Mitt sökande bekräfta minnesbilder från tidigare liv kom att innehålla en märklig händelse som jag i efterhand bäst förklarar som ”remote viewing”, dvs. att medvetandet lämnar kroppen för att i nutid inhämta information från en annan plats.
Att återkalla minnen från tidigare liv är svårt. Möjligheten kan dock öppnas för den som har ett öppet sinne för reinkarnation och har förmåga till stilla ytlig meditation.
För 10-15 år sedan fick jag själv flera syner av ett liv som tysk soldat i 1:a världskriget. Jag började ett sökande med låg intensitet. Vem var jag – fanns det en verklighet bakom dessa minnen?
I en tidigare blogg berättade jag hur framgången kom när jag sökte efter ett namn som jag fått av ett medium i Munchens krigsarkiv. Viktiga data från mina minnesbilder stämde. Mannen hette Franz Muller och tillhörde en medeklassfamilj, en syster som var viktig, närhet till en kyrka och ett större grönområde (som visade sig vara Engelska Parken i Munchen).
Uppgifter som jag även fått av min fru Marie-Louise var att Franz dog efter ungefär ett år i skyttegravarna vid Somme. Den evidensmässigt viktigaste uppgiften var dock min egen minnesbild av dödsögonblicket – detta skedde sommartid, som en enstaka slumpvis företeelse (inte vid anfall) och före det stora slaget vid Somme. Mina minnesbilder innehöll inget alls den förstörelse av ingenmansland som man ser bilder från slaget vid Somme. Franz Muller dog också mycket riktigt i juli 1915, ett år före det stora slaget.
Tillbaka i Munchen
Den tyske familjeforskare som hjälpte mig att spåra detaljer om Franz Muller tog reda på var familjen bott. De hade bott på två adresser i stadsdelen Schwabing. Det föreföll självklart att resa tillbaka till Munchen och vandra i de kvarter där Franz måste ha gått. Jag genomförde resan några månader senare.
Besöket var händelserikt och beskrivs i boken Gudomlig väg (2007). Bland de märkligaste upplevelerna var ett psykologiskt fenomen, en overklighetskänsla, som dök upp när jag besökte den kyrka som jag misstänkte att familjen regelbundet besökte. När man konfronteras med något man sett i ett tidigare liv, och som ser ut nu som då, kan man uppenbarligen uppleva en slags tidsupplösning. Gick familjen verkligen dit? Ja, när jag åter besökte kyrkan för tre år sedan upptäckte jag att man längst bak i kyrkan placerat en minnestavla över dem från församlingen som stupat i de stora krigen. Franz Muller fanns med där. Gissningen var alltså riktig.
Vid huset där Franz bodde
En sidohistoria börjar när jag besökte adressen på Haimhauserstrasse där Franz bodde från yttre tonåren och fram till inkallelsen till krigstjänst. Jag hade ett förstås ett stort intresse av att besöka lägenheten. Porten var tyvärr låst med kodlås. Medan jag stod utanför och tittade på huset kom en kvinna förbi. Hon ägde huset och undrade varför jag stod där och glodde. I och för sig gjorde jag ju inget kriminellt, men jag hade ett intresse av att få veta mer om huset. Efter en artig presentation berättade att jag önskade få kontakta henne angående huset. Jag fick hennes visitkort.
Hemma i Sverige skrev jag ett brev till henne och berättade om dunkla minnesbilder av att ha levt i huset för länge sedan. Jag bad att få en ritning över 2:a våningen. En ren chansning! Hon kunde tro att jag var knasig och strunta i alltihop. Men – det gjorde hon inte. Hon skickade faktiskt en ritning efter några månader.
I mellantiden besökte jag en regressionsterapeut i Stockholm för att bland annat själv försöka minnas hur lägenheten var organiserad. Jag hade endast ett dunkelt minne från vardagsrummet i familjen Mullers första lägenhet, men inga minnen alls från denna lägenhet. I ytlig meditation försökte jag ta mig tillbaka till Munchen. Jag såg mig som barn själv springa och leka med rullband på en gata. Ett metallhjul man rullade framför sig med en pinne. Kanske lekte pojkar med sådant på den tiden. Det var minnesbilder som kom spontant, utan ansträngning.
