NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Börje Peratt är en osvensk helsvensk som inte räds några utmaningar. Han gillar att bryta ny mark lika mycket som han ifrågasätter inskränkthet. Börje Peratt tillhör den där personligheten som egentligen inte får plats i Sverige. Han hade förmodligen trivts bättre i Italien eller något annat land där kombinationen av frispråkighet, det existentiella och emotionalitet får svängrum. Han är samtidigt helsvensk på ett annat sätt för han förstår sig lika bra på en biker som på en akademiker. Det är inte konstigt att han är svår att placera.
Intervju med Börje Peratt av Torbjörn Sassersson
Det var utanpåbilden. Nu undrar jag hur karl’n egentligen tänker. Så jag ställde några frågor om vem Börje Peratt är och vad han vill med föreningen Humanism & Kunskap.
Börje Peratt, din bakgrund är intressant. Vilken yrkesmässiga erfarenhet anser du format dig till den du är idag allra mest?
Börje Peratt: Jag sökte jobb som cykelbud. Allt var klart med timlön 3 kr 50 öre. Jag överräckte mina uppgifter till butiksföreståndaren. Han läste 14 år.
–Ja kan tyvärr inte anställa dig. Du måste vara 15.
Då gick jag till affären tvärs över gatan och var ett år äldre. I ett nödläge med ingen mat hemma var det ingen svårt beslut. Ett annat minne. Jag var sexton år. Det var sommar och solen stekte. Saltbåten med lösgods innehöll blå plastsäckar som skulle lossas. Gubbarna hade overaller och handskar. Jag jobbade i kortbyxor och utan tröja. Gubbarna i hamnen visste vad som skulle hända den som var felklädd. Den natten var nog det värsta jag varit med om med små sår där saltet trängt in. Jag lärde mig att bli mer observant.
Ok, intressant att de första yrkeserfarenheterna satte så djupa och meningsfulla spår i dig. Vilka goda egenskaper förde en tuff barndom med sig?
Börje Peratt: Den lade grund till att det alltid finns en möjlighet. Till och med om nått går riktigt åt helvete kan man finna en mening och en styrka i det. Så det blev mitt ordstäv varje gång det gick illa: Vad är meningen med detta? Vad ska jag lära av detta? Vad kan jag göra bättre?
Och vilken personliga livserfarenhet anser du format dig allra mest?
Börje Peratt: Jag var ung tonåring, utan pengar och med stor reslust. Då på den tiden fanns inga ungdomsrabatter och tåg var uteslutet. Så jag gjorde som de flesta unga som ville ut i Europa, jag liftade. Det starkaste intrycket var att någon kunde plocka upp en utan att begära något. Att en barnfamilj märkte att jag inte hade pengar och erbjöd mat och husrum. Att de sedan utan någon som helt motprestation kunde köra en till ett bra ställe varifrån man kunde få ny lift för vidare äventyr. Att jag kunde sitta på en trottoar och rita av någon som sedan ville ha teckningen och bjöd på middag eller som vid ett tillfälle en annan liftare hade två tomater och jag fick den ena. Det är den godaste tomat jag ätit. Efter den resan fick jag en helt ny tro på människan och på vad generositet innebar.
Kan man säga att det var här som din tro på medmänsklighet började?
Börje Peratt: Ja, absolut.
Du har ju tillsammans med två andra personer tagit initiativ till att starta en ny förening som heter Humanism & Kunskap. Vad motiverade dig att göra det och vad är syftet med föreningen?
Börje Peratt: Rätten till sitt eget liv har präglat mig i nästan allt jag gjort. För mig finns ingen rätt tro, åsikt eller livsstig som gäller för alla. Var och en måste få pröva sina vägar. En del väljer vägar som är rigida och fördömande också de är val som man till slut lär av. I min värld provoceras jag dock oerhört av dem som ska tala om för mig hur jag ska tänka och vad jag ska tro. När jag uppmärksammade sådana tendenser från håll där jag minst av allt trodde att de skulle komma började jag undersöka källorna och förfärades. I samband med det gjorde omständigheterna att tre personer träffades och diskuterade ett mångårigt förföljande och kränkande av enskilda personer. När jag insåg att förföljelsen var organiserad av sådana som utgav sig för att vara humanister och låtsades stå för både folkbildning och vetenskap beslöt jag mig för att detta måste få en motpol. Fram växte idén om att återerövra humanismen och vetenskapen.
Har du en stark rättspatos?
Börje Peratt: Ja, det blev följden av tron på människan. Eller så fick jag det med bröstmjölken. Min mor hade en oerhörd känsla för andra, hon var beredd att ge bort sin finaste tröja om någon väninnan tyckte om den. Samtidigt var hon beredd att dö för de sina. Jag lärde mig också av henne att det fanns inga hinder om du vill väl.
Vi bor ju i ett modernt och teknologiskt utvecklat land utan krig sedan flera 100 år. Är vi inte redan humanistiska här och är inte vetenskapen en centralt lysande sol som skingrar vidskepelsen?
Börje Peratt: Om vi pratar om det svenska samhället så har vi allt materiellt. Men vi är påverkade av krig och vår befolkning består idag av människor som flytt krig. Den humana humanismen visar sig i hur vi bereder dem plats i samhället. Detta är långt från oproblematiskt och kan bli väldigt provocerande när problemen importeras. Jag ser möjligheter och lösningar. De kan berika och utveckla Sverige. Men med den smygande underliggande motviljan och rasismen måste vi ytterligare upplysa om vad humanism är och hur viktig den är för samhället.
Vetenskapens uppgift i detta är att söka och sprida information om olika kulturer. Jag har t ex upptäckt två rörelser som jag finner sympatiska till sitt innehåll men som nästan är okända i vårt land. Det ena är den muslimska Bahairörelsen den andra den kristna unitarianismen som erkänner alla läror. Att sätta sig in i dessa livsåskådningar har varit mycket spännande.
Ok, vi kan dyka in i det där i en annan intervju.
Du har ju kritiserats av dina opponenter tex så har vissa nätaktivister från föreningen Vetenskap & Folkbildning hävdat att du hängt ut dem. Vad består deras kritik av och hur förklarar du deras reaktioner?
Börje Peratt: I sin iver att besudla och kränka enskilda människor har de bedrivit häxjakt. I samordnade attacker har de på ett fegt sätt tagit sig in på tex Facebook-sidor för att spy sin galla över dem som vill vara vänner där. Jag beslöt att skriva en artikel om detta beteende och valde en måndag då jag skulle provocera dem. Under arbetstid lade jag upp en text där jag tydligt talade om att de som nu valde att som ovänner gå in och besudla denna sida skulle jag lägga upp på min blogg och sedan kontakta deras arbetsgivare för att höra om deras agerande på arbetstid var sanktionerat. När jag gjorde precis som jag förvarnat blev det naturligtvis ett ramaskri. Några valde att bemöta mig och hota med att polisanmäla mig. Vilket ju är intressant då just dessa organisationer namnger sina fiender och kontaktar uppdragsgivare för att direkt påverka dem att inte anställa eller ge uppdrag till ”tvivelaktiga personer” eller att hindra dem från att använda samhällets lokaler för sina ändamål. Anonyma förtalskampanjer är kriminella. Jag konfronterar dem öppet och professionellt för att avslöja dem.
Finns det något annat sätt än det konfrontativa för att komma tillrätta med dessa nätaktivister? Hur lyfts deras goda sidor fram?
Börje Peratt: Om du upplever att ett barn blir påkört på gatan så hinner du inte fråga innan du lyfter undan det. Du måste agera och ibland kan vissa situationer kräva ett direkt och bryskt handlande. Särskilt om mobbare fått för sig att de äger scenen. De förväntar sig inte att någon ska våga stå emot dem och särskilt inte utmana dem. Detta mobbingtillstånd bryter man inte med mjukhet då det mjuka ses som en svaghet.
Vid ett tillfälle i Tunnelbanan ställde jag mig mellan två svenskar som hade attackerat en ensam invandrare. Den ena gav mig en örfil. Jag tog emot den utan att röra en min och utan att flytta mig. De gick av vid nästa hållplats och resenärerna applåderade. Jag tror de insåg att de gjort bort sig och skämdes. Först då kan deras goda sidor komma fram. Först då de inser det omoraliska i sin handling kan en eventuell positiv förändring ske.
En motsvarande händelse i en skola ledde till att mobbarna istället ville ta på sig rollen att guida nya elever och hjälpa dem tillrätta. De blev sedan positiva förebilder och bröt en trend. Men nej, jag tror inte det finns något annat sätt än att konfrontera problemet och ta konflikten. Då och endast då kan eventuella positiva sidor komma fram.
Jag har sett det och resultaten var minst sagt oväntade. Men svenskar gillar inte konflikter. Måste vi inte visa hänsyn till vår skörhet inför starka möten människor emellan?
Börje Peratt: Visst i nio fall av tio finns mjuka vägar att gå.
När du tänker dig hur samhället borde fungera, det där humanistiska samhället, hur skiljer sig det från det vi har idag?
Börje Peratt: Den antihumanistiska rörelsen (organiserad i några olika fraktioner) delar ut nedsättande pris till sina meningsmotståndare och uppmanar till spioneri på dem som ägnar sig åt intressen som man vill förbjuda. Detta är ett samhälle som leder till rädsla och som utvecklar populism.
Det humana samhället ger utrymme åt en rik kultur, en mångfald av forskningsprojekt som inte nödvändigtvis måste pröva samma sak 200 000 gånger för att nå fram till ett bevis. Ett öppet samhälle som diskuterar möjliga vägar istället för att kritisera initiativ. Det påminner mig om att alltför många har gjort karriär på att kritisera och sabotera för dem som gör något. Då har avundsjukan över egen oförmåga vunnit över den som har förmågan att skapa. Det påminner mig också om barndomen där den som byggde kojan ofta fann den riven och oavsett hur många gånger man byggde så var det alltid någon som rev tills man byggde en stabil koja högst upp i en ek. Dit var det inte många som vågade klättra. Avunden är en del av mänskligheten så därför är det nödvändigt att uppmärksamma den hos sig själv och utveckla tolerans och generositet. Hos människor som ofta kränks kan moralen och medkännande gå förlorad därför är det angeläget att råda bot mot denna nedgörande negativism som just antihumanismen står för.
Vad är dina största inspirationskällor för att måla upp bilden av ett humanistiskt samhälle?
Börje Peratt: Kulturen, litteraturen, Mandela, Astrid Lindgren, Martin Luther King, Gandhi, min mor, min hustru, medlemmarna i Humanism och Kunskap.
Tack för dessa svar Börje Peratt. Det finns skäl att ställa fler frågor eftersom varje svar du ger öppnar nya utforskande spår. Låt mig få återkomma.
Relaterat
