Torbjörn Sassersson är grundare av NewsVoice som startade 2011. Torbjörn har arbetat inom media sedan 1995. Han har en fil kand (1992) inom miljövård från Stockholms Universitet. Stöd hans arbete genom en
DEBATT. Undertecknad har i flera artiklar hävdat att vapenindustrin förmodligen är den mäktigaste industrin i världen och att den tillsammans med bankindustrin tar kontrollen genom att skrämma och skuldsätta hela nationer. Strategin delas av flera andra industrier och det verkar inte finnas ett slut på framgångarna som kontinuerligt skördar miljardintäkter.
Text: Torbjörn Sassersson
SvD konstaterar i artikeln ”Hög försvarskostnad i grekisk skottglugg” att trots att löner och pensioner rasar i Grekland, sjukhusen inte kan betala sina räkningar, levnadsstandarden har sjunkit enormt och landet fortlever på lånade pengar så är Grekland försvarsutgifter bland de högsta i Europa.
De militära industrier som tjänat mest på Grekland finns i USA, Tyskland och Frankrike. Mellan 2000 och 2010 importerade Grekland vapen för 11 miljarder dollar och låg 2007–2011 på plats tio bland världens största vapenimportörer enligt fredsforskningsinstitutet Sipri, skriver SvD. Samma år (2010) som Grekland tvingades på knä av finanskrisen och fick ansöka om stöd på 110 miljarder euro inhandlade Grekland vapensystem för flera miljarder dollar. Allmänheten fick betala allt med skatterna.
Den officiella anledningen som återkommande haussas upp i Grekland och omvärlden är landets rädsla för Turkiet som påstås vara aggressivt sedan den turkiska invasionen av Cypern 1974. Allmänheten har invaggats i tron att försvarsmakten måste inhandla vapen för att skapa ”trygghet”.
Det påminner mycket om det ”kalla kriget” mellan framför allt USA och Sovjet som inbringade multimiljardbelopp för vapenindustrin under flera decennier. En hel värld försattes i tankemässig paralys. Rädslan som då haussades var skräcken för kärnvapenvintern, följden av ett nukleärt krig som skulle förstöra hela jorden.
Människor köpte idén och såg inte att det handlade om att vapenindustrin ville bygga och sälja vapensystem som av en tillfällighet både var lösningen för att skapa maktbalans mellan supermakter och samtidigt utgjorde hotet som kunde förgöra en hel värld. Marknadsstrategin var brilliant uttänkt. Allmänheten fick betala via skatterna.
Marknadsstrategin för att skapa dessa fantasiintäkter delas av många industrier. Första skapas hotet som haussas med jämna mellanrum och sedan skapas lösningen som ska skänka trygghet. Vi kan se strategin tillämpas av vaccinationsindustrin, läkemedelsindustrin, vapenindustrin, försäkringsindustrin etcetera.
Marknadsområde: Mellanöstern och Östasien
Under de senaste åren sker ett haussat vapenskrammel mellan Syrien och FN, mellan USA och Iran, mellan Israel och Iran, mellan USA och Nordkorea. Alla dessa regioner är heta marknadsplatser. Militära upprustningar sker kontinuerligt och det upphör inte att klirra i krigsmaterialföretagens kassor före, under och efter militära konflikter. Vapen är förbrukningsvaror och de måste användas för att ge utrymme för nya inköp.
Samtidigt består världens länder uppskattningsvis till 99% av vanligt folk, av vanliga löntagande mammor och och pappor i helt vanliga barnfamiljer. Människor som bara vill leva normala liv i fred med sina grannar. En procent av befolkningarna i dessa länder sitter i ledningar på företag, i försvarsmakter, i religiösa samfund och i politiska partier. Här tas besluten om hur affärerna ska genomföras, hur fiender ska bekämpas och hur den politiska och ideologiska opinionen ska strömlinjeformas för att lösa skapade problem mellan människor som egentligen inte vill varandra illa.
En procent står mot nittionio procent och spelet handlar om att påverka hela idévärldar, att initiera drivkrafter i ”the little people”, att stimulera motiv så att ”rätt” beslut tas för att skapa kontinuitet i intäktsströmmar och fortsatt prenumeration på befintligt ledarskap.
Bilden som här målas upp är självklart förenklad, men syftet är att tydliggöra att krig primärt är ”big business” och högst sekundärt är: utrikespolitik, kamp för ”demokratin”, jakt på ”terrorister” och nedkämpandet av ”rogue states” samt ”humanitära” insatser i ”countries of concern”.
