Vid den här tiden på hösten delas Nobelprisen ut. Det tycks finnas en inre kamp hos dem som har till uppgift att dela ut prisen. Dels vill man ge priset till personer som man själv tycker gör spännande saker och vars fynd vidgar vyerna. Å andra sidan tvingas man följa ordalydelsen i Nobels testamente och att ge priset till dem vars upptäckter kommit mänskligheten till störst nytta.
Bottennapp finns det, och ett sådant var att ge förra årets Fredspris till Barack Obama. USAs president har pratat om fred men inte skapat någon. Däremot har han eskalerat USAs insats i Afghanistan, dock utan utlovat resultat – att våldet skulle minska och stabiliteten öka.
Därför var mitt stalltips att årets fredspris skulle tilldelas Muammar al-Gaddafi. Skämt åsido, jag tror att den norska priskommittén förstod att den måste skärpa sig. De tyckte onekligen att Obama ville öppna nya dörrar för fred. När framgångarna uteblev, och resultatet blev istället att prisets prestige sjönk.
Prestigen hos ett stort pris skapas genom association med tidigare pristagare. Pengarna betyder mindre. Inom medicinen är värdet av association uppenbar – vem skulle inte vilja få samma pris som de som upptäckte penicillinet och vad röntgenstrålningen kan användas till? Alla som arbetar med medicinsk forskning drömmer att få nämnas i samma andetag som de.
Litteraturpriset gick till rätt person, tycker jag. Inom litteraturen bör inte bara romaner räknas utan även poesi och dramatik, och där tycker jag att Svenska Akademin varierar sig väl. Att det gick till en svensk – ja, varför inte? Ingen kan förneka att Tomas Tranströmer är en stor poet som dessutom rönt internationell uppskattning.
De vetenskapliga priserna genomsyras av idéns lockelse snarare än att belöna dem som verkligen stora viktiga insatser för mänskligheten. Fysikpriset gick till forskare som visat att världsrymden expanderar allt snabbare. Det låter visserligen imponerande att man alls kan påvisa saken, men vad det är till för nytta för mänskligheten begriper inte jag.
Kemipriset handlar om att kristallstrukturer kan se ut på ett oväntat sätt. Nyttig kunskap? Ja, man kan visst tillverka något som är lite hårdare med hjälp av denna kunskap. Men att kemiprofessorerna inte belönar någon upptäckt som verkligen gjort skillnad för mänskligheten känns märkligt. Men det kanske inte finns bättre förslag på upptäckter att belöna?
Många kandidater finns det dock inom medicinen, vars enormt snabba utveckling gör att konkurrensen är stenhård. Valet av pristagare genomsyras dock av att många som sitter i kommittén för medicinpriset inte är läkare. Deras kunskaper om mänsklighets sjukdomar och lidandets konsekvenser kan därför vara blygsamma. Därför ges priset ibland till någon som öppnat dörren till något spännande inom forskningen.
Vanligtvis handlar det om en upptäckt som fördjupat förståelsen för någon pytteliten detalj inom cellbiologin. Till vilken nytta? Ja, det vet vi inte förrän kanske möjligen om 20-30 år – kanske…. För att motverka kritik brukar Nobelkommittén krydda på med fantastiska visioner av vad det cellbiologiska fyndet kan tänkas ha för betydelse, och vilka dörrar som nu öppnats.
Nytta för mänskligheten?
Jag tycker att medicinpriset för ofta belönar upptäckt av någon mekanistisk detalj som vidgar vyerna hos forskare inom cellbiologin. Stundom ges priset till personer vars forskning verkligen hjälpt mänskligheten. Exempel på den kategorin är den australiska läkare som upptäckte att magsår orsakas av en bakterie och inte beror på stress. Detta har totalt ändrat synen på, och behandlingen av, en förr mycket vanlig sjukdom. När jag läste till läkare var operationer på grund av magsår vardagsmat. De har nu i praktiken försvunnit från våra operationsavdelningar.
