Är det lämpligt att spärra in ostraffade unga kvinnor med självskadebeteende på rättspsykiatriska sjukhus tillsammans med betydligt äldre män som dömts för mycket grova vålds- och sexualbrott under inverkan av schizofreniliknande störningar? Frågan skall diskuteras under Almedalsveckan. Jag tar upp frågan redan nu med stöd av en färsk C-uppsats i rättssociologi.
Onsdagen den 4 juli arrangerar Läkarförbundet föredrag och debatter i Almedalen. Ett av de hetaste ämnena som berörs är jämlikheten i vården. Som vi alla vet är den vård svensken får i hög grad beroende av var man bor. Men ett mer udda ämne skall också tas upp, nämligen en märklig praxis att behandla kvinnor med självdestruktivt beteende inom rättspsykiatrin.
Diskussionen skall ske med utgångspunkt från boken Slutstation rättspsyk av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Den har bidragit med ovärderlig information om de självskadande kvinnornas situation inom rättspsykiatrin.
Självskadebeteende allt vanligare
Självskadebeteende har ökat framför allt bland yngre kvinnor under de senaste decennierna. Allmänpsykiatrin har inte haft resurser för att tillräckligt väl ta sig an dessa kvinnor. Dessutom har det varit för klent med kunskaper om hur psykoterapeutisk vård av självskadebeteende skall bedrivas. “Lösningen” har istället varit att omhänderta kvinnorna enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) när självskadebeteendet gått så långt att det kan anses vara livshotande.
Nästa bekymmer är att finna en lämplig vårdinrättning för de som omhändertas. Man kunde ju spontant tänka sig att ett antal vårdhem borde inrättas där man dels förhindrar vidare självskadebeteende av livsfarlig natur men också där psykologiska metoder används för att försöka läka de själsliga sår som givit upphov till det destruktiva livssättet. Men så har man alltså inte gjort.
Istället har kvinnorna låsts in på rättspsykiatriska sjukhus tillsammans med dömda (i regel) grova förbrytare. Detta är förstås inte lagenligt eftersom självskadande kvinnor inte gjort sig skyldiga till något brott. Åkermans och Erikssons bok visar också att tvångsmetoder, såsom bältesläggning och tvångshandskar, använts som straffmetod, vilket inte är tillåtet inom sjukvården. Någon psykoterapi eller “vård” tycks knappast ha förekommit.
Debatten började i media
En debatt pågick i massmedia mellan 2007 och 2010 om bevekelsegrunderna för att låsa in unga icke-kriminella kvinnor tillsammans med betydligt äldre grovt kriminella och psykiskt sjuka män. Min dotter Magdalena har skrivit en C-uppsats i rättssociologi om den argumentation som användes av de ansvariga för att rättfärdiga detta. Jag skall här förmedla några slutsatser från hennes analys.
Ett faktum är att självskadande kvinnor ofta är brottsoffer. Statistik från Socialstyrelsen visar att självskadande flickor varit utsatta för fysisk misshandel (24 %), psykisk misshandel (33 %), sexuella övergrepp (27 %) och mobbning (37 %). Att vårda brottsoffer i en rättspsykiatrisk miljö där huvudparten av de intagna är dömda för just våldsbrott strider mot hälso- och sjukvårdslagens föreskrifter om att individens behov av trygghet skall tillgodoses. Den som skall vårdas har också rätt till en hälsofrämjande miljö, vilket rättspsykiatrin heller inte uppfyller.
Varför följs inte lagen?
En viktig fråga är förstå är hur lagstiftningen kunnat förbigås flera gånger om. Rättspsykiatriska sjukhus är en mycket speciell miljö och dit får man bara föras efter domstolsutslag. Hur kan man även rättsvidrigt utdöma repressiva straff till någon som inte gjort sig skyldig till brott? Svaret är att rättspsykiatrin är en sluten miljö, och där övertrumfas lagstiftningen ganska ofta av interna regler. Innanför väggarna styrs vardagen av interna normer snarare än av lagar.
I slutna miljöer växer normernas betydelse och till slut kan de till och med övertrumfa lagen. Detta är märkligt men sant.
Faktum är att alla utanför murarna varit ganska nöjda med den här lösningen. Allmänpsykiatrin erhåller avlastning från en patientgrupp som allmänt anses vara rätt besvärlig. Både rättssystemet och psykiatrin har sluppit ta itu med faktum att både resurser och kompetens saknas för att vårda vederbörande klientel. Rättspsykiatrin erbjuder ett bekvämt sken av att något faktiskt görs för de självskadande kvinnorna. Andra slipper därmed befatta sig med problemet.
Kvinnorna har erbjudit fördelar för rättspsykiatrin, som kunnat expandera tack vare dem. Kvinnorna har också varit trevliga för de äldre männen att ha i sin närhet. Uttryck som ”prydnadsblommor” och ”socialt smörjmedel” har använts. De yngre kvinnorna kan sägas ha utgjort en terapeutisk vinst för de medelålders männen, som vanligen dömts för mycket grova vålds- och sexualbrott under inverkan av schizofreniliknande störningar.
Kvinnorna är förlorarna
Alla tycks alltså vinna på denna vårdplacering. Enda undantaget är kvinnorna själva. De tvingas till en olämplig vård på olämplig plats. Den återanpassning som erbjuds inom rättspsykiatrin är framför allt en normalisering till en så acceptabel funktion i samhället som möjligt. Denna princip bygger på en försoningstanke som dock stämmer dåligt överens med självskadande kvinnors behov.
Att placera unga kvinnor med självskadebeteende på rättspsykiatriska enheter har förmodligen varit en nödlösning som vården. Men det har spontant upprört alldeles för få som varit verksamma inom systemet.
Det är först när ett fåtal människor en tydligare vård- och rättspatos kritiserat förfarandet offentligt som man sedan en tid börjat söka andra lösningar för denna patientgrupp.
Att behandla kvinnor med självskadebeteende inom rättspsykiatrin har därför minska i omfattning i Sverige, men det har inte försvunnit helt. Vi kan därför hoppas på att dessa kvinnor kommer att få ett mer adekvat omhändertagande i framtiden. Ett sorgligt faktum är dock att nästan ingen vård finns för självskadebeteende som inte är så allvarligt att det är livshotande.
