Torbjörn Sassersson är grundare av NewsVoice som startade 2011. Torbjörn har arbetat inom media sedan 1995. Han har en fil kand (1992) inom miljövård från Stockholms Universitet. Stöd hans arbete genom en 
Det är förmodligen i slutänden tack vare personer som Sturmark och Emilia Ericson och deras forcerade tänkande som svensken återfinner sig själv. Det är min kommentar på Newsmill idag efter att ha läst Börje Peratts artikel ”Den omätbara människan” vars rubrik är lånad från Rollo May, en av existentialismens och den humanistiska psykologins pionjärer.
Text: Torbjörn Sassersson, bilden ovan är ett montage
Börje Peratt som är filmproducent för flera produktioner som visats på SVT, citerar författaren och journalisten Marcus Birro som beklagade sig i Expressen över att världen allt mer styrs av matematiker som på något sätt lyckas förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning.
Den artikeln fick Christer Sturmark och Emilia Ericson från Humanisterna att gå i taket. Radarparet ställde sig direkt på sekularingsbarrikaden och besvarade Birros artikel på Newsmill. Sedan kunde jag inte hålla mig från att prisa Sturmarks och Ericssons framåtanda för att bevara status quo. Jag skrev följande (något omskrivet) på Newsmill och som vanligt narras jag med svenskens självgodhet och brist på referenspunkter för att kunna se sig själv:
Från debatten på Newsmill
Jag pratade härom dagen med en läkare av kinesisk härkomst som arbetar som skolläkare. Läkaren beklagade sig över aggressiviteten i det svenska samhället och inom skolmedicinen. Det är armbågar överallt. Jag passade på att fråga vad läkaren ansåg ligger bakom denna aggressivitet vi har här i Sverige.
Svaret var: svenskar är olyckliga människor.
Det är inte första gången jag hör det. Svenskarna verkar ha förlorat förmågan till både Självgranskning och Självinsikt för att vi kan bara se på oss Själva utifrån de svenska normerna, som vi tror är bäst. Vi är stolta över att vi är sekulariserade. Vi får inte tro på något längre. Inte ens vårt eget inre. Nej, det inre är något suspekt. Det är bara något som händer i hjärnan, tror vi. Vi ska tro på något yttre, på vetenskapen, på grafer, på myndigheter och vi ska särskilja oss från de som fortfarande vågar tro på något.
Så svensken är förmodligen världsmästare även på det, att tro på yttre auktoriteter, den fina vetenskapen, men man behöver aldrig ta konkret del av någon forskningsrapport. Det räcker med att svensken tror på det som andra säger står i rapporterna så är svensken trygg. Vi överlämnar oss gärna till vetenskapspopulistiska mainstream-uppfattningar och individer som tycks vara trovärdiga för de är värda att tro på.
Vi läser gärna Illustrerad Vetenskap, men missar att nästan alla artiklar är skriva för personer med en tioårings intellektuella nivå. Artikeln som jag exemplifierar heter: ”Är det farligt att bada när det åskar? Den får utgöra en referenspunkt för att förstå den folkbildningsnivå som föreningarna Humanisterna, Vetenskap och Folkbildning och tidningen Illustrerad Vetenskap befinner sig på. Ja, det kan vara ”fajligt” att bada när det åskar. Man kan få alternativ elchocksbehandling. Lika ”fajligt” är det att bada efter att man ätit en macka. Man kan få kramp.
Nåja.
Låt Sturmark och Emilia Ericsson ta oss ända längst ner i reduktionismens ingentinget och låt Börje Peratt och Marcus Birro påvisa fel i systemtänkandet och att när man tar sekulariseringens blå piller hamnar man till slut i en själslig latrinkompost där svensken blivit en maximalt olycklig och duktig robot med ett fastklistrat leende.
Text: Torbjörn Sassersson
Läs mer
- Börje Peratt: Den omätbara människan [Newsmill]
- Christer Sturmark: Birro angriper oss som försöker bidra till en bättre värld [Newsmill]
- Emilia Ericson: Birros attack mot oss och vetenskapen är substanslös [Newsmill]
- Illustrerad Vetenskap: Är det fajligt att bada när det åskar?