När det gäller andra pris för nyttiga upptäckter så ges medicinpriset vanligen till konstruktörer av undersökningsapparatur, tyvärr mer sällan till dem som hittar på behandlingar som botar sjuka människor. Både datortomografen och magnetkameran har fått Nobelpris, vilket var värdiga pris eftersom de avbildar människans inre mycket bättre än vanlig röntgen och idag används åtminstonde på alla större sjukhus. Nya bilder av människans inre sporrar fantasin, vilket är väldigt viktigt för Nobelkommittén.
Värdiga mottagare utan pris
Många andra revolutionerande apparater och framför allt behandlingar har inte fått något Nobelpris. Vi har konstruktionen av höftprotesen. Det är en teknik från 1960-talet som idag används över hela världen för att bota människor med höftledsartros. Dessa människor blev förr väldigt handikappade av sin sjukdom. De hade svårt att röra sig och led av värk. Idag har de ingen värk och kan leva ett normalt aktivt liv. Med tiden har knäproteser blivit en nästan lika stor artikel. Inget Nobelpris gick dock till dessa proteser trots att nyttan för mänskligheten är enorm.
Ett annat exempel är upptäckten att man kan operera grå starr genom att ersätta linsen med en protes. Detta har fullständigt revolutionerat möjligheterna till leva ett normalt liv hos dem med grå starr – och de är många! Alla tidigare behandlingsmöjligheter var mycket, mycket sämre. Dessa operationer är idag de allra vanligaste som överhuvudtaget utförs i västvärlden. Inget Nobelpris trots att nyttan för mänskligheten är enorm.
Njurstenskrossen
Till sist mitt favoritexempel, och det är behandlingen av njursten. Under mina första 5 år som narkosläkare så var operationer för njursten en stor artikel. Många patienter fick upprepade gånger fick njursten som kilade sig fast i urinledaren. De fick helt enkelt skäras upp och njurstenen tas bort manuellt. Detta är ett ganska stort kirurgisk ingrepp som stackarna med denna sjukdom fick genomgå upprepade gånger.
I mitten av 1980-talet kom njurstenskrossen (stötvågslitotripsin) och med ens försvann de här operationerna helt och hållet. Nu skakade man sönder njurstenarna istället. Hur gick då detta till? Historien är, att en läkare som arbetade med njursten vid frukosten på ett hotell kom i samspråk med en ingenjör som arbetade med ljudsbangar från överljudsflyg. Idén väcktes då att man kanske skulle kunna sönderdela njurstenar med hjälp av en överljudsbang.
En sådan medför dock att man kan få hjärtstillestånd, vilket löstes genom att pulsa stötvågor mellan hjärtslagen. Otroligt, men det hela fungerade och genom dessa människors insats så har människor som dras med njursten fått ett betydligt lättare liv. Inget Nobelpris trots att nyttan för mänskligheten är enorm.
När man påtalar vilka pristagare som förbisetts så brukar Nobelkommittén försvara sig med att man bara kan ge priset till upptäckter och inte till uppfinningar. Men gränserna mellan dessa är plastiska och riktiga framsteg brukar innehålla bådadera. Både datortomografin och magnetkameran är ju uppfinningar men ändå belönats med Nobelpriset. Att man kan använda överljudsbangar till att sönderdela njurstenar är ju en upptäckt, även om stenkrossmaskinen är en konstruktion och därför även kan kallas för uppfinning.
Spelet bakom fasaden
Faktum är att Nobelkommittén för medicin under de senaste 30 åren förbigått massor av upptäckter som verkligen betytt mycket för sjuka människor och istället givit priset till upptäckter som sporrat fantasin i deras egen krets. Det finns också ett spel bakom fasaden som få känner till.
Nobelpristagare kan föreslås av utvalda utomstående, och framför allt bland amerikanska universitet är det en viktig status- och konkurrensmässig fördel att skryta med att ha en eller ett par Nobelpristagare knutna till sin verksamhet. Därför pågår en lobbyverksamhet där varje universitet förstås föreslår sina egna forskare. Det är en förklaring till att de flesta mediicnpristagare är amerikaner. Den som saknar en stark promotor och lobbyist bakom sig har helt en sämre chans att få priset.