Vetenskap och folkbildning (VoF) är en kvasivetenskaplig förening som jag och andra bloggare anklagat för att syssla med mobbning. På sin webbplats ställer sig VoF-anhängare frågan om det verkligen är mobbning att påpeka att jag tror på Gud. Från att klara ut frågan skall jag nu diskutera vad som är mobbning och inte i offentlig debatt. Det är relevanta frågor för VoFFare att begrunda eftersom föreningens grundare, Sven Ove Hansson, så uppenbart sysslar med mobbning.
Den som, liksom VoF, säger sig företräda vetenskapen har även att beakta en viss etisk hållning vari ingår att ständigt vinnlägga sig om att vara objektiv – så länge man står med fötterna på vetenskapens arena, vill säga.
VoF bloggar om mig
Min person diskuteras i en särskild 11-sidigt avsnitt på VoFs Forum. Där framgår rätt snart att kunskaperna i VoF-gänget är begränsade. De finner det märkligt att jag säger att man kan påvisa utomsinnliga förmågor med hjälp av statistik. Jo, man kan påvisa att mediers utsagor inte kan förklaras av en slump. Det torde inte vara svårt alls, men det krävs förstås att man vill och har ett intresse för saken. Relevanta kunskaper bör finnas inom VoF, och jag gav exempel på i min blogg hur man kan göra.
Jag misstänker dock att varje gång ett riktigt bra medium säger sådant de rimligtvis inte kan veta i TV-programmet ”Det okända” så slår VoFFarna dövörat till och låtsas som om programmet aldrig sänts. Att selektera information är en ovetenskaplig attityd. Men det största problemet är dock att tro på resultatet. Det har vi sett i homeopatifrågan – här kan man i hundratals läkemedelprövningar påvisa att homeopati fungerar, men VoF och andra avfärdar ändå resultaten. Med sådana låsningar finner jag det meningslöst att alls bedriva forskning kring homeopati. Föreningens sägs vilja sprida vetenskap, men när det passar så sprider man istället trosuppfattningar, i det här fallet att det är något fel på 95% av alla läkemedelsprövningar av homeopati.
En annan säger att TV-filmer med medier av typ ”Det okända” skulle vara blindade. Skribenten tror alltså att det skulle finnas en placebo-effekt i att veta sådant man omöjligt kan veta. Den blindade kontrollen heter i så fall slumpen, och vi vet väldigt väl hur den beter sig.
Sysslar VoF med mobbning?
Man har också svårt att förstå att jag och andra kallar VoFarna för mobbare. En skribent kan specifikt inte förstå har det kan vara mobbning att påpeka att jag är tror på Gud och den Helige Ande. Därför skall jag nu berätta för VoF vad som är mobbning och inte. Detta är en fråga som VoFs ledning borde informera om eftersom oklarhet finns inom föreningen. Generellt sett borde VoF ta allvarligare på dessa frågor om man vill vinna respekt i den vetenskapliga världen.
Grunden för alla debatter är att ha respekt för motståndaren och för spelplanen. När man resonerar om vetenskap skall man inte blanda in annat än vetenskapliga frågor. Motståndarens religion, hudfärg och etnicitet bör definitivt inte blandas in. Det ovidkommande om meningsmotståndaren är halt, lytt, stammar, har svart hudfärg, tror på Muhammed eller kommer från Kroatien eller Turkiet. Mobbning uppstår när man upprepade gånger förklenar en persons trovärdighet med hänvisning eller antydan om i sammanhanget ovidkommande faktorer.
Blanda ihop spelplaner
Alla ämnesområden har en ”spelplan”. När man diskuterar andliga frågor är det i sin ordning att ta upp en annan människas trosuppfattning, och även ogilla den om man så önskar. På samma sätt är det är OK att diskutera en annan persons etnicitet eller hudfärg när sådana frågor specifikt kommer på tal. Problem uppstår dock när man blandar ihop spelplanerna.
