Läkare recenserar ”Det enda rätta” av Mats Sederholm – En sanningssägare talar ut

Jag har just läst boken “Det enda rätta” som skrivits av den svenske författaren och skribenten Mats Sederholm. Det är personlig och starkt argumenterande bok om hur det är att “kämpa för sanningen”. Låt mig säga från början att jag uppfattar Sederholm som en filosof.

Han har tänkt mycket och länge över hur vårt samhälle fungerar och framför allt om vilka kända och okända krafter som värnar om dess trygghet och fortbestånd. Många av hans påståenden och tolkningar är väl värda att begrunda och själv skaffa sig ett förhållningssätt till.

Sederholm resonerar ungefär så här. I en diktatur är människors beteenden och åsikter starkt kontrollerade av staten. Samma förhållande råder i varje västerländsk demokrati, men hos oss upprätthålls kontrollen i all väsentligt av andra institutioner är staten.

Mats Sederholms samlande namn för dessa utomstatliga institutioner är Stimmet. De samarbetar för att förmedla en enhetlig och trygg version av hur omvärlden ser ut och hur den fungerar. Stimmet styr i allt väsentligt vilka åsikter vi tillåts ha. Det som förenar Stimmets olika delar är en oro för att obekväma ”sanningar” – eller versioner av sanningen – kan medföra att vårt samhälle sätts i gungning. Vi anses nämligen ha mycket att vinna på att folket känner trygghet, litar på samhället och delar dess värderingar. Vad som är sant och riktigt blir tyvärr mindre betydelsefullt.

Sanningsrörelsen versus Stimmet

De som bekymrar sig mindre för åsikters makt över samhällets stabilitet är och hellre prioriterar ett fritt prövande av olika synsätt kallar sig sanningssägare. Sederholm bedyrar att sanningssägarna saknar organisation, sammanhållande ideologi och politiska mål men betecknar ändå sanningssägarna som en del av en rörelse, sanningsrörelsen. Men de vill få fram vad som är sant. Utan krusiduller.

Vilka komponenter består då Stimmet av? Sederholm identifierar fram för allt pressen och TV. Media har ett stort intresse av att likrikta tolkningen av händelser och samhällsföreteelser. Områden där media verkligen uppmuntrar skilda synsätt rör sig om perifera frågor. I mycket annat är det jämkning mot ett sammanhållet synsätt som är A och O. Andra komponenter i Stimmet är Expo och föreningar såsom VoF och Humanisterna.

Så arbetar Stimmet

Mats Sederholm ger många exempel på hur Stimmet arbetar. En taktik för att slippa argumentera i sak är att ogiltigförklara tolkningar som gått över den gräns som man själv satt upp. Den antirasistiska organisationen Expo pekar ut dem man inte gillar för att vara antisemiter, oaktat vad som är sant och inte. Sederholm berättar i ett kapitel hur det i praktiken är omöjligt att tvätta bort stämpeln om antisemitism när den en gång uttalats. Och den som är anitsemit vill ju ingen lyssna på. Expo vet det och använder vapnet med stor effektivitet.

Media använder ofta beteckningen ”konspirationsteorier” för att avfärda alternativa tolkningar. Lite förvirrat försöker media påstå att konspirationsteorier sprids av högerextremister och vänsterextremister, att de är religiöst styrda, och stundom påstås de vara organiserade. Inget av detta är sant, men sådana ”stämplar” upprepas gång på gång när avvikande teorier framförs.  Syftet är helt enkelt att väcka allmänhetens antipati mot de avvikande teorierna utan att behöva bemöta dem i sak.

VoF

Föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) tar Sederholm upp i ett kapitel kallat ”grabbklubben VoF och mobbingkulturen”. Han menar att VoF endast intresserar sig för delar och inte förstår värdet av en sammansatt bild. VoF-arketypen tycker att alla former av sammanhang som inte går att verifiera med hjälp av de ingående delarnas vetenskapligt belagda samspel är opålitliga, flummiga och inget att bry sig om.

