Läkare: Minnen från tidigare liv – Del 1

Lever människan flera gånger? Det är en andlig fråga som ofta återkommer. Här börjar en serie på fyra bloggar om mitt eget  sökande efter tidigare liv. Det mesta materialet finns publicerat i min och hustrun Marie-Louises fyra andliga böcker. Den sista bloggen innehåller dock sådant som jag inte berättat tidigare.

En tro på återfödelse finns i två stora religioner, hinduism och buddhism. Vi vet också att den fanns i den tidiga kristendomen. Tanken på återfödelse rensades dock ut ur Bibeln när kyrkan blev mer betydelsefull efter de tre första århundradena e. Kr. Observanta läsare pekar dock fortfarande på flera passager i Nya Testamentet där rensningen tycks ha misslyckats. Då och då antyds att vi skall födas igen på jorden. Men det är en annan historia.

Minnesfilmer

Många människor får korta minnesbilder från tidigare liv i form av en halvgenomskinlig film som spelas upp för deras inre syn ett par gånger under sitt liv.  De flesta förtränger sådana upplevelser och glömmer bort dem. Andra tar vara på dem och frågar sig själva – vad är detta?

Det lär finnas ett minst ett 15-tal berättelser om tidigare-liv-minnen som kunnat bekräftas. Ett sådant fall är Jenny Cockrell som i sin självbiografiska bok Sökandet efter mina barn från tidigare liv beskriver hur hon tidigt dog som mor för en stor barnaskara men som föddes åter och sökte upp sina barn (som då förstås var mycket äldre än hon själv). Bekräftelsen var personlig och bestod i att dela minnen med sina barn från en tidigare inkarnation som ingen annat kunnat ha.

En mer beskrivande bok är Helen Wambach´s Liv före livet som bygger på intervjuer av ett stort antal personer (750 stycken) under hypnos. Den ger en del tankar kring varför i återföds i en viss situation och tillsammans med vissa människor. Detta är nämligen minst av allt en slump. Jag skall berätta mer om det i en senare blogg. Men att Jenny Cockrell föddes helt nära sin gamla familj blir snabbt logiskt för den som läser Liv före livet.

Återfödelsens mening

När min fru Marie-Louise utvecklade sin medialitet 1996 framkom det tidigt att återfödelse är en bärande princip för hela naturen. På så sätt kommer våra själar att vara i en process av ständig utveckling som annars hade varit svår eller omöjlig att uppnå. Vår själ, som efter vårt nuvarande liv så småningom kommer att ta boning i en ny kropp, lagrar således vissa minnen. Sparandet är fragmentariskt men gäller händelser som varit särskilt viktiga för oss. Hjärnan å andra sidan lagrar i princip allt som sker, men fungerar mer som en datamaskin.

Den är vår själs minnesfilm som alltså kan börja spelas upp fastän vi är i livet. Den är annars avsedd för tillbakablickar när vår själ är i ett icke-kroppsligt tillstånd mellan liven. Det är genom dem vi får vår identitet som fri själ när hjärnan dött. Det är också genom våra själsliga minnen som vi under många liv utvecklar komplicerade själsliga egenskaper. Hänsynstagande, medlidande och empati är exempel på sådana egenskaper. Utan att själv ha blivit utsatta för lidande har vi svårt att spontant känna medkänsla med andra som lider. Utan att själv ha drabbats av sorg kan vi ha svårt att förstå vad sorg betyder för andra.

Personligheten formas

Att känna medlidande med andra och spontant vilja hjälpa människor i nöd är ingen själsklarhet för en outvecklad, ung själ. För den som levt många liv och har egna erfarenheter av utsatthet är detta å andra sidan en självklarhet. Och själva meningen med återfödelsen.

Spontana reaktioner, sympatier och självklarheter i vårt reaktionsmönster kan mycket väl förklaras av erfarenheter från tidigare liv. Minnen från tidigare liv gör sig sällan påmint som tankar och idéer vi överväger intellektuellt utan som sympatier och reaktionsmönster som ter sig självklara och därmed är ”en del av vår personlighet”.

Olösta konflikter från tidigare liv kan mycket väl påverka vår nuvarande livssituation. Det vore av stort värde om psykologin förstod detta. Men psykologin erkänner enbart händelser från vårt nuvarande liv som källa till psykiska låsningar. Det betyder att en del hel i människans psyke inte kan bli föremål för terapi. Jag vet dock att det finns psykologer som i sin terapi utgår från att konflikter som tycks obegripliga för oss kan härröra från tidigare liv. De går förstås inte ut öppet med saken.

Min första minnesfilm

Mitt intresse för detta ämnesområde föddes av att jag själv fick se en minnesfilm. Jag arbetade mycket som vetenskapsjournalist under slutet av 1980-talet och under första halvan av 1990-talet. Det gällde ett flertal dagstidningar inklusive A-pressens tidningsbyrå samt veckotidningen Året Runt.