Jag skall illustrera vikten av att förstå begreppet ”spelplan” med ett exempel hämtat ur en skämttidning. Man hade gjort en fiktiv apparattestning i Råd och Röns anda. Det gällde symaskiner, men av någon anledning hade en brödrost förvirrat sig in bland de testade apparaterna. Brödrosten fick mycket dåliga betyg eftersom den varken kunde sy framlänges eller baklänges. Efter en stunds användning uppstod dessutom tecken på överhettning! Uppenbart skulle brödrosten värderas i ett test för brödrostar. När bedömningar görs under de förutsättningar som finns på fel spelplan kan resultatet alltså bli hur tokigt som helst.
Man kan sålunda inte kritisera en diktbok för att vara ovetenskaplig, helt enkelt därför att dess syfte är förmedla andra kvaliteter än vetenskaplighet. Bibeln kan inte heller vara vetenskaplig, och ett vetenskapligt verk skall inte värderas efter sitt poetiska innehåll. Varje kunskapsområde och litterärt område måste värderas utifrån sina förutsättningar och de regler som gäller där. Just det är vad jag menar med att ha respekt för spelplanen.
Vi har ett klart fall av mobbning när kritik om ovetenskaplighet upprepas i syfte för att nedvärdera en författares poetiska förmåga. Omvänt gäller att annat författarskap är vetenskap inte kan användas för i syfte att förklena en persons vetenskapliga förmågan. Skälet är denna gång sammanblandning av ämnesområden.
Dessa två former av mobbning, att vilja förklena en annans åsikter genom att blanda in ovidkommande personkarakteristika samt att blanda samman ämnesområden, är mycket vanligt i VoFs argumentation. Jag vill till och med påstå att det är bärande moment i denna förenings identitet. Man tar till mobbning i sin strävan efter att framstå som tuff, stark och självsäker.
Sven Ove Hanssons mobbning
I mitt fall gör sig VoF ständigt lustiga över min andliga trosuppfattning, Syftet är uppenbart, nämligen att förklena mina röst när jag befinner mig på den vetenskapliga spelplanen. Sven Ove Hansson är kardinalexemplet på detta när han skriver en artikel med titeln ”Spritismprofessorn vid Karolinska institutet”. Här recenserar han alltså mina andliga böcker som om de vore vetenskapliga böcker, och hoppar därmed mellan spelplaner. Han låtsas inte förstå att ”Klara svar från andevärlden” är en andlig bok. Han drar även in min vetenskapliga verksamhet, som inte alls hör dit, i titeln på sin text. Men mina böcker har varken tillkommit på Karolinska institutet och heller inte i tjänsten. Att skriva så är ett etiskt lågvattenmärke – det syftar till att låta min andliga trosuppfattning förklena min roll som vetenskapsman.
Enbart i valet av titel på sin artikel har Hansson alltså använt sig av två typer av mobbning. Dels är syftet med titeln att förlöjliga min vetenskapliga verksamhet genom att införa på ett öknamn på mig, som dessutom hämtats från min trosuppfattning som är ovidkommande i vetenskaplig verksamhet.
Hansson vill skapa sin poäng genom att relatera till både min vetenskapliga verksamhet och min anställning när han resonerar kring mina andliga böcker – i en enda mening. Att göra så är ett fult populistiskt trick som inte syftar till att klarlägga något utan endast till att röra ihop begreppen och ställa till skada för mig. Det är solklar mobbning, särskilt när det upprepas.
Och det gör Hansson. Han tar upp min andliga böcker i ett bokkapitel ”pseudovetenskap vid svenska universitet” varvid både ovidkommande karakteristika används och skilda ämnesområden blandas samman.