Minsta avvikelse från reglernas ordning ses med en stor portion skepticism. Man nöjer sig inte med att presentera den vetenskapliga metoden utan drivs av en stark antipati mot oliktänkande. VoF inte är renodlade skeptiker utan i stor utsträckning tes-förande. Man har alltså vissa åsikter och idéer som man kämpar för.

Sederholm menar att VoFarna med utmärkelsen Årets Förvillare projicerar sin dåliga självkänsla på andra. Han skriver: ”Mobbingutmärkelsen Årets Förvillare är ett resultat av denna VoF-kollektivets bristande tillit och ängsliga vattentrampande på andra för att inte själv drunkna i det okända, i känslor eller i mystik” och menar att VoF-ideologin har föga med akademiska ideal att göra.

Han kritiserar både VoFs och Expos aktiva bevakning av människor och VoFs styrning av Wikipedia. VoFs förföljelse av mediet Terry Evans betecknar Sederholm som ett exempel på VoFFarnas polisiära instinkter och tron på att man i sin vetenskapliga övertygelse har rätt att bete sig hur som helst. VoF har öppet, genom Veronica Gardell, erkänt att man syftar till att förstöra medmänniskors liv och karriärer.

Det finns många bevis för att så är fallet. VoF ryggar inte för särskilt mycket – aktiv personbevakning, upplysningsverksamhet, kartläggning och smutskastning.  Allt detta gör VoF till en pålitlig kugge i Stimmet.

Religionshat en del av Stimmets kontroll

Föreningen Humanisterna kallas för ”Gudsfobiker”. Enligt Sederholm är de emot allt som inte kan definieras enligt den vetenskapliga modellen och ogillar, liksom VoF, allt som inte är materialistiskt och mekaniskt.

Liksom VoF bedriver man krig mot dem man inte gillar och utgör på så vis en militant gren av den akademiska världen. Man beskyller religionen för så mycket som möjligt –  exempelvis kvinnoförtryck, som dock i grunden är ett uttryck för en patriarkalisk samhällsstruktur.

Humanisterna vill framstå som toleranta och frimodiga, men den som lyssnar på deras ordförande i TV och läser hans tidningsartiklar möter allt annat än en tolerant person. På den här bloggen har vi tidigare stött på humanisten Hans-Ivan Bratt som på fullt allvar menar att människor som tror på återfödelse inte skall få bli läkare. Fascistiska tankar kryper fram vid minsta provokation. Detta speglar förmodligen hur resonemangen går bakom stängda dörrar vad som kryper fram när den fina fasaden falnar.

Samverkan över gränserna

Mats Sederholm menar att de olika delarna i Stimmet instinktivt samverkar. På den här punkten måste jag hålla med honom. Det kan du se varje dag bara genom att hålla ögonen öppna. Ett exempel i tiden är när Lars Vilks publicerar klumpigt tillyxade nidbilder av något som inte betyder ett vitten för en materialist men som betyder allt för halva jordens befolkning så får han entydigt stöd av Stimmet. När han nyligen valt att hålla ett föredrag i ett sammanhang som ogillas av Stimmet så förlorar han stöd av samtliga tidigare supporters.

Även Humanisterna har reagerat negativt. Stimmet skapar kedjereaktioner.
Humanisterna och VoF har i praktiken fritt fram för sin opinionsbildning i pressen. Vi har sett otaliga antireligiösa artiklar i bl.a. DN vars redaktion bara har öra för materialistiska åsikter.

Jag har själv skrivit argumenterande svar på denna propaganda i syftet att få igång en debatt. Jag vet andra som gjort det också, tillika de som försvarat sig (vilket de har publicistisk rätt till). Inget av detta har publicerats vilket ger bilden av att hela samhället är religionsfientligt. Motbild saknas.

Media publicerar helt enkelt ingenting som resonerar kring religion ur ett intellektuellt perspektiv. Inte ens på julafton eller påsk, utom kanske en formell högmässa och på sin höjd en spelfilm om någon biblisk historia. Svensken skall vara materialistisk, något annat går inte för sig. Stimmet sysslar med en utsvältnings- och propagandaaktion. Några lagar mot religion – som länge fanns i forna Sovjet – behövs inte är. Men effekten är densamma.