I luften ovanför huset
Men jag försökte att styra tanken till huset. Jag försökte få medvetandet att placera sig ovanför huset och se lägenheten som genom röntgensyn. I efterhand har jag begripit att det inte är så här man skall göra för att aktivera minnen från tidigare liv. De kan inte styras med hård vilja. Med lätt vilja kan man dock få förtydliganden. Man kan exempelvis ställa frågor till sina minnesbilder och få svar genom att få uppleva visionen igen. Min tyska dödsscen har jag återkallat för att få svar på varifrån solen sken och andra små detaljer. Men att tvinga sig till en viss vision borde rimligtvis inte fungera.
Men hör och häpna – hos regressionsteraputen fick jag fick faktiskt en bild av hur just den här lägenheten var organiserad. Jag såg från fågelsperspektiv rakt igenom taket. Väl hemma från regressionen ritade jag förstås ner planlösningen. Jag minns att jag förvånades över att lägenheten var så stor. Familjen Muller hade det ändå inte särskilt gott ställt.
Jag blev ännu mer imponerad när husägaren skickade mig sin planlösning. Den såg nämligen precis ut som jag hade ritat upp den. Planlösningen låg heller knappast nära till hands, för rummen låg alla till höger om en lång korridor. Så bygger man inte idag, men så var huset också över 100 år gammalt. Enda felet var placeringen av en toalett.
Nu kom dock en negativ överraskning. Min tyska släktforskare fick reda på att numreringen på Franz Mullers gata hade gjorts om 1952. Den lägenhet som Franz i själva verket bodde i låg därför 50 meter längre tvärs över gatan. Ärendet låg ouppklarat i ett halvår ändå tills min tyske familjeforskare lyckats hitta Franz Mullers efterlevande familj. Det var svårt. Orsakerna var framför allt för den strikta sekretessen kring nu levande personer i Tyskland samt faktum att ingen i familjen heter Muller längre.
När jag pratade med Franz Mullers systers dotterson på en restaurang i Munchen så visade det sig att en medlem familjen (Franz äldre bror) bott kvar i lägenheten jag sökt efter ända in på 1960-talet. Dottersonen var i min egen ålder och hade därför egna minnen av hur den var organiserad. Jag skickade honom planlösningen och han svarade att lägenheten som Mullers bodde i såg ut på ett helt annat sätt. Framför allt var den betydligt mindre.
Remote viewing
När det gäller sökandet och bekräftandet av tidigare liv var detta förstås ett blindspår. Men vad var det? Det tog mig säkert ett halvt år att få en egen övertygelse om vad jag varit med om. Faktum är att jag stått utanför ett hus i Munchen och därefter i Stockholm under ytlig meditation lyckats förflytta medvetandet tillbaka till samma hus och kunnat se något från dess insida som i efterhand visat sig stämma nästan precis på pricken. Detta här var ingen minnesbild, det var ”remote viewing”.
Medvetandet (vår själ) har egenskaper som samhället i stort inte accepterat. Medvetandet kan förflytta sig från vår kropp under stunder av svår stress och under sömn, samt (förstås) permanent när vi dör. Med träning kan man också få själen att lämna kroppen i vaket tillstånd. Det är något helt annat än att återkalla själens minnen av tidigare liv.
Remote viewing användes av båda supermakterna under det kalla kriget för att öka kunskaperna om varandras militära organisationer. Mediala personer som engagerats av militären förflyttade sitt medvetande till känsliga platser i fiendeland. Om remote viewing fortfarande har en roll för spionage är det ingen som vet. Och om någon vet så är det hemligstämplat.
Att lämna kroppen har också betydelse som andlig övning inom buddhistisk religion. Det finns böcker, instruktionsband och hela utbildningspaket som visar hur man kan träna upp den här förmågan. I Sverige är det främst Torbjörn Sassersson som spridit kunskap om ämnet. Under Marie-Louises andliga seanser framstår möjligheten för själen att kunna lämna kroppen som helt självklar.
Min remote viewing uppstod av ett misstag men jag kan inte förneka att jag känner mig lockad av tanken på att prova igen. En varning dock – detta är ingen lämplig övning för den som är psykiskt labil eftersom uppfattningen rummets begränsningar skakas om. Vi brukar säga att man bör be om andligt beskydd för att ägna sig åt så pass avancerade andliga övningar.