Jag är inte helt insatt i Humanisternas ”program” eller så, men de intervjuer jag sett på TV där han utfrågats om sina ståndpunkter så var mitt intryck att han motsade sig själv ett par gånger, av det skälet att han inte visste vad han egentligen tyckte. Han gav intryck av att vara ”en falsk profet”.
Jag tror den skeptiska aktiviströrelsen har en viktig funktion att fylla i samhället och det är att tvinga folk att ta reda på fakta (eftersom skeptikerna ideligen förvrider det som är korrekt, sant och vetenskap) samt de tvingar folk att ta ställning för vad de tror på, dvs vilka vetenskapliga källor ska vi ge tilltro? Det finns många vetenskapliga källor, inriktningar och discipliner.
Humanisterna och VoF, som kallar varandra för systerföreningar, företräder ju en sekulär, materialistisk och naturvetenskaplig världsåskådning och de försöker få alla att tycka likadant som de genom opinionsbildning.
När journalisterna inser detta enkla faktum kan dessa gaphalsar föras åt sidan så att vi kan se klart och tydligt på kulturuttrycken: vetenskap, världsåskådning, ideologi, floran av åsikter, rent vetande och intuitiv tro.
Vetenskap är bara en kulturyttring som är mycket mer psykologisk till sin natur än vad gaphalsarna vill veta av.
Bra sagt Admin!
Det finns mycket som bör lyftas upp i ljuset, så att det endera spricker eller bär frukt!
Intressanta inlägg, tack! Evenemanget som du nämnde hette Mind Event.
Hemsida: http://www.mindevent.se/
Tack Admin o RM för svar! Jag håller med!
Tydligen har vi krafter i samhället som på allvar vill hindra glädjen i människors behov att uttrycka nyfikenhet och fantasi. Nej det är nog inte humanismens ideal att göra så utan det är fanatiska fundamentalister, som av diverse orsaker ( egoistiska eller missriktade ) skapar den rädda och ängsliga stämningen.
De motarbetar en naturlig utveckling av medvetenheten hos allmänheten.
De här förföljelserna av oliktänkande oskyldiga personer skall för allas bästa bara upphöra så fort som möjligt!
Föreningen Humanisterna står för positivismens ideal (som är framträdande inom naturvetenskapen) som bygger på idén om en objektiv verklighet som människan objektivt kan förhålla sig till. Inom humanvetenskap lämnade man detta, tydligast genom Heidegger (existentialfilosof) som menade att verkligheten var subjektiv.
1962 utkom Thomas S. Kuhns bok ”The Structure of Scientific Revolutions” där Kuhn ifrågasätter bilden av den naturvetenskapliga forskningen som ett neutralt sökande efter fakta. Han menar i sin bok att teoribildningen och synen på vad som under en viss tid räknas som kunskap bör relateras till det sociala spelet inom forskningens institutioner och gemenskapssammanhang, av detta följer att vi inte kan tala om kunskap och sanning utan att fråga oss vems kunskap och vems sanning det är frågan om.
Sociologerna Peter Berger och Thomas Luckmann gav 1966 ut boken The Social Construction of Reality som kan sägas spinna vidare på Kuhns tankar, och dessa herrar menar att verkligheten är en social konstruktion – dvs det vi kallar verklighet är skapat av de föreställningar, värderingar och vetenskapssyn som är tongivande i den sociala miljö som vi lever i.
Värt att nämna här är franske filosofen Michel Focault som menar att varje epok följer sina egna lagar som styr vad som är möjligt att tänka och föreställa sig. Enligt Focault är många begrepp vi tar för givna inget annat än kulturella och ideologiska konstruktioner.
Detta är en s k postmodernistisk kunskapssyn som fick många anhängare under 60-talet och framåt, och vi kan hitta genklang i hos modern kvantfysik – eller kvantmystik – som talar om medvetande, consciousness, som det var seminarium om på Stockholms universitet i våras med bl a Deepak Chopra som föreläsare. Tyvärr hade jag ej möjlighet att vara närvarande under evenemanget.
Det känns något märkligt att föreningen Humanisterna vill gå tillbaks till positivismens ålderdomliga ideal.
