Västvärldens författare, konstnärer och tidningsmänniskor smädar profeten Muhammed i yttrandefrihetens namn. Här får vi ju säga vad som helst. Robert Hahn menar dock att alla länder har sina tabun. Även i Sverige finns begränsningar för vad man får säga och skriva. Problemet är att alltför många i västvärlden inte inser betydelsen av att visa respekt för vad som är tabu för andra kulturgrupper.
Att smäda profeten Muhammed är en allvarig överträdelse för en muslim. Likaså är avbildningar av profeten förbjudna. Just därför har vi i västvärlden börjat göra just detta. Svensken Lars Vilks till danska och franska tidningar har i yttrandefrihetens namn försökt skaffa sig ett namn genom avbilda Muhammed i nedvärderande sammanhang. Syftet är att såra, reta och irritera människor vars verklighet och livsvillkor man inte känner till och som, för säkerhets skull, oftast finns långt bort i Mellanöstern någonstans. Att behöva se de sårade i ansiktet är osannolikt. Lika riskfritt som att skicka taskiga E-mail.
Förebilder finns. För många år sedan blev författaren Salman Rushdie känd för alla genom att driva med Koranen och därmed utsättas för en personlig bannbulla. Så chansen att bli kändis genom att göra just så här hägrar förstås. Lars Vilks har lyckats ganska bra. Han är en ganska taskig konstnär men idag vet alla vem han är. En symbol för yttrandefriheten, tycker medel-Svensson.
Att smäda islam dock har sina konkreta risker blev nyligen uppenbart när en amerikansk film gav upphov till demonstrationer i många städer världen runt. USAs ambassad någonstans sattes i brand och människor dödades. Dessa rektioner ger oss en fingervisning om kraften i den frustration och besvikelse över västvärldens beteende som muhammedaner upplevelser.
Nu har USAs president och utrikesminister gjort något bra. I en film distribuerad till islamska länder berättade de att USA inte på något vis stödjer anti-islamisk verksamhet. Det är mer än vad Sveriges regering gjort. Det enda som kommit fram här är vad som bestämts av ”Stimmet” och det har gått ut på att vi svenskar säger vad som helst i yttrandefrihetens namn. Vi skulle försvara det fria ordet även om det skulle innebära att ett nytt världskrig startar. Från Sverige kom därför inte ens en officiell ursäkt. Man kan inte ens uttrycka att Lars Vilks har gjort en klumpighet med sina bilder.
Förbjudet i Sverige
DN-skribenten Lena Andersson hade en artikel om Salman Rushdie den 22 september. Där beskrevs att problemet med Rushdie-affären är ”heligheten”. Nej, det är nu inte så. Problemet är att både Rushdie och hans efterföljare fullständigt struntar i vad som är sårande och stötande för andra människor. En sak är att man inte förstår smädelsernas idémässiga innebörd, men på reaktionerna är det lätt att se att islams bud om att inte smäda eller avbilda profeten är mycket, mycket viktiga för hundratals miljoner människor i världen.
Vi svenskar, och alla andra i västvärlden, åberopar yttrandefriheten som skäl för att smäda islam. Man är stolt och det känns pampigt att kunna säga att vi får säga allt vi vill, eller hur?
Inte alls. Vi svenskar begränsar yttrandefriheten när den strider mot våra värderingar. Vi har också våra käpphästar, saker som är tabu att säga och yttra, och som leder till juridiska straff eller att man kan förlora jobbet vid endast perifer inblandning. De är viktiga för oss, men kanske inte i islamiska länder.
Ett exempel är hets mot folkgrupp. Skriver man fiktiva texter som verkar nedvärderande av en avgränsad folkgrupp så blir man åtalad. Ett annat närbesläktat exempel är rasism. På mitt sjukhus var det någon extraarbetare som hade yttrat någon nedsättande om invandrare, och som följd av det fick chefen för hela kliniken sparken. Detta visar den enorma känslighet som detta ämne har i Sverige. Använd ordet ”neger” i en skriven text så får du se!
En tredje exempel är barnpornografi. Det tycker vi är otäckt fult. Alltså är det också straffbelagt att sprida, och man få inte ens ha barnporr i sin dator. Trots att det är teckningar så blir man straffad förutsatt att avbildningarna liknar riktiga barn.
I Sverige får man heller inte göra ärekränkande påståenden om privatpersoner.
I tryck är det framför allt JK som bedömer saken, men hans tolerans i frågan är hög. Som privatperson kan man dock alltid stämma andra för ärekränkning eftersom det är förbjudet i lag. Då gäller det att genom vittnesmål eller på annat sätt påvisa att ”skada” uppstått. Kan man visa det skada uppstått som är det inte så väldigt svårt att få rätt.
Man kan dock inte bli stämd för ärekränkning av företag eller religiösa symboler. Att ändra lagen på denna punkt så att den även omfattar islams symboler vore ett enkelt sätt att hantera problemet med smädelser av Muhammed.
Till sist finns det säkerligen annat som man inte får uttala eller berätta om. Militära hemligheter exempelvis. Det kan ju vara farligt och försvåra vår situation i händelse av krig. Precis som klumpiga Muhammed-smädelser. Dess betydelse för andra, avlägsna länders syn på oss är i stort sett okända i dagsläget. De har bristande förståelse för yttrandefrihet och att regeringen inte ingriper mot övertrampen ses som ett tecken på ointresse och slapphet. På sätt och vis hr de rätt – det som är viktigt för oss svenskar begränsar snabbt yttrandefriheten, men det som är mycket viktigt för andra – ja, där bryr vi oss inte.
Betydelsen av respekt
Varför är detta viktigt? Jo, Nostradamus skrev för 500 år sedan att den viktiga konflikten i vår tid, efter det 2:a världskriget, består i en polarisering mellan västvärlden och de muhammedanska länderna. Den är inte helt ofarlig utan kan med tiden utmynna i krig.
Den främsta källan till krig och uppror är när en samhällsklass eller land visar likgiltighet inför en annan grupps intressen. Och det är viktigt att inse att klumpiga och omdömeslösa kändissugna ”konstnärer” förvärrar polariseringen mellan väst och islam. För muhammendanska länder är denna fråga uppenbarligen mycket viktigare än den är för oss.
Västvärlden, och framför allt USA, har de senaste decennierna gjort sig allt mer impopulära i Mellanöstern genom att initiera flera krig som fortfarande skördar stora offer. Just nu ökar klyftorna. Jag ser fram emot en tid av samarbete och förbrödring istället. I en sådan process är ömsesidig respekt den viktigaste tillgången. Och respekten för religiös symbolik är en viktig del i en sådan helhet. Även om vi svenskar inte förstår varför.
