Även Sverige behöver lära av 22 juli-kommissionen

Tidigare polisintendent: 22 juli-kommissionen kritiserar med rätta att det dröjde över en timme innan rikslarm sändes. Norge kommer med stor sannolikhet att lära av händelsen. Tyvärr finns en betydande risk för att vi inte kan förvänta oss motsvarande i Sverige. 

Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-08-15. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”

22 juli-kommissionen redovisar synnerligen allvarlig kritik i sin rapport mot främst polisen. Av kommissionens sex slutsatser är fyra kritiska. En av dem är särskilt allvarlig då just den påtalade bristen kan ha inneburit att flera ungdomars liv borde ha kunnat räddas med ett effektivare polisarbete. Det hade förutsatt att polisen anlänt tidigare till Utöya och där direkt kunnat gripa Anders Breivik.

Ledningsproblem, överbelastad telefonväxel och ledningscentral, försenat rikslarm och bristfällig båt och felaktigt vägval är några angivna orsaker till den alltför sena ankomsten till ön. Kommissionens ordförande Alexandra Bech Gjörv sade på presskonferensen att poliserna borde ha varit på plats åtminstone tolv minuter tidigare.

Det tog i realiteten drygt en timme från det Norges nationella insatsstyrka, beredskapstruppen Delta, fick larmet och tills de var framme på ön och omedelbart kunde gripa Anders Breivik.

I Sverige har polisen sedan mordet på statsminister Olof Palme 1986 haft rikhaltiga tillfällen att samla erfarenheter och kunskap för att i framtiden kunna effektivare polisiärt hantera oväntade extraordinära händelser. Det har visat sig att det ställs mycket stora krav på cheferna för att vid en allvarlig kris, typ synnerligen allvarliga våldsbrott och terroristangrepp, kunna snabbt organisera en särskild polisinsats och övergå från normal polisverksamhet till en effektiv, kraftsamlande beredskapsorganisation med central ledning.

Det som vid en kris vållar särskilt stora problem för cheferna är tidsnöden och den allmänna osäkerheten. Vid en kris krävs av cheferna att de måste agera på ett mycket osäkert kunskapsunderlag, där rykten och spekulationer florerar och mer eller mindre obekräftade uppgifter är legio. Grundläggande värden står på spel, såsom människoliv och nationella säkerhetsintressen.

Det kräver att i första hand de högsta cheferna är utbildade och övade och klarar att arbeta under hård press. Vid mordet på statsministern blev det kaos i den högsta polisledningen de första tolv timmarna. Kritiken senare från tre kommissioner var skoningslös.

Den pekade på ett systemfel där de högsta cheferna i huvudsak i vardagslag arbetade med administration och dessutom inte var utbildade och övade att leda strategiskt och övergripande operativt när det inträffade oväntade särskilda händelser.

Dessa chefsproblem har sedan under åren upprepats när det inträffat allvarliga, krisartade händelser. Polisen har inte lärt av erfarenheterna. Man har gjort samma misstag – gång på gång. Ju allvarligare händelse, desto sämre har det högsta chefskapet fungerat.

Misstagen upprepades exempelvis vid dödsskjutningarna mot en nattklubb vid Stureplan i Stockholm 1994, tre döda och tjugo sårade. Där underlät cheferna bland annat att utlösa beredskapsplaner och rikslarm. Länsstyrelsen var i sin efterhandsgranskning av polisinsatsen synnerligen kritisk och påpekade att myndigheten upprepat samma misstag som vid statsministermordet – vilket bedömdes särskilt anmärkningsvärt.

Bristerna visade sig igen vid polismorden i Malexander 1999, där det var kaos i polisledningen i Linköping de tre första timmarna. Rikspolisstyrelsens granskare avslöjade mycket allvarliga chefsproblem i den högsta centrala ledningen.

Sjutton år efter mordet på statsministern upprepades bristerna vid mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Men innan den särskilda organisationen med kommenderingschef vid Stockholmspolisen hade börjat arbeta, efter överfallet på utrikesministern den 11 september 2003, klockan 16.13-14, beslutade vakthavande kommissarie helt korrekt att inleda förundersökning rörande försök till mord. De högre cheferna – och uppenbarligen också åklagaren – ändrade, sedan de kom på plats i ledningsrummet, knivöverfallet på utrikesministern till grov misshandel. Beredskapsplanen för grövre våldsbrott utlöste de därför inte. Personalförstärkningar kallade de inte in.

Kommenderingschefen förbjöd, med åberopande av arbetstidsregler, poliserna som var i tjänst att arbeta mer än 14 timmar. Därför måste till exempel tipsmottagningen som arbetade med fallet stängas mitt i natten, då poliserna där uppnådde 14 timmar och beordrades åka hem. Som en konsekvens lämnade också de ansvariga polischeferna en efter en polishuset. Det kom att helt saknas kommenderingschef i polishuset från klockan 22.00. Allt medan ett trettiotal läkare arbetade hela natten på Karolinska sjukhuset med att försöka rädda den dödligt skadade utrikesministern.

