Två narkosmedel, propofol och tiopental, står i centrum i olika uppmärksammade rättegångar. Den första är rättegången om Michael Jacksons död och den andra det s.k. Astrid Lindgren-fallet.
I egenskap av läkare inom anestesi- och intensivvård har jag självfallet använt de här medlen många gånger. Propofol och tiopental är båda starka insomningsmedel. Man sprutar in dem i blodet varefter sömn inträder inom en minut. Men det är inte vanlig sömn utan medvetslöshet. Det betyder att man inte andas på vanligt sätt. Hakan faller lätt bakåt varvid luftvägen stängs helt. Dessutom brukar andningsrörelserna upphöra helt under någon minut.
Dessa effekter betyder att en person kompetent för att hålla fri luftväg och behandla eventuella komplikationer till sövningen, såsom kräkning, måste finnas till hands. Sövning med propofol och tiopental bör därför alltid ske i närvaro av anestesiläkare och/eller anestesisjuksköterska. Det är praxis.
Jackson och propofolet
När jag läst om Michael Jackson-fallet så kan jag omöjligt begripa hur en läkare kan komma på en så korkad och riskabel idé som att varje kväll använda narkosmedel för att Michael Jackson skall kunna sova. Rent livsfarligt är det om läkaren själv varit frånvarande och/eller saknar specialutbildning om hur man hanterar en stängd luftväg.
Men det finns skillnader mellan amerikansk och svensk sjukvård. I USA är patienten i större utsträckning kund och kan begära både undersökningar och behandlingar som läkaren känner sig böjd att tillhandahålla. Läkare är mer försäljare av sjukhusets och apotekets utbud än patientens talesman och rådgivare.
Men det finns ändå ingen person som yrkesmässigt använder dessa preparat som skulle rekommendera dem som dagligt sömnmedel. I mina öron låter det mycket riskabelt. Utan noggrann övervakning av kunnig personal så är Michael Jackson godnattvanor helt enkelt livsfarliga. Det behövs ingen mordmotiv för att förklara sångarens död, det räcker med ett mindre förbiseende. Har man klarat att fria luftvägen varje kväll i flera års tid så är det bara att vänta på tillfället när det hela inte fungerar som man tänkt sig, och då är katastrofen – hjärnskador eller död – ett faktum inom några minuter.
Jag tror knappast att Michael Jackson mördades, och hans läkare kan knappast bli dömd för det. Men han har tagit enorma risker när han tillhandahållit detta sömnmedel på regelbunden basis.
Jag träffade ett av expertvittnena i rättegången på en kongress i Santiago (Chile) i slutet av maj. Det tycks som om försvaret vill hävda att läkarens inte gav propofol direkt i blodet, utan Jackson skall ha druckit det. Vi får se om det argumentet dyker upp. För det kan inte vara sant. Propofol elimineras till 100% vid första passagen genom levern, till vilken droger man dricker eller äter först måste ta sig. När man dricker propofol uppstår därför ingen effekt alls. Det betyder att propofolet måste ha sprutats in i Jackson blod.
Astrid Lindgren-fallet
Astrid Lindgren-fallet är en annan sorglig historia. Här har ett annat insomningsmedel, tiopental, kommit i centrum. Det fungerar på liknande sätt som propofol men lagras upp i fettväv, varför effekten sitter i längre tid. Blodcirkulationen blir hämmad, och stora doser gör att cirkulationen blir så hämmad att man dör i sömnen. Tiopental är en vanlig komponent i avlivningsvätska för djur.
Astrid Lindgren-fallet handlar om dödshjälp. I Sverige har vi legaliserat passiv dödshjälp men kriminaliserat aktiv dödshjälp. Den förra betyder att man får ge t.ex. lugnande och smärtstillande medel för att lindra lidande, även om behandlingen innebär att döden inträder snabbare. Det är också accepterat att avbryta kvalificerad behandling på patienter som är döende, även om det förkortar livet. Passiv dödshjälp prioriterar sålunda att mildra lidande framför att förlänga livet när den medicinska behandlingen ändå är utsiktslös.
Är passiv dödshjälp vanligt? Ja, jag vill påstå att det är ganska vanligt, men problemet är nog ändå att det används för sällan. Rättegångar av typ Astrid Lindgren-fallet kommer nog att innebära att läkarna blir ännu mer försiktiga. Här finns det skäl för läkarkåren att diskutera frågan internt.
Aktiv dödshjälp betyder att man ger en drog i syfte att förkorta eller göra slut på livet. Det finns egentligen inget aktuellt lidande som behöver lindras, utan målet med handlingen är just att påskynda döden. Det kanske låter svårt att avgöra var gränsen går mellan passiv och aktiv dödshjälp, men i praktiken är det sällan svårt.
Jag var själv vikarierande verksamhetschef på en anestesiklinik för 13-14 år sedan när ett fall av aktiv dödshjälp uppdagades. En patient befanns under en operation ha en jättelik blodpropp i tarmarna, vilket medför döden inom 1-2 dygn. Operationen avbröts och i normalfallet så läggs på patienten på intensivvårdsavdelningen med morfindropp under de timmar som han/hon har kvar. Morfinet behövs för att blodproppen medför plågsamma smärtor.
Men läkaren gjorde inte så utan skruvade upp narkosgasen på maximal tillförsel, varför patienten dog på operationsbordet. Med den åtgärden dödar man vem som helst. Syftet var här sålunda att genom en aktiv åtgärd avsluta patientens liv, och det är alltså inte tillåtet.
Jag anmälde fallet för Ansvarsnämnden, men jag vet inte hur affären till sist slutade. Jag vet dock att det inte blev någon rättegång, trots att fallet mycket liknar Astrid Lindgren-historien. Även där handlar det ju om en patient vars liv är bortom all hjälp. En skillnad är dock att dödshjälpen på mitt sjukhus gick att följa exakt då varje dos narkosmedel skrivits upp i journalen. I Astrid Lindgren-fallet tycks tiopental ha givits vid undersökningar men inte journalförts, och det är givetvis illa i sig. Det ökar dessutom åklagarens misstankar om att någon agerat i lönndom.
Personligen tror jag att anestesiläkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset kommer att bli frikänd då det knappast är möjligt att bevisa att just hon givit den dödliga injektionen tiopental, om det nu givits någon. Kanske viktigare än domslutet vore dock att undersöka om detta skett fler gånger. Den höga halten tiopental hos just detta barn tycktes ju ha upptäckts av en slump.
