En majoritet av befolkningen insjuknar i någon form av livsstilsrelaterad folksjukdom och blir patienter inom sjukvården. Hur avspeglar sig sjukdomsstatistiken bland sjukvårdspersonalen, hur mår de vi förlitar oss på att bota våra alla våra kroppsliga och psykiska besvär. Är läkaren, den som läker, en god rollmodell för en hälsosam livsstil?
Text: Lena Lind
Utvecklingen på vårdområdet sägs gå framåt hela tiden – och utveckling bör leda framåt – men vi blir allt sjukare. Enligt WHO beror det främst på näringsbrist, dålig kost och livsstil. På topplistan för dödsorsaker leder hjärt- och kärlsjukdom stort och nära därefter kommer cancersjukdomar.
I artikeln Den kriminella läkemedelsindustrin och det etablerade forskningsfusket får vi en del av informationen som klargör att så felaktigt kallade läkemedel inte alls är ämnade att läka utan de tillverkas utifrån en helt annan agenda. Flera läkare och forskare låter sig köpas men jag vill ändå tro att de flesta som söker sig till vårdyrken gör det av anledningen att de faktiskt vill hjälpa de som lider.
Vi vet alltså varför vi blir sjuka och vi borde därmed veta vad vi kan göra för att bli och hålla oss friska? Allt fler läkemedel skrivs ut, till allt yngre personer och under längre perioder, ibland livslångt. Ett medel dämpar och ger biverkningar som kräver nästa medel för att dämpa biverkningarna, som skapar sina biverkningar och så vidare. Belastningen ökar för både individen, sjukvården och samhället.
Läkemedelsindustrins agenda är avslöjad men hur ser det ut inom vården, vet personalen hur vi håller oss friska, lever de som de lär och hur påverkas de av livets- och sitt yrkes belastningar?
Dagens medicin publicerade i november förra året en artikel om den nya lag som gjort det enklare att upptäcka missbruk bland vårdpersonal, efter att den börjat gälla har antalet misstänkta fall ökat.
”Den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft vid årsskiftet. Den gör att arbetsgivare inom vården måste rapportera alla fall av missbrukande personal, även i de fall då den anställde redan slutat på arbetsplatsen. Dessutom måste apotek slå larm när läkemedel skrivs ut på sätt som antyder att något kan stå fel till, som om en läkare skriver ut narkotiska preparat åt sig själv eller åt kända missbrukare.”
Det är inte heller någon nyhet att stress, psykisk ohälsa och missbruk är utbrett bland läkare och att yrkeskåren är överrepresenterad i självmordsstatistiken.
”Psykisk ohälsa och stress bland läkare har uppmärksammats flitigt under de senaste decennierna, särskilt internationellt. Unga nyutbildade läkare har visat sig ha hög prevalens av depressiva besvär och stress. Redan för 20 år sedan visade en brittisk studie att hela 28 procent av läkare under första yrkesåret uppfyllde kriterier för depression.”
En ovilja att söka hjälp sätter patienternas hälsa i fara och är sannolikt en av anledningarna till att läkare oftare än andra yrkesgrupper begår självmord.
”Läkare som grupp tenderar att undvika att söka professionell hjälp för såväl somatiska som psykiska problem, därtill kan det vara svårt att få adekvat hjälp när man väl söker den.
Oro för brister i sekretess, att bli igenkänd av kolleger eller patienter i kombination med en stark känsla av stigma kan göra det svårt för läkare att söka hjälp via ordinarie vårdinstanser. Vi vet att läkare i hög grad tenderar att självbehandla sig eller nyttja sk korridorkonsultationer samt ha ökad »sjuknärvaro«”
Fler än hälften av läkarna känner sig utbrända, lika många har haft självmordstankar. Trakasserier och mobbning är också vanligt, visar en enkät om arbetsmiljön på Karolinska universitetssjukhuset. Sydsvenskan 2006-09-30
”Sämst tycks de kvinnliga läkarna må: var tredje kvinnlig läkare är emotionellt utmattad jämfört med var femte man. Däremot dominerar männen bland dem som känner likgiltighet inför arbetet, vilket är en annan dimension av utbrändhet. Studien bekräftar också att läkare är en yrkesgrupp med förhöjd självmordsrisk: var tredje — något fler män än kvinnor — svarar att de någon gång funderat på att ta livet av sig.”