Rörande det ministermordet finns ingen efterhandsgranskning alls av polisens arbete. Någon har gjort bedömningen att det inte fanns något att lära av det för framtiden. Polismyndigheten ansåg sig inte heller behöva följa Rikspolisstyrelsens föreskrifter med krav på att utvärdera polisarbetet.

Bristerna i det högsta chefskapet upprepades 2009 vid det ytterst allvarliga och spektakulära helikopterrånet mot värdedepån G4S i Västberga i Stockholm på morgonen strax före klockan 5.19. Klockan 6.38, när kommenderingschefen anlände till polishuset har han först då, enligt eget protokoll, beslutat utlösa beredskapsplanen för särskild händelse, dock inte planen för grövre våldsbrott.

Av Rikspolisstyrelsens inspektionsrapport framgår att kaos har rått i kommenderingsledningen. Inte ens det förberedda ledningsrummet togs i bruk. Där finns till exempel den utrustning som krävs för att kunna leda en polisinsats vid i synnerhet en krisartad, allvarlig särskild händelse. Av inspektionsrapporten framgår inte om något rikslarm över huvud taget kom att sändas. Det fanns i allt väsentligt inget fungerande centralt chefskap de första timmarna den här gången heller. Det högsta chefskapet var uselt.

Låt oss göra tankeexperimentet att terrorattentaten i Oslo skett i Stockholm. I Oslo kunde gärningsmannen gripas efter drygt en timme. Den svenska nationella insatsstyrkan är till skillnad från den norska helt otillräcklig, endast ungefär 45 insatspoliser. Se min artikel i Newsmill (5/10 2011) under rubrik ”Vår beredskap mot terrorattentat är inte god”.

På grund av bland annat nationella insatsstyrkans alltför låga numerär beror det på tillfälligheter hur snabbt styrkan kan sättas in vid ett synnerligen allvarligt terroristattentat som det i Oslo. Beredskapskravet som nu gäller är ”att minst tio poliser i styrkan skall kunna inställa sig och vara färdiga för utryckning från arbetsplatsen i Stockholms län inom en timme”. Då transportfrågan inte är löst mellan berörda myndigheter, främst Rikspolisstyrelsen och Försvarsmakten, beror det helt på tillfälligheter hur snabbt styrkan kan transporteras till en insatsplats. Polishelikoptrarna är för små för att kunna användas för ändamålet. De kan ta endast två/tre passagerare, inte insatspoliser med utrustning. Försvarsmakten håller inget flyg i beredskap för att transportera poliser. Det gör egentligen inte polishelikopterverksamheten heller.

För att snabbt transportera en större del av styrkan ut i landet för insats kan det i bästa fall ta upp till åtta timmar innan ett Herculesplan är färdigt att lyfta. Men alla plan kan vara till exempel i Afganistan och då finns inte den möjligheten. Möjligheten att anlita Försvarsmaktens helikoptrar har dessutom förändrats till det sämre under senare år. Enligt Rikspolisstyrelsens nämnda utredning från 2007 kan inte Försvarsmaktens helikoptrar påräknas i samma omfattning som tidigare.

Transportberedskapen för polisens nationella insatsstyrka är således oacceptabel, liksom beredskapen för att snabbt vara insatsberedd. 22 juli-kommissionen kritiserar med rätta att det dröjde över en timme innan rikslarm sändes. De tre kommissioner i Sverige som granskade statsministermordet 1986 kritiserade också starkt att det då dröjde två och en halv timme innan rikslarmet sändes ut. Det tog ungefär samma tid innan rikslarm sändes efter utrikesministermordet 2003. Bilden är lika dyster för övriga extraordinära, krisartade händelser som här har nämnts.

Av 22-julikommissionens rapport och ansvariga politikers uttalanden i Norge framgår att Norge med stor sannolikhet kommer att lära av Osloattentaten och med allvar ta sig an arbetet att förbättra Norges beredskap mot terrorism.

Tyvärr finns en betydande risk för att vi inte kan förvänta oss motsvarande i Sverige. I media uttalar sig både generaldirektören och överdirektören på ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap” hur terroristberedskapen är så mycket bättre i vårt land än i Norge. Med anledning av presentationen av 22 juli-kommissionens rapport uttalar överdirektören till exempel i DN (14/8) ”att Sverige ligger långt fram i den typen av beredskap”.

Ingen kommer nog att bli storstilat överraskad om Sverige inte kommer att lära av 22 juli-kommissionen heller. Så har det pågått i 25 år och så riskerar det att fortsätta. Terrorattentat får anses fortsatt ”så osannolika” i just Sverige att man får fortsätta hoppas att ”sådant inte händer i vårt land”.

Slutligen: Jag överlämnar till läsaren att bedöma vilket lands polis som kan ha haft bäst förutsättningar att ingripa tidigt mot Anders Breivik.

Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.