Gör västvärlden ”gott” i Irak och Afghanistan?

Jag skall ta upp en historia som jag själv anser vara en produkt av Stimmets propaganda. Sederholm berör endast denna flyktigt i sin bok, man jag tycker att exemplet är viktigt. Och det är att västvärlden tror sig göra bra och goda saker i mellan-Östern. Vi behöver ha den tron för att må bra, och för att vårt västerländska samhälle inte skall plågas av skam och dåligt samvete.

I själva verket har de senaste 10 årens krig (det andra Irak-kriget och Afghanistan-kriget) varit ett frosseri i död och elände, helt iscensatt av västvärlden, till föga och otydlig hytta. Dessa krig har spritt ondska, sorg och en enorm förstörelse. Redan 2005 räknade man med att en halv miljon människor dött av invasionen i Irak.

Sanktionerna mot Irak före kriget dödade fler barn i undernäring och svält än atombomben i Hiroshima. Det är enorma dödsstal vars enda syfte har varit att stilla västvärldens oro för ett gäng terrorister i Afghanistan och av en diktator i Irak – en av världens många dåliga diktatorer, visserligen, men det är naivt att uppfatta honom som ett hot av sådan kaliber att det motiverar decenniets blodbad. Och historien är inte slut än.

Media har i stort sett enhälligt varit positiva till dessa krig. Man hamrar in i våra huvuden en illusion av att de var nödvändiga och utgör en uppoffring för det godas sak. Särskilt DN bedrev ren krigspropaganda inför starten av det andra Irak-kriget. Och fortfarande visar man samma bild – att västvärldens militära insatser är ett resultat av godhet och att USA är en osjälvisk garant för en demokratisk utveckling i området.

Samtidigt målar vi upp bilden av befolkningen i mellan-Östern som hotfull och kirgisk. I själva verket är det väst-världen som startat de senaste decenniernas krig. Försöker vi bomba länder till en bättre civilisation, eller är syftet att få kontroll över oljan och låta befolkningen bli lika lydiga redskap i Stimmets fria (men ändå ofria) värld som vi själva är en del av?

Stimmet slåss frenetiskt för att bevara västvärldens självbild. Fakta och åsikter som hotar att rubbar den exkluderas genom påståenden om konspirationsteorier, antisemitism, okunnighet, entremism eller något annat. En ärlig självrannsakan lär aldrig komma till stånd. En sådan vore alltför farlig för oss svenskar.

Vad och vem styr världen?

Mats Sederholm ägnar den sista delen av sin bok åt att fråga sig vad och vilka som egentligen styr världen. Hans svar är att det är ideologin om ständig tillväxt som styr världen (”tillväxtloopen”).

Jobben är till för produktionen och kretsloppet av jobb och konsumtion uppfattas som en naturlag. Allt som inte bidrar till jobb-konsumtions-kretsloppet nedprioriteras. Där ingår allt som har med själ, inspiration, reflektion, andlighet, lek och uttrycksfullhet att göra.

Men vilka styr världen? Sederholm pekar på att globala mekanismer allt mer styr våra politiker. De får ”samköra sina visioner” utan att själv förstå hur beroende de är.

De globala mekanismerna styrs i sig av ett tusental personer som i de flesta fall är okända för oss. De är bekanta för oss endast som namn på organisationer, av typ Goldman-Sachs. De styrande har god kontakt med varandra och vad de kokar ihop bakom stängda dörrar påverkar oss allt mer. I kraft av sin enorma makt och gemensamma överenskommelser är de egentligen hotet mot världens utveckling snarare än de sanningssökare som Stimmet bekämpar.

Mats Sederholm menar att vår förmåga att förstå vart världen är på väg är avhängigt vår förmåga till djupseende och till att koppla loss oss från den officiella världen.

Bok: Mats Sederholm: ”Det enda rätta”, Open Eyes Media HB 2012.
Läs mer om boken på på www.detendaratta.se