U. Glöm inte u. Foucault. Inte ”Focault”. Det ger bättre intryck om man vet hur de auktoriteter man hänvisar till stavar sitt eget namn. Inte för att Foucault själv hade brytt sig, antagligen. Viktigare vad du gör med hans teorier än att du rapar upp dem ordagrant, som han nån gång ungefärligen formulerade det. Men vi andra är lite petiga med sånt. Intryck, du vet. För i det symboliska universum (Berger & Luckmann) som vetenskap(-steori ) utgör, så är man rätt noga med sånt. Det hör till de diskursiva reglerna. Så glöm för fan inte u’t.
Sen är det väl tveksamt om Foucaults kunskapssyn är ”postmodernistisk”. Oftare kallas den nog post-strukturalistisk. Jag gissar dock att Michel Foucault hade sparkat den som etiketterade honom som det ena eller andra i häcken, oavsett.
Din sista fundering om att ”föreningen Humanisterna vill gå tillbaka till positivismens ålderdomliga ideal” håller jag dock med dig om. Det känns som att humanisterna å ena sidan drabbats av en biologisk, positivistisk slagsida (tack Dawkins…) och å andra sidan gör sitt bästa för att härma religiösa ritualer. Det blir rätt märkligt. Speciellt som ”humanism” är väldigt luddigt som begrepp och samtidigt snubblande nära en (religiös) livsåskådning.
Apropå Foucault så var han för övrigt oerhört skeptisk mot dem, som gjorde anspråk på att stå för humanism och humanistiska ideal.
Jag ber om ursäkt för att jag missade ett ’u’, du har självfallet rätt i det.
F ö är det intressant att jag nämner honom i två meningar, och får ett svar som nämner honom i 10 meningar som till största delen handlar om ett borttappat ’u’… Jag erkänner att mitt inlägg har akademiska brister, jag såg detta mer som ett informellt samtal än ett vetenskapligt seminarium.
Det är fullt korrekt att Foucault inte vill kallas postmodern eller poststrukturalist, även fast flera forskare och teoretiker hävdar att han hör hemma där. Vi kan säga att han har inspirerat och influerat postmodernismen eller den postmoderna eran om detta gör dig nöjdare. 🙂
Ja man blir onekligen frestad att ta det blå pillret. Speciellt i Sveriges ankdamm. Bevare mej från t.ex. ”Illustrerad Vetenskap” Den fatala naiviteten finns i de flesta media och de gör mej frustrerad och skakig. Varför skall jag överleva en ständig upprepning av något som bara är gamla självklarheter som funnits för länge sedan dag ut och dag in? Det är samma saker på Sveriges Radio TV och överallt annars och jag dör antagligen snart av uttråkning. Vart tog de nyfikna människorna vägen?
Så fort nyfikenhet tillämpas sker upptäckter och när vi upptäcker det ena efter det andra måste vi besluta oss för om vi ska kommunicera upptäckterna eller inte. Problemet (jag är ironisk) med forskning, studier och undersökningar är ju att upptäckterna oundvikligen innebär expansion av vårt kunnande och det innebär att det finns en front eller yta av vetande som ligger mellan ej känt och känt. Den ytan är fullt frisk och sund, men den infekteras aktivt i ett osunt samhälle av osunda individer som inte klarar av expansionen av ett vetande.
Dessa osunda individer gillar inte expansion. De vill ha status quo för det ger en känslomässig upplevelse av kontroll och förutsägbarhet. Resten är ett informationskrig om ”sanningen”. För att vinna kriget mot de expansiva måste status-quo-individerna nedgöra expansivisterna. Det sker genom att expansivisterna kallas allt möjligt negativt och genom vilseledande retorik.
Nåt sån’t kanske….
Jag upplever det som att den rådande vetenskapliga traditionen handlar om att se allt i världen som mekaniska processer som följer vissa bestämda mönster, lagar och regler som är gemensamma för alla. Detta därför att det är enklare att förstå och kontrollera för människans analytiska del. Häri finns även en strävan efter att av-humanisera världen, alltså att separera världen från människan. Världen blir till ett objekt som människan observerar istället för att delat i, och den vetenskapliga traditionen innebär en observation där människan strävar efter att vara utanför sig själv istället för i sig själv.
Jag menar detta är ett uttryck för ett kontrollbehov hos människan för att känna sig trygg i sin omvärld, och för att slippa känna sig själv, sitt inre och komma i kontakt med djupet av sina sinnen.
