snarare framstår själva kvoterandet i ASA-bolagen fungera direkt kontraproduktivt. Kvotering fungerar aldrig.
Slutligen är Centerkvinnornas påhitt en tydlig vänstergir och det är obegripligt varför man överger den liberala ursprungliga vägen. Borgerlig jämställdhet och liberal feminism handlar om att man inte ska behöva bli behandlad som en del av ett kollektiv. Att personen är viktigare än grupptillhörigheten. Att medborgarna har lika rättigheter och att staten inte kränker dessa med särlagstfitning. Att acceptera kvotering av kvinnor är detsamma som att acceptera beskrivningen av alla kvinnor som likadana. Stereotypen av hur Kvinnor är trodde jag vänstern och 68-rörelsen ensamma omfamnade.
En liberal feminism ratar den kollektiva analys som ligger till grund för varje kvoteringsförslag.
De liberala krafter som finns i Centerpartiet och i centerkvinnorna har ett viktigt uppdrag idag.
Text: Maria Ludvigsson (Twitter)