På ett eller annat vis kommer denna psykiska ohälsa ta sig uttryck i yrkesutförandet. Hur bemöter den likgiltige, uppgivna läkaren sina patienter, människor med hjälp- och vårdbehov, människor som inte sällan befinner sig i ett känsligt tillstånd.
I en dansk studie analyseras nästan 3 200 självmord på 1990-talet utifrån yrke, UNT 2007.
”Här bekräftas bilden av att lågstatusjobb, låg lön och arbetslöshet är riskfaktorer. Men läkarna avviker och ligger i topp med högre självmordstal än de arbetslösa. Läkarnas självmordsrisk beskrivs som tre gånger högre än lärarnas och sex gånger högre än ingenjörernas och arkitekternas. Även sjuksköterskor ligger högt i den danska rapporten.”
Enligt en metaanalys presenterad av Karolinska institutet framgår att läkare begår självmord i högre grad än icke-läkare. Resultaten är ganska samstämmiga, med små skillnader beroende på valet av land eller den undersökta tidsperioden.
”Epidemiologiska studier visar att självmordstalen är signifikant högre hos kvinnliga läkare än hos kvinnor generellt. Även för manliga läkare är självmordsrisken högre jämfört med män generellt. Dock är självmordstalen hos manliga läkare lägre än hos kvinnliga läkare, vilket är anmärkningsvärt, då självmord i den totala befolkningen förekommer oftare hos män än hos kvinnor.”
Aftonbladet har i vanlig ordning mer braskande rubriker:
”Sjuksköterskor som luktar sprit. Kirurger som är kraftigt bakfulla vid operationer. Distriktsläkare som cyklar hem från jobbet för att inte åka fast för rattfylleri.”
”Vi bedömer att det finns en överrepresentation av missbruksproblem bland läkare och vårdarbetare. De befinner sig i ungefär samma riskzon som restaurang- och hotellanställda, säger Leif Svärd, kanslichef på Alna i Malmö.”
En läkare som själv har stora alkoholvanor ger mer frikostiga råd om patienters alkoholkonsumtion, visar ny forskning gjord vid Sahlgrenska akademin. Newzglobe 2011-10-25
”Även om patienten var kvinna eller man spelade in. Var det en man som hade stort alkoholintag gav de alkoholdrickande läkarna rådet att de skulle minska sitt alkoholintag medan kvinnor i samma kategori fick rådet att sluta helt. Männen fick mer sällan hänvisning till behandling än kvinnorna, framför allt av andra manliga läkare.”
I Läkartidningens artikelserie om läkares missbruk och patientsäkerhet 2007 uppskattar man att cirka 1500 svenska läkare (5 % av 30 000) missbrukar alkohol och andra droger, vilket utgör en påtaglig fara för patientsäkerheten.
Mörkertalet är sannolikt stort, hur utbrett alkohol- och narkotikamissbruket inom vården är kan vara svårt att avgöra av olika orsaker. Chefsöverläkare Lena Dahlgren vid Magnus Husskliniken, Karolinska sjukhuset i Solna, är en av 7 intervjuade experter i en enkät utförd av Socialstyrelsen.
”Vi som arbetar med de här problemen ser att de är lika vanliga bland t ex läkare som bland befolkningen i övrigt. Men kolleger skyddar varandra, liksom man även gör inom andra verksamheter, allt tydligare ju högre upp på tjänstemannanivå man kommer.”
”Blundar man för problemet så blir det så låga siffror som enkäten visade.”
Problemen är så vanliga att de innebär ett allvarligt hot mot patienternas säkerhet. Det framhåller läkare och andra i samtal med Läkartidningen. Hur påverkar denna utbredda ohälsa sjukvården och patienterna som vänder sig dit för att få hjälp och lindring. Ihållande stress, missbruk och likgiltighet påverkar naturligtvis bemötandet av patienten (lat. den som lider), för sjukvårdaren befinner sig själv i ett tillstånd av lidande.
Under en seriös utbildning till terapeut ingår att själv ha genomgått ett väsentligt antal terapitimmar, att kunna uppvisa självinsikt och att löpande fortsätta arbeta med självutveckling via handledning. Borde kanske alla hjälpare och vårdare först själva ta itu med rollen som patient och uppvisa en genomgången tillfrisknandeprocess för att bli legitimerad?