Många tar ju hellre läkemedel, eller andra substanser, som dövar sinnena istället för att utforska våra sinnen inifrån. Istället för att reda ut livsångesten och titta på vad som finns under den, så tas dövande medel för att människan ska slippa känna. Det finns ett motstånd mot människans känslor inom den traditionella vetenskapen. Intellektuell analys kallas för rationellt och känslor är irrationella och därmed något som saknar betydelse.
Så mycket av vetenskap handlar om att fjärma människan från sig själv.
Och därför blir s k översinnliga upplevelser till skrämmande och hotande därför att de är individuella och kan utforskas, upplevas, individuellt. Vi har en rik inre värld. Den psykologisk-medicinska forskningen söker hitta minsta gemensamma nämnare och sätta människor i olika fack för det blir lättare att hantera då från det mekaniska perspektivet istället för att möta människor som individer och därigenom reaktioner och upplevelser i en unik mix.
Den forskning som handlar om det s k översinnliga blir kontroversiell.
Och de människor som har upplevelser som innebär att de är mer än en biologisk-mekanisk maskin som styrs av processer likt en dator, blir ett hot.
De s k Humanisterna förföljer människor med översinnliga upplevelser. De är motståndare till själen och andlighet (översinnlighet). Om du har ett föredrag där du delar med dig av dina personliga upplevelser av översinnlighet / andlighet, så blir du en måltavla för de s k Humanisternas hat. (en kvinna som höll ett föredrag om änglar för personalklubben inom en kommun blev smädad i en artikel i rikstäckande kvällspress av föreningen Humanisternas ordförande).
För mig är det helt oförenligt med humanism att förfölja, angripa och attackera människor för sina personliga upplevelsers skull, och därför sviker föreningen Humanisterna humanismens ideal.
Bra skrivet.
Ja nu kanske jag drog alla humanister väldigt orättvist över en kam, det var inte meningen. De som skrev artiklarna menade jag i första hand, Christer Sturmark och Emilia Ericsson.
Jag skulle kunnat kommentera hos dem, men orkar inte med en sån långbänk som jag uppfattade det kunde bli.
Ha ha! Bra artikel.
Ja den högmodiga humanismen kan inte ha någon framtid då de inte tycks vilja ha någon.
Jag såg en dokumentär för någon vecka sedan och där hade vetenskapen upptäckt att vi bara kan förnimma eller se knappt 5% av universium, resten är fördolt för oss då det inte finns verktyg, metoder eller kunskap hur man skall tolka resten ( över 95% ). Ja har jag fattat fel så rätta mej,
om inte:
Så vår vetenskap håller på att utforska det som är knappt 5% av vår verklighet? Kan man då tycka att människor bara måste tro på vetenskapens rön? Kan man då tycka att om man tror något av de övriga 95 procenten ( som är okänt men man kan inte hitta på något som inte finns tror jag ) så är man vidskeplig? Jag tror ( i min stollighet kanske ) att vi möjligen är beroende av 100% verklighet för att ens leva. Jag menar man kan luras och hitta på saker medvetet ( även omedvetet om man hjärntvättats tillräckligt mycket ) om det som inte finns för att dölja något eller förleda/lura någon, men det är ju bara vanlig kriminell tanke som det finns straffsatser på.
Det är min hypotetiska fundering.
Man kanske kan säga så här att vetenskapen undersöker inom ramen för det som vetenskapen har tekniska instrument. Man söker därför inom ett större område än 5% eftersom ultraviolett ljus och infrarött etc ligger utanför det område som människans fem sinnen kan uppfatta.
Vårt ”Mind” och vårt ”sjätte sinne” räknas inte som instrument ur vetenskapligt perspektiv. Vi kan iofs detektera värme som ligger nära IR, men det räknas inte eftersom vi fortfarande inte kan mäta det som uppfattas.
Vetenskapsmän i det generella tycker sannolikt det är intressant med att vårt ”Mind” och/eller vårt ”sjätte sinne” kan detektera mer än vad tekniska instrument kan. Så vårt ”Mind” är i slutänden för de flesta något att räkna med eftersom det var vårt ”Mind” som utvecklade alla de tekniska instrumenten, metoderna, rapporterna och laboratorierna. Inget av dessa ”fenomen” uppstod ju slumpmässigt.
Rollo May hedrar dessa mänskliga egenskaper.