NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Fd polischef: Polisens arbete ”skall utövas med respekt för alla människors lika värde”. Det bör liksom tidigare, särskilt gälla hanteringen av hatbrott.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2013-01-15. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”
Media har nu upptäckt att rättsväsendet inte längre prioriterar hatbrott. Under 2010 och 2011 hade polisen i Malmö 480 anmälningar som de ansåg var hatbrott. Ingen av dessa anmälningar resulterade i fällande dom. Så illa ser det sannolikt ut också i resten av landet. Ungefär 5.500 hatbrott anmäls årligen. Mörkertalet är stort.
Hatbrott är ett samlingsbegrepp där ett av motiven är hat som grundar sig på rasism, främlingsfientlighet, antisionism, homofobi eller religiös åskådning. Exempel på sådana brott är mord, misshandel, olaga hot, skadegörelse, förtal eller andre brott som ingår i ett terroristattentat. Terror är ibland hatbrott. Hatbrott skall leda till straffskärpning enligt en särskild lag, 29 kap 2§ punkt 7 brottsbalken. 90-talet kännetecknades av många allvarliga hatbrott, såsom rasistiska och homofoba mord, moskebränder, attentat mot synagogor och angrepp på flyktingförläggningar.
Riksdagen och regeringen drev på arbetet att rättsväsendet skulle ingripa mot och lagföra hatbrott. 1996-2001 prioriterades både formellt och reellt det arbetet. Säpo bedömde att hatbrotten utgjorde ”ett hot mot vår demokrati, men inte mot vårt styrelseskick”. Med utgångspunkt i regeringsformens stadgande om ”respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet” (RF 1 kap 2§).
I budgetpropositionerna skrev regeringen att hatbrott hade ”hög prioritet”. I regleringsbrev fick RPS i uppdrag att ”upprätta en strategi” för att säkerställa att personalen hade god kunskap att arbeta med hatbrotten. 2000 presenterade regeringen en nationell handlingsplan mot rasism och främlingsfientlighet.
Jag var själv engagerad i arbetet med hatbrotten. Det gällde strategier, handlingsplaner, polisinsatser, utbildningar och inspektioner. Vi samarbetade bra med forskare.
28-30 november 2001 deltog jag som representant för den öppna polisen i ett seminarium på Island, som anordnades av Nordiska Ministerrådet. Det rörde ”brottslighet med nazistiska eller rasistiska förtecken”. Från varje land deltog representanter för åklagarna, säkerhetstjänsterna, den öppna polisen och justitiedepartementen.
Seminariet var konstruktivt vad gällde samverkan och kunskapsförmedling. Särskilt de norska och danska kollegorna visade intresse för hur vi i Sverige hade organiserat arbetet med att kartlägga hatbrottsmiljöerna samt utreda och följa upp hatbrotten.
Författningsskyddsroteln på Säpo och de 21 polismyndigheternas underrättelserotlar hade i Sverige personal som arbetade specifikt med att löpande följa vad som tilldrog sig i dessa miljöer. De andra ländernas deltagare noterade intresserat i sina anteckningsböcker.
Till exempel när vi beskrev det svenska konceptet för att ingripa med stöd av lag när konsertdeltagare gjorde sig skyldiga till hatbrott vid rasistkonserter. Vid en sådan i Brottby i Stockholms län 1998 lades ribban. Där grep poliser individuellt nästan hela publiken, då judehat skreks ut och hitlerhälsningar gjordes i takt till vit maktmusik. Gripandena gjordes först när deltagarna hade gått till samlad attack mot poliserna då dessa försökte stoppa den pågående hatbrottsligheten. Några tiotal kom sedan att dömas till fängelse för brott som hets mot folkgrupp och våldsamt upplopp. Den strategin kom att ha brottsförebyggande effekt i Sverige under flera år. När judar idag, som i Malmö, känner sig otrygga i vårt land kan det vara av intresse att erinra sig de åren.
2002 märktes att rikspolitikerna och rikspolisledningen började tappa intresset för hatbrotten. Ministerrådet dröjde till 2003 med att utge slutrapporten från Islandsseminariet och den var tämligen urvattnad. Det som hade förändrat bilden var terrorattentatet i USA 11 september 2001. Säpo skulle nu arbeta mot extrema, muslimska terrorister, inte strukturerat mot sådana som motsvarade profiler som till exempel Peter Mangs och Anders Behring Breivik. På Säpo fördes pengar och personal över från författningsskyddsroteln till terroristroteln. Även experterna på att kartlägga hatbrott, som arbetade ute i polismyndigheterna fick successivt andra uppgifter.
Det är anmärkningsvärt att politikerna då inte förstod att bägge uppgifterna hade tjänat på en fortsatt satsning också på hatbrotten. Det finns ingen motsättning mellan uppgifterna terrorism och hatbrott, tvärtom.
I budgetpropositionen 2007 strök regeringen också formellt hatbrotten som ett prioriterat brottsområde. Det blev snabb verkställighet. I en artikel i DN (22/5 2007) med rubrik ”Polishögskolan tar bort hatbrottskursen” framgår att verkställigheten av nyordningen blev omedelbar.
I budgetpropositionen 2006/07:1 framgår att Säpo kraftigt hade påtalat för regeringen att de i brist på resurser ”tvingats till interna omprioriteringar” mest från författningsskyddsroteln till terroristroteln. Säpoledningen var uppenbart bekymrad.
Resultatet ser vi idag. Polis och åklagare tillämpar inte längre RPS:s, Säpos och RÅ:s gemensamma strategi för utredning av hatbrott. Straffskärpningslagen tillämpas inte. Kartläggning av miljöer och individer som genererar hatbrott förekommer generellt sett inte idag. För ett effektivt kartläggningsarbete idag spelar internet en helt avgörande roll. Det är där hatbrottslingar oftast sätter sina spår.
I en artikel 2011 från ”SR International på svenska” svarade Beatrice Ask på kritiken att regeringen inte tog hatbrotten på allvar:
”I den borgerliga regeringens arbete mot hatbrott har praktiska resultat ersatt vackra fraser. Det säger Beatrice Ask, efter kritik mot att regeringen ägnar rasistiska och homofobiska brott allt mindre uppmärksamhet.”
Där står hatbrottsfrågan idag. Grupper som är särskilt utsatta för hatbrott har anledning vara bekymrade.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.
