NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Till skillnad från hur svensk polis brukar agera verkar Oslopolisen tidigt efter bombdådet ha lyckats växla över till den organisation som krävs vid kriser. Svensk polis har förmodligen mycket att lära av den kommission som nu tillsätts i Norge, skriver före detta polischefen Eric Rönnegård.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-09-04 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”
Norge drabbades 22 juli av en djup nationell kris, av en magnitud inget nordiskt land tidigare varit i närheten av i fredstid. I det första akuta skedet låg ansvaret på polisen att skydda människorna i Oslo med omnejd.
Oslopolisen fick larmet om den pågående massakern på Utöya klockan 17.27. Norges nationella insatsstyrka, beredskapstruppen Delta, anlände till ön en timme senare och grep Anders Behring Breivik direkt de kom dit klockan 18.27.
I många medier kritiseras nu polisens arbete. En sjuttonårig yngling hade enligt kritikerna gripits felaktigt på Utöya och blivit kvar för länge i arresten. Hade poliserna kommit tidigare till Utöya hade liv räddats. Poliserna borde ha valt snabbare färdsätt och kortare resväg, och så vidare…
Det är förståeligt om anhöriga till offren på Utöya kritiserar polisen, när de hör att polis kunnat anlända tidigare till ön och deras anhörig därmed kanske kunnat räddas. Men medierna borde vara litet återhållsamma med sin kritik på detta stadium, i varje fall rörande de allra första timmarna. Det är först när polisinsatsen granskats vi får tillgång till helhetsbilden. Först då kan en kritisk debatt bli meningsfull.
Jag har i flera roller som polischef i Sverige arbetat med extraordinära händelser alltsedan mordet på Olof Palme. Också sådana som per definition har varit kriser. Av uppgifter i media tycker jag mig kunna utläsa att Oslopolisen tidigt tycks ha lyckats växla över till den beredskapsorganisation med central ledning som krävs för att klara polisarbetet vid en kris. Det har krävts kvalificerad chefskompetens för att klara den uppgiften under de extrema villkor som rådde i Oslo 22 juli.
Den synnerligen kraftiga bilbomben exploderade i regeringskvarteret klockan 15.26 och Justitie- och polisdepartementet med Nationella polisdirektoratet (motsvarigheten till vår Rikspolisstyrelse) skadades svårt. Oslopolisens telefonväxel kan de första timmarna också ha varit överbelastad. Antalet poliser för att ta emot samtal kan inledningsvis ha varit otillräckligt.
Det ställer särskilda krav att vid en allvarlig kris övergå från normal polisverksamhet till en kraftsamlande beredskapsorganisation med central ledning. Att då få ytterligare en extremt allvarlig händelse att ta hand om och leda strategiskt och övergripande operativt är en krävande uppgift i sig. Att det, som i detta fall, är händelser som monsterbomben i regeringskvarteret och massmorden på Utöya ställer naturligtvis särskilt höga krav på chefskapet.
I det akuta skedet av en kris krävs att chefen kan fatta beslut under extrem tidsbrist och press. Situationen är mycket stressframkallande då det upplevs att något mycket väsentligt måste riskeras, oavsett vilket beslut som fattas. Grundläggande värden står på spel, såsom människoliv och nationella säkerhetsintressen. Samtidigt präglas hela situationen av mycket stor osäkerhet.
Det som vid en kris skapar särskilt stora problem för cheferna är tidsnöden och den allmänna osäkerheten. Vid en kris krävs av cheferna att de måste agera på ett mycket osäkert kunskapsunderlag, där rykten florerar och mer eller mindre obekräftade uppgifter är legio.
I Sverige har polisen hittills misslyckats med att hantera krisartade och extraordinära händelser i inledningsskedet, trots att det har funnits många granskningsrapporter att lära av. Grundproblemet har varit att vid kriser snabbt få igång en effektiv central ledning med kommenderingschef och stab, för att kunna kraftsamla på uppgiften. Det har återkommande konstaterats vid granskning av polisinsatser vid kriser.
Vid mordet på statsminister Olof Palme 1986 rådde de första timmarna kaos i polisledningen. Enligt tre granskningskommissioner tog inte den formellt ansvarige polischefen något ledningsansvar alls sedan han en timme efter mordet infann sig på polishuset. Efter två timmar lämnade han helt sonika polishuset. Kommissionerna konstaterade att den enda centrala ledning de kunde skönja under de första timmarna efter mordet var den ”ledning” som utövades av operativt arbetande polisinspektörer på polisradion.
Vid de massakerliknande dödsskjutningarna vid Stureplan 1994 upprepade polisen misstagen: ”Bristen på central ledning har varit till avsevärt men för polisinsatsen i sin helhet. Som exempel kan nämnas att kommenderingschef inte utsågs, att beredskapsplanen … utlöstes för sent …”, konstaterade länsstyrelsen i en granskningsrapport och fortsatte: ”Det förtjänar att nämnas att den kritik som kan riktas mot polismyndigheten i detta ärende är likartad den som framfördes av olika kommissioner efter mordet på Olof Palme.”
Vid polismorden i Malexander 1999 rådde kaos i ledningsorganisationen de första tre timmarna. Exempelvis varnades endast poliserna i ett av tre polisområden om att rånarna skjutit skarpt mot polis med automatvapen. Några timmar senare var två poliser, som inte fått den informationen, döda.
Vid mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003 upprepades bristerna. Men innan den särskilda ledningsorganisationen börjat arbeta beslutade länsvakthavanden helt korrekt att inleda förundersökning rörande försök till mord. De högre cheferna ändrade sedan knivöverfallet på utrikesministern till grov misshandel. Beredskapsplanen för grövre våldsbrott utlöstes inte. Personalförstärkningar kallades inte in. Kommenderingschefen förbjöd vidare, med åberopande av arbetstidsregler, poliserna som var i tjänst att arbeta mer än 14 timmar. Som en konsekvens lämnade också de ansvariga polischeferna en efter en polishuset. Det kom att helt saknas kommenderingschef i polishuset från klockan 22.00. Allt medan ett trettiotal läkare arbetade intensivt på Karolinska sjukhuset med att försöka rädda den dödligt skadade utrikesministern.
Norska regeringen tillsätter nu 22 juli-kommissionen. Den skall granska vad som hände före, under och efter bomben i regeringskvarteret och massmorden på Utöya. Kommissionen skall arbeta i ett år. Ett viktigt syfte med kommissionsrapporten är att den skall ge lärdomar för framtiden. Naturligtvis blir rapporten också ett utmärkt underlag för debatt och kritik, av både poliser och andra.
Här vore en nåd att stilla bedja om att den norska kommissionsrapporten skall bli en väckarklocka och lärdom också för svenska regeringen och svensk polis. Svensk polis har ett grundläggande systemfel som gör sig påmint vid i synnerhet allvarliga händelser och kriser.
Svenska polischefer är i huvudsak administratörer, inte rekryterade, utbildade och tränade i att leda vid allvarliga händelser och kriser. Det innebär att det vid sådana händelser tenderar till att det blir antingen kaos i polisledningen eller så håller sig cheferna undan.
Skall de avskyvärda terrordåden i Oslo få något gott med sig så vore det att inte bara Norge utan också Sverige lär av dem för framtiden. Polisens uppgift att värna sitt respektive lands säkerhet borde vara för viktig för att underlåta att göra det.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.