Det betydde att jag stundom fick böcker för recension. En bok som kom med posten hette Tidigare-liv-upplevelser av Raymond Moody. Där beskrevs en metod för självhypnos för att man skulle kunna aktivera minnesfilmer. Metoden bestod i att man genom avslappning försatte sig själv i ett ytligt hypnotiskt tillstånd och med viljan skulle föras genom ett vackert landskap över en bro – väl på andra sidan kunde vad som helst hända varvid en minnesfilm kunde slås på.

Marie-Louise och jag beslutade oss för att prova den här övningen. Jag hade faktiskt inga förväntningar alls. Men så snart jag kommit över till andra sidan av den tilltänkta bron hände något dramatiskt och överraskande. Såsom på en genomskinlig film – i färg – såg jag mig själv under en solig dag marschera i militär uniform med ett gevär på axeln på en stadsgata.

Jag kunde i begränsad utsträckning styra blicken. Jag minns att jag tittade åt sidan och fann att vi gick 6-8 personer bredd. Min tankeverksamhet var inte helt bortkopplad när jag befann mig i filmen. Jag beslöt mig för att med viljan titta på framförvarande soldat för att avgöra något i uniformen som kunde visa vilken armé jag befann mig i.

Jag såg en hjälm med en spets uppepå, något som jag idag vet kallas pickelhuva. Efter den noteringen stannade filmen. Den pågick i cirka 10 sekunder, om ens det. Upplevelsen hade en mycket tydlig verklighetskänsla. En dröm känns helt annorlunda. Jag var inte åskådare utan befann mig mitt i scenen med en blandad känsla av stolthet och osäkerhet på vad jag höll på med.

Att nysta upp historien

Jag gick raka spåret till Focus uppslagsbok för att slå upp ”uniformer”. Armén jag befann mig i gick lätt att hitta. Mitt minne hade fört mig in i Tysklands armé under 1:a världskriget. Jag har också ett minne av att uniformerna var blåaktig ton, och det är ju inte så självklart i ett krig när de flesta uniformer är grå.

Det här skedde cirka 1993 och händelsen finns ytligt beskriven i boken Klara svar från andevärlden. Jag kom inte så mycket längre förrän 3 år senare. Vid ytterligare en självhypnos fick jag en uppleva några korta scener ur ett annat liv, som fattig bonde i Rumänien, men det låg uppenbarligen längre tillbaka i tiden.

tt minne som jag många år senare skulle arbeta vidare med var tråden från den allra första ”film”-upplevelsen. Skälet är att jag lyckades nysta vidare i historien. Hur det slutade beskrivs i boken Gudomlig väg från 2007. Egentligen borde jag dock, bara genom den första filmen, ha kunnat komma lite längre än jag gjorde 1993. Men det förstod jag inte förrän 13 år senare. Pickelhuva användes bara under den första delen av kriget och blå uniformer hos infanterister borde ha fört tanken till den syd-tyska bayerska armén. Men mer om det i nästa blogg som kommer om en vecka.

Vetenskaplig kritik

Mitt sökande efter tidigare liv-minnen pågick mellan 1993 och 2006 och var en spännande och personligen mycket berikande resa. Jag försökte spåra och bekräfta det tyska krigarlivet och ett annat liv från norra Italien som jag fått minnesbilder av undre lätt hypnos. Berättelsen ovan är upprinnelsen till det första sökandet. Jag tycker själv att jag kom väldigt långt i att bekräfta dessa identiteter, men framgången krävde en hel del pusslande och resande i Europa.

Men mitt sökande har i vetenskapliga kretsar bedömts som farliga. Det är inte så att alla är förtjusta i att det mänskliga tänkandet bryter nya fåror – eller, som i detta fall, explorerar tusenåriga trosuppfattningar. Medlemmen i Kungl. Vetenskapsakademin KTH-filosofen Sven Ove Hansson har i raljerande och förlöjligande ordalag kommenterat mitt ovetenskapliga beteende när jag beskrivit och försökt gå vidare med dessa saker.

Han menar att tron på sådan pseudovetenskap bottnar i dålig forskarutbildning på universitetet, där han påstår att min och Marie-Louises andliga verksamhet varit förlagd.

Hansson är ju grundare av den kvasivetenskapliga tyckarföreningen Vetenskap och Folkbildning vars systerorganisation Humanisterna också kritiserat mig i fördummande ordalag. Dess framstående medlem Hans Iwan Bratt har, på fullt allvar, argumenterat att jag inte bör tillåtas att vara yrkesverksam som narkosläkare enbart på grund av att jag tror på återfödelse. Det vore att praktisera kriminell särbehandling, men sådant bekymrar förstås inte en sann ”Humanist”.

Inkvisitionen finns fortfarande men idag är det ateisterna som håller i taktpinnen.