För att blidka en okunnig opinion som ofta agerat i sexualbrottsfrågor har man från åklagarhåll drivit den absurda tesen att alla stenar ska vändas i utredningar om sexualbrott. Det – och alltför unga åklagare – kan vara en förklaring till att fallet med de omhändertagna barnen i Sandviken drevs så långt, skriver Rolf Hillegren, pensionerad åklagare.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se den 2011-11-08 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Rolf Hillegren
Uppdrag granskning som sändes den 2 november har gett upphov till starka reaktioner. Själv gör jag följande reflektioner under förutsättning att inga väsentligheter utelämnats av programmakarna. Reportaget illustrerade åskådligt hur det påstått frigjorda Sverige blivit ett fäste för hysteri, panik och dåligt omdöme på sexualitetens område samt hur rättssäkerheten riskeras om beslutsfattarna tappar sansen. Hur kunde det bli så och finns det några ansvariga som kan urskiljas?
När det gäller socialtjänstens agerande har många frågor redan väckts av andra debattörer. Jag nöjer mig därför med att konstatera att om sunt förnuft och gott omdöme funnits på socialkontoret hade anmälan rimligen stannat där.
Då så inte var fallet gick anmälan vidare till ortens åklagarkammare och där visade det sig vara klent beställt med såväl kunskap som omdöme. Detta berör mig extra då jag tidigare varit verksam som åklagare i närmare 30 år. En rutinerad bedömning från åklagarens sida borde snabbt ha lett till ett avskrivningsbeslut.
Ingen erfaren jurist lär kunna finna ett sexualbrott i den situation som beskrivits. Det handlade om ett barn i en välfungerande familj som vid två skilda tillfällen berört pappans könsorgan flyktigt och snabbt blivit avledd från tilltaget. För vad kan pappan rimligen anklagas och vari består det eventuella straffvärdet? Den frågan missade åklagaren. I stället valde hon, trots dålig utredning, att inte bara åtala pappan utan även mamman som medhjälpare till pappans påstådda brott.
Därefter kom det första positiva tecknet i denna sorgliga historia. Tingsrätten ogillade åtalet! Här skulle man då kunna tänka sig att åklagaren besinnat sig. Men icke! Målet överklagades men dessbättre visade även hovrätten prov på gott omdöme och fastställde tingsrättens dom.
Åklagaren uttalade i programmet att det fanns skäl att driva målet så långt som möjligt och att det inte borde stanna på hennes bord. Detta är en inställning som man ibland kunnat höra från ickejurister i liknande fall. Men att höra det från en åklagare ger rysningar. Reglerna är klara! Åklagare ska inte väcka åtal om de inte kan förvänta sig en fällande dom.
Vill man finna något förmildrande i åklagarens agerande skulle man kunna anföra att hon föreföll ung. Jag ser det som ett problem att åklagarkåren genomgått en alltför snabb föryngring, vilket lett till en skev åldersfördelning. De unga åklagarna är i de flesta fall synnerligen kunniga och ambitiösa, men det finns ingen genväg till den praktiska erfarenhet som kommer med åren. En annan förklaring till åklagarens agerande kan vara att hon tagit alltför starkt inryck av ett budskap som utgått från ledande åklagarhåll. För att blidka en högljudd och okunnig opinion som ofta agerat i sexualbrottsfrågor har man därifrån drivit den absurda tesen att alla stenar ska vändas i utredningar om sexualbrott.
Som om det inträffade inte vore nog har ytterligare en åklagare varit inblandad. Hon tillhörde dock inte de yngsta men lyckades trots det med bravaden att bland familjens semesterbilder hitta en kort filmsekvens som hon fann barnpornografisk. Lekande småbarn har under skratt och lek utfört rörelser som åklagaren tolkat som samlagsrörelser. Åklagaren, som helt förbisett hur bilderna tillkommit har av allt att döma även bortsett från den elementära frågan om den misstänktas uppsåt. Därför väckte hon åtal mot mamman. Tingsrätten ogillade åtalet men inte heller denna åklagare fann skäl att hejda sig efter den friande domen utan överklagade. Dessbättre visade även hovrätten prov på gott omdöme. Tingsrättens dom fastställdes.
En sansad bedömning bör rimligen leda till att begreppet barnpornografi reserveras för situationer där barn tvingas inta uppenbart sexuella positioner. Att det sedan finns personer som finner tillfredsställelse i att betrakta nakna barn som leker eller uppträder helt passivt i naket tillstånd är knappast något samhället bör ingripa emot. Om den risken finns lever många barnfamiljer farligt.
Trots alla tragiska inslag i denna historia finns det en samhällsinstitution som fungerat, nämligen domstolarna. Där segrade förnuftet vid varje tillfälle. Men tyvärr är det inte heller i domstolarna vinst varje gång för det goda omdömet. En skrämmande tanke är därför att om åklagarna haft ”framgång” med sina åtal kunde familjens framtid ha blivit totalt spolierad. Och en oroande fråga är: Hur kunde det bli som det blev, trots att ingen lär ha begått något formellt fel? Därtill kan man oroas av att ingen av de myndighetspersoner som framträdde i programmet tycktes ens med facit i hand vara böjd att se kritiskt på sitt eget agerande.
Jag frågade inledningsvis är: Hur kunde det bli så här? Mitt svar är entydigt. Inflytelserika debattörer med puritansk sexualsyn och inte sällan feministisk anstrykning har i åratal fått härja alltför fritt påhejade av en okritisk journalistkår. Åklagare, advokater och domare som borde ha ryckt in och hyfsat debatten har hållit sig tysta. Som följdverkningar har vi fått en sexualbrottslagstiftning med bisarra inslag som våldtäkt utan våld och ett samhälle där människor blir panikslagna inför bilder på nakna barn. De starka reaktioner som programmet väckt gör att det finns skäl att tro på en viss tillnyktring inom detta område. Men snabbt lär det inte gå.
I detta sammanhang går mina tankar även till det aktuella fallet Assange. Oavsett hur utgången blir där kommer det att finnas skäl att kritisera handläggningen. Frågan är endast vem eller vilka som kommer att förtjäna mest kritik.
Text: Rolf Hillegren
När byråkratin nu alltmer tar över ansvar och förhållningssätt, reglerar och bestämmer får vi nog till vi kommer på ett annat sätt att hantera ”mänskliga” problem leva med dessa byråkratiska avarter i vårt samhälle. Byråkrati är ingen humanistisk utväxt av ett samhällsskick, däremot kan vi om vi är intelligenta nog lära av historien. Jag tänker då närmast på öststaterna och nu också USA. USA är en så stor nation med så mycket kraft att man på längre sikt kanske förmår att hantera saken. Men i ”enfrågestaten” Sverige lever vi nog mycket farligare. Vi är ju inte den sanna demokrati som vi föreställer oss, fråga danskarna. Eller det är bara att läsa inläggen i NEWSVOICE.
En byråkrat kan aldrig ha en annan mening än den som gäller. Frågan blir då ”kan en byråkrat vara demokratisk” ?
Det verkar som om vi i Sverige kommit ikapp USA:s inställning till nakna barn från mitten av förra seklet.