Skall Hansson förställa en förebild för unga skeptiker? Ovan givna exempel visar att han inte förtjänar det. Jag är inte heller den ende som drabbats. En annan akademiker kallas ”spökdoktorn” och det finns säkert fler. Att Hansson har en plats i etikrådet på Kungl. Tekniska Högskolan är en rejäl skandal. Denne man saknar helt sinne för etik.
Andra mobbare
För VoFs del blir saken inte bättre av att Hanssons lärljungar upprepar mobbningen. Jag har hört samma vals och ordval framför allt av Jesper Jerkert men även av Mats Reimer. De har bergfast cementerat VoF på mobbningens område, och unga medlemmar tar förstås efter de äldre medlemmarnas olater. Etik står så lågt i kurs inom VoF.
Det finns absolut ingen skillnad mellan att kalla någon spiritismprofessor eller svartskalle när man är befinner sig i ett vetenskapligt sammanhang. Trosuppfattning, hudfärg skall diskuteras på sin arena, och vetenskap på sin. Det är en enkel sanning och en enkel etisk regel.
Mobbningen frodas inom VoF
Att göra sig lustig över en annan människas trosuppfattning är alltså lika illa som att dra löje över någon annans etniska härkomst, ras eller kön. Juridiskt sett behandlas övertrampen på samma sätt. Men sådant raljerande frodas på VoFs Internetsidor. Hör här: ”Om han (Hahn) får kunskaper från Helige Ande så behöver han väl knappast forskningsanslag från Vetenskapsrådet?” Det är tabu att skriva så om man sysslar med vetenskap och samtidigt vill få respekt från andra.
När jag kritiserar den vetenskapliga kvaliteten på verksamheten inom VoF i en insändare in tidskriften Magasinet Filter så svarar den f.d. ordföranden Jesper Jerkert (Nr 19 april-maj 2011) med en text som till knappt halva sin längd förklarar att man inte behöva kunna något om vetenskap för att kritisera andra i tidningar och framställa sig själv som vetenskapens sanna röst – det räcker med att man läst på lite i ämnet (Jesperts har skrämmande låga krav på ämneskompetens). Huvuddelen av hans svar består i kritik av min andliga trosuppfattning. Andemeningen i det han skriver är – hur kan ni tro på Robert Hahn, han som tror på Gud? Det är en taktik som syftar till syfte att förklena min kritik av föreningen, som han i övrigt inte tycks klara av att bemöta. Men det är mobbning eftersom min andliga trosuppfattningen absolut inte har med föreningens VoFs vetenskaplighet att göra.
Höga tankar om vetenskapsmannen
Under de 30 år jag arbetat aktivt med vetenskap, de senaste 18 åren på heltid, har jag haft höga tankar om vetenskapsmannen. Jag har sett denne figur som en som vill klarlägga, förtydliga, och komma vidare i för vetenskapen viktiga frågor. I detta ingår att lyssna och skapa syntes och ha respekt för andras tro, ras och kön. Jag har trott att vetenskapsmannen respekterar god etik och undviker att skada andra.
Sedan jag blev bekant med VoFs verksamhet för 7-8 sedan har jag reviderat den synen. Föreningen går tvärt emot vad jag föreställt mig. Här uttalar sig folk om allt möjligt man knappt förstår, och utropar sig till vetenskapens uttolkare utan att ha ämneskompetens. Intresset för att skada andra är stort. Etiken står lågt i kurs. Ordet vetenskap används bara för att ge ett intryck av att uppsåtet är gott, men det är det inte alls – en äkta VoFare njuter av att få visa sin makt när man utnämnt någon stackare till Årets Förvillare som därefter till och med kan överväga att begå självmord. Moralen är – den som säger något får skylla sig själv! Detta är sadism och inte progress.
Utan att VoFs ledning diskuterat igenom sådana saker som spelplan, etik och mobbning med sina medlemmar kan föreningen aldrig bli rumsren inom svensk vetenskap. Just nu är den inte alls det utan är, vilket jag länge hävdat, snarast ett problem.