För är det möjligt för den alkoholberoende att visa en dito medmänniska vägen till ett hållbart nyktert liv?
Text: Lena Lind
Relaterat
- Läkartidningen: Missbruk och beroende bland läkare – finns det?
- The Lancet: Mortality of doctors: Do doctors benefit from their medical knowledge?
- PubMedCentral: Mortality of doctors in different specialties: findings from a cohort of 20000 NHS hospital consultants.
- BMC Public Health: Mortality among Norwegian doctors 1960-2000
- The American Journal of Psychiatry: Suicide Rates Among Physicians: A Quantitative and Gender Assessment (Meta-Analysis)
Den akutvård jag fått är jag mycket tacksam för och jag tycker sjukvårdspersonalen jag mött är, trots sin ansträngda arbetssituation, fantastiskt hjälpsam och vänlig. När det gäller hjälpbehov för mer långvariga sjukligheter så är min erfarenhet långt ifrån tillfredsställande.
I 20 år fick jag hanka mig fram i arbetsliv och privatliv med hjälp av cortisonmedicinering. Jag fick den bästa möjliga hjälp av endokrinologer som lärde mig variera min medicindos utifrån varierande grad av trötthet. Med allra vänligaste välmening fick jag av överläkaren höra: ”Du är inte så sjuk som du tror”, trots att jag blev bara svagare och svagare. Tack vare att överläkaren började vara behjälplig i en forskningsundersökning genom att rekrytera försökspersoner, fick jag chans att bli grundligare undersökt. Detta resulterade i vetskap om bakomliggande orsaker, jag kom att ersätta cortisonmedicineringen med diet.
Sedan var en näringsterapeut till god hjälp. Goda råd till självständig egenvård fick jag också av ivrigt kunskapssökande närstående.
Min erfarenhet av sjukvården är inte unik. Många människor har drabbats hårt av att sjukvården inte förmår ge funktionell hjälp, trots att vetenskapliga forskningsresultat och kunskap finns. Sjukvården fungerar i allt för hög grad som en sorts maskin vilken huvudsakligen drivs med läkemedel. Detta ger brist på fysiologikunskaper och betraktandet av människan som en helhetsvarelse uteblir. Ut ur apparaten kommer vid sidan av akutvårdens lyckade skicklighet, utbränd personal, kroniskt sjuka av alla de slag samt missförstådda frusterade människor.
Eftersom sjukvården inte har resurser för att utreda då en vårdsökande känner sig sjuk, men ännu ej utvecklat lättdiagnostiserad sjukdom, är enda vägen till hjälp att vända sig till privatvård. Men alternativvård av olika slag samt de som söker sig dit, motverkas ivrigt av de som kallar sig skeptiker. Med okunskap och grymhet förlöjligas denna utväg. Denna illvilja skulle inte ha varit möjlig om inte ”skeptikerna” själva bär på svåra besvikelser i form av att ha blivit missförstådda och kränkta. Jag kan inte förstå annat än att de måste vara så svårt drabbade, att de måste skärma av sig och låta sin frustation drabba andra. Enda möjligheten att nå en ”skeptiker” tror jag är att hitta rätt in i dennes besvikelse, på ett sätt att vederbörade känner sig förstådd. På så sätt kan ”skeptikern” få lust att förändra sitt fastlåsta tankemönster och lockas av mer uppbyggande verksamhet än att sabotera för andra.
Om vi hade ett så optimalt samhälle att alla kände sig förstådda och fick den hjälp de efterfrågade, då skulle det inte utvecklas gemenskaper av de som kallar sig skeptiker och alla skulle få frihet att utvecklas mot bättre medvetenhet. Då skulle skeptiskt förhållningssätt kunna vara konstruktivt och värdefullt liksom friskvårdsutövade och tillgång till andliga upplevelser.
Allt fler människor tycks inse att vi måste göra något åt vårt samhälle. ”Kraften måste komma underifrån” hör jag uttryckas. Om var och en gör sin lilla bit, blir det kraftfullt i stora sammanhang.
Det är en spännande brytningstid vi är på väg in i.
PS Min blyghet vill ha signatursymbol, nu i soligare tider har jag bytt bort UV.