Tidigare åklagare: Eftersom Thomas Bodström själv varit med om att införa ändringarna i den sexualbrottslagstiftning han nu kritiserar hade det varit hedrande om han ägnat sig åt lite självkritik. Den som följt senare års sexualbrottsdebatt erinrar sig lätt att den sällan förts med förnuft och måtta.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2012-04-07 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet
Efter sju år tycks Thomas Bodström ha vaknat och upptäckt att de ändringar som gjordes i sexualbrottslagstiftningen 2005 inte varit helt lyckade för att uttrycka det försiktigt. Eftersom han själv varit med om att införa dessa ändringar hade det varit hedrande om han ägnat sig åt lite självkritik. Men i stället tar han hjälp av RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér och kritiserar dem som är satta att tillämpa lagen, nämligen domarna (SvD Brännpunkt 3/4).
Bodström och Regnér är bekymrade över att det förekommer att ungdomar som fyllt femton år och har frivilligt sex med någon som är under femton år blir dömda för våldtäkt mot barn eller sexuellt utnyttjande av barn. Detta är dock inte så förvånande som författarna vill göra gällande.
För den som varit uppmärksam stod det klart redan från början att 2005 års lagändringar riskerade att skapa problem. En märklig tes som då drevs var att den som är under femton år aldrig kan ha frivilligt sex. Själv kritiserade jag en del av dessa ändringar i en artikel på Brännpunkt den 1 april 2006. Då gällde frågan samlag mellan vuxna män och 13-14 åringar, som aktualiserats genom ett par HD-domar.
Hur kunde det då bli så här? Den som följt senare års sexualbrottsdebatt erinrar sig lätt att den sällan förts med förnuft och måtta. Ofta har jag förvånats över att skribenter som jag normalt högaktar för deras goda omdöme totalt tappat sansen när de dristat sig till att skriva om sexbrott.
Tonläget har varit högt och debattörerna har mestadels varit totalt obekymrade över sina bristande kunskaper i såväl juridik som bevisvärdering samtidigt som de förefallit vara immuna mot fakta. Många av dessa har fixerat sig vid ordet våldtäkt och protesterat kraftigt när någon dömts för ett sexuellt övergrepp som fått annan rubricering än våldtäkt, trots att påföljden ändå blivit rimlig.
Därtill har vi en juristkår som är synnerligen ovillig att delta i den offentliga debatten, vilket ger en olycklig obalans. Inför 2005 års lagändringar blev resultatet av denna obalans och ovilja tydlig. Lagstiftarna lät sig vilseföras och styras av okunniga debattörer och vi fick ett våldtäktsbegrepp som rymmer alltför många beteenden med bland annat absurditeter som våldtäkt utan våld.
Jag har en känsla av att sexualbrotten inte avhandlas lika flitigt i dag i pressen som för några år sedan. Men när det sker så är okunnigheten och den bristfälliga logiken tyvärr lika vanlig som förr. Den 29 mars skrev två företrädare för Sveriges kvinno- och tjejjourer (Angela Beausang och Carina Ohlsson) på Aftonbladets debattsida och budskapet var att skuld inte ska läggas på våldtagna kvinnor. Och vem gör då det? Jo, bakgrunden var att polisen i Örnsköldsvik i all välmening gått ut och varnat kvinnor för att vistas ute med anledning av att det skett ett antal överfallsvåldtäkter i staden.
Den som blir uppmanad att försäkra sitt hem mot stöld och brand blir rimligen tacksam. Likaså den som får tipset att låsa sitt hus eller sin bil för att inte bli bestulen. Och den som räddar livet genom att följa rådet att undvika att ge sig ut på svag is har också all anledning att vara tacksam, men den som ges rådet att vidta åtgärder för att undvika våldtäkt blir skuldbelagd – i vart fall enligt dessa företrädare för Sveriges kvinno- och tjejjourer.
Skribenterna får ursäkta, men jag befarar att många ordinära tidningsläsare har svårt att tillgodogöra sig tankegången. Är den månne så subtil att det krävs genusutbildning? I den bästa av världar skulle naturligtvis ingen behöva vidta åtgärder för att undvika faror. Men tyvärr ser inte verkligheten ut så, vilket känns genant att behöva påpeka.
Artikeln i Aftonbladet avslutas med några förslag på hur våldtäktsutredningarna ska förbättras. Det finns naturligtvis inget att invända mot sådana förslag men mellan raderna anar jag att författarna menar att bara utredningarna blir bättre så kommer antalet fällande domar för våldtäkt att öka markant. Där har de tyvärr fel.
Huvudproblemet vid våldtäktsanmälningar handlar inte om utredningsmetodik utan om bristen på bevis. Bevissvårigheterna är betydligt större än vid andra brott och därför kommer också skillnaden mellan antalet anmälda brott och fällande domar att förbli större.
Detta är känt av alla som ägnar sig åt brottmål och borde heller inte vara så svårt att förstå för andra. Misshandel och stöld är aldrig tillåtna gärningar. Men med samlag förhåller det sig annorlunda. Det är vanligen en högt åstundad aktivitet.
Rättsväsendets problem består i att särskilja de olagliga samlagen vilket har sina sidor när två personer har var sin version av händelseförloppet och bevisning saknas. Om man från Riksåklagarens sida under åren varit intresserad av att sprida kunskap är jag övertygad om att vi haft en mindre infekterad debatt på sexualbrottsområdet och en större förståelse för de bevissvårigheter som är förknippade med dessa brott.
I stället har man oftast jamat med när osaklig kritik har framförts och förklarat att åklagarutbildningen och utredningarna ska förbättras. Därmed har man gjort presumtiva våldtäktsoffer en otjänst då de förletts att tro på kommande underverk i statistiken. Dessa underverk har dessvärre uteblivit.
För att avslutningsvis återknyta till Bodström så är hans uppvaknande välkommet men det hade naturligtvis varit ännu bättre om han varit mer förutseende. Därtill är det betydligt fler som behöver vakna innan jag vågar hoppas att sexualbrotten ska kunna debatteras på ett lika odramatiskt och sakligt sätt som flertalet andra brott.
Text: Rolf Hillegren
