Framtidskommissionen betraktar det svenska civilsamhällets önskvärda framtid

Den 9 november 2012, vid ett seminarium i Stockholm, presenterade Framtidskommissionen rapporten ”Framtidens civilsamhälle”. Vid seminariet möttes forskare och representanter för civilsamhället för att diskutera civilsamhällets framtid i ett land där nära 80% av den vuxna befolkningen är medlemmar i minst en förening och där 48% arbetar ideellt i minst en organisation.

Referat och analys av Torbjörn Sassersson

Framtidskommissionen presenterar det svenska samhället som ett redan spirande civilsamhälle, men stämmer den bilden?

Civilsamhället är den del av samhället där människor hjälper varandra [humanism] utan inblandning av staten. Det utgörs av tex: föreningar, engagerade individer, välgörenhet, kyrkan, koloniträdgårdar, stiftelser och institutioner som inte är offentligt finansierade.

Det i mina ögon mest intressanta bidraget till diskussionen kom från historieprofessorn och författaren Lars Trägårdh som bott 40 år i USA. Han jämför USA med Sverige och kan därför enklare se på hemlandet från ett utanför-box-perspektiv. I annat fall tenderar betraktelser av Sverige, från ett inifrån-box-perspektiv, bli självbekräftande och till och med självförhärligande.

Lars Trägårdh fick min uppmärksamhet genom boken med den målande titeln: Är svensken människa?

I boken ställs några brännande frågor. Varför är svenskarna så naivt positivt inställda till staten och varför är det viktigare för en svensk att vara fri och oberoende än att vara underordnad kärnfamiljen? Boken möblerar om bland våra föreställningar om folkhemmet och kollektivism och den rör sig runt begreppet ”statsindividualism”. Ordet är avslöjande. Hur fria är vi svenskar egentligen i en stat som har individen lindad runt sitt finger därför att individen klamrar sig fast?

Lars Trägårdh efterlyser ett ovillkorat civilsamhälle med sällskapliga svenskar

I min tolkning av Lars Trägårdhs framförande (se video) under seminariet om det svenska civilsamhällets önskvärda framtid, kan jag extrahera ut följande reflektioner, önskemål och varningar.

Sverige har historiskt inte varit ett speciellt pluralistiskt samhälle. Det är innehållet i Trägårdhs inledande fras i sin panelframställning. Pluralism är ursprungligen en metafysisk term som överförts till den politiska filosofin där ordet innebär att förespråka kulturell mångfald, minoriteters åsikter och värderingar, tex i frågor om politik, religion, och kultur. Den västerländska demokratin betraktas som pluralistisk eftersom den bygger på fri åsiktsbildning samt tanke- och religionsfrihet.

Lars Trägårdh tycks i mina öron antyda (med hänvisning till Tobias Harding), att Sverige rent historiskt inte varit speciellt tolerant ur ett pluralistiskt perspektiv. Det kanske rentav är fattigt på humanism.

Trägårdh nämner att det finns en anspänning i civilsamhällets roll i relation till välfärdssamhället. I den politiska retoriken har vikten av mångfald, individuell självständighet och valfrihet betonats, men historiskt har den väsentligt drivande kraften istället handlat om eftersträvandet av ekonomisk effektivitet och besparingar. Staten har oftast ansett att vi inte haft råd med en skattebaserad välfärdsutveckling beroende på en tyngande demografisk och ekonomisk utveckling. Civilsamhället kan därför tvingas bli en väsentlig serviceleverantör.

Begränsar ”The audit society” vår förmåga till humanism?

Honnörsorden i  den gemensamma överenskommelsen om vad civilsamhället är dvs bestående av: mångfald, individuell självständighet och valfrihet har hamnat i underläge i relation till standardisering och likriktning för att uppnå ekonomisk effektivitet.

Vi lever idag i ett samhälle där vi dragits in i det ständiga sökandet efter evidens och kvalitetssäkring. Detta kallas ”the audit society” vilket innebär en besatthet i att kontrollera, mäta och standardisera allt, menar Trägårdh som säger att det arbetet är svårt att kombinera med faktisk mångfald.

Ett stickspår. Kan svenskens strävan efter denna effektivitet förklara delar av den hårda sekulära humanism som finns utryckt i föreningar som tex Humanisterna? [reds anm]

Lars Trägårdh ifrågasätter vidare om Sverige egentligen har kapacitet att hantera ”djupa skillnader”. Med det menar han att det är enkelt att prata om pluralism om det handlar om en ytlig variation. Han tar som exempel friskolor som är fria så länge de följer en nationell plan för hur de ska arbeta. Några djupare skillnader i den normativa värdegrunden finns egentligen inte att spela på eftersom den tillåtna tankevariationen redan är bestämd.

Lars Trägårdh menar samtidigt att vitala civilsamhällen i grunden alltid behövt ett betydande och avgörande stöd från det offentliga. Vi får inte vara naiva, säger han. Här vill Trägårdh plädera för att de villkorslösa förutsättningarna för civilsamhället ändå måste öka. Hotet mot det villkorslösa civilsamhället är annars att det instrumentaliseras, att det ska bli en producent av alla möjliga former av service. För då hamnar civilsamhället omedelbart i audit-fällan.

Lars Trägårdh menar även att ett rikt civilsamhälle inte nödvändigtvis är bevis för ett fungerande samhälle i stort. Det kan i själva verket vara ett uttryck för att samhällsapparaten inte fungerar eftersom civilsamhället kan tvingas att kompensera för statens och det offentliga samhällets misslyckanden.

Vi har den trevlige svensken, men var är den lycklige svensken?

Trägårdh tar i avslutningen upp en punkt som verkligen slår an en viktig sträng som berör svenskens förmåga att trivas med sig själv i samhället. Det handlar om svenskens förmåga att kunna känna sällskaplighet och det goda i livet tillsammans med andra människor i ett pluralistiskt samhälle.

Här kommer många intryck jag personligen fått från ”invandrare” väl till pass. Människor från andra kulturer uppfattar ofta svensken som ensam, olycklig och hämmad. Svensken kan visserligen vara trevlig, men hur mår svensken egentligen inombords? Min fru som kommer från utlandet frågar sig hur svensken som har allt ändå inte kan vara lycklig. Hon säger att svenskarna sitter fast i rutiner och regler. Svensken verkar även ha svårt att lära känna andra svenskar i vuxen ålder, än mindre människor från andra kulturer. Isolering blir följden, för många.

Här kan civilsamhället spela en mycket viktig roll för att bota den individualistiska [läs ensamma] och allt mer evidensfixerade audit-svensken.

Referat och analys av Torbjörn Sassersson | Foto: Framtidskommissionen.se

Lars Trägårdh (1953-), är professor i historia vid Ersta Sköndal högskola, Stockholm. Hans forskning, som till stor del bedrivits i USA sedan 1970-talet men under senare år också i Sverige, kretsar kring olika aspekter av välfärdsstaten och det civila samhället.

Mer

Framtidskommissionens rapport: Framtidens civilsamhälle

Bok: The Audit Society – Rituals of Verification

Bok: Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige

Artikel i Chef: Så står du emot kontrollsjukan

SvD Kultur: Störst av allt är oberoendet

SvD: Civilsamhället organiserar man inte

DN: Mer makt åt